Aktivist eller grindvakt – Kholod Saghir om översättarens roll i akuta politiska lägen

Kholod Saghir har letat poesi att översätta mitt under brinnande krig i Ukraina och sökt genom den afghanska litteraturen i jakt på texter som kan beskriva landets mentala tillstånd efter talibanernas maktövertagande. 

Men vad blir översättaren när hen ingriper i akuta lägen? Kholod Saghir manar till självrannsakan.

Vi översätter av olika skäl. Min verksamhet ryms inom den litterära aktivismen med intentionen att förmedla andra erfarenheter, upplevelser och sanningar än de som brukar synas. Introduktion och översättning inom litterär aktivism kan ha som syfte att synliggöra akuta mänskliga erfarenheter. Det är litteratur som ibland skrivs efter långvarig tystnad, från krigshärdar, eller som skrivs under hot och förföljelser. Det är ofta litteratur som ropar och vill bli hörsammad. 

För mig är litterär aktivism ett tankesätt, en reaktion på en kommersialiserad värld. Det är friheten och viljan att skapa en egen term för vad som är värdefullt utanför den. Det handlar om att bredda det litterära utbudet och erbjuda olika narrativ och erfarenheter; röster som inte når fram, som kan falla i glömska, glömda eller dolda perspektiv och sanningar. 

En kan fundera på vad just aktivism inom det litterära kan tillföra. Varför räcker det inte med att bidra till nyhetsrapportering till exempel? Författaren Scholastique Mukasonga som skriver skönlitterärt om folkmordet i Rwanda menar att den språkliga skönheten i det litterära kan bjuda in läsaren att på ett skonsamt vis ta del av smärtsamma händelser. Fiktion och gestaltning av personliga berättelser väcker empati. Litteraturen förvandlar nyhetsrapporteringens siffror till människor av kött och blod. Vidare menar Mukasonga att om vi inte skriver om de dödade, om vi glömmer bort dem, dödar vi dem en gång till. 

Kriget mot Ukraina bryter ut fullskaligt den 24 februari 2022. Det lämnar ingen anständig människa oberörd. 

Jag hade förmånen att, i egenskap av chefredaktör för tidskriften PEN/Opp, kunna agera omedelbart genom att initiera ett extranummer för att så fort det var möjligt publicera texter skrivna av ukrainska författare och intellektuella. 

Jag involverar översättaren, förläggaren och Rysslandskännaren Mikael Nydahl som medredaktör till numret. Texterna skulle publiceras på originalspråk, engelska och svenska. Hur ska det här gå till? Läget är akut och texterna måste ut så snabbt som möjligt. Kommer vi kunna göra dessa texter som vi fortfarande inte har tillgång till rättvisa? 

Jag får kontakt med några ukrainska poeter som befinner sig i Ukraina. Förutom texter skickar några av dem hälsningar de vill att vi förmedlar, röster från ett pågående krig. Jag kommunicerar med dem på engelska. I denna kontakt är det mycket prekärt att balansera mellan omsorgen och oron över deras situation och vårt behov av att få tillgång till nyskrivna texter. 

Jag och Mikael Nydahl arbetar dygnets alla vakna timmar, han sitter dessutom och översätter samtidigt. Jag hade tidigare arbetat med Nydahl och visste att han hade en oerhörd förmåga och kapacitet att leverera under mycket stor press.

Vissa stunder undrar jag ändå om vi skulle lyckas göra ett bra jobb när tiden var knapp. Jag funderar också på kvalitén på texterna som vi ber våra ukrainska kollegor skriva. Texter som inte får ligga och puttra utan skrivs under brinnande krig, kanske kommer en del att skrivas i affekt, säkerligen kommer det att vara så. Hur kommer dessa texter att bedömas av omvärlden? Hur ska vi garantera att dessa texter kommer att sättas i denna akuta kontext och inte blir värderade på samma villkor som andra texter? Kanske ska vi kalla dem för krigstexter/krigsdikter eller dokumentära texter och dikter? 

Jag grubblar en del på detta. Jag övertygar mig själv om att vid ett så akut läge som ett krig gör jag bäst i att lägga alla mina farhågor och tvivel åt sidan och bara arbeta vidare. 

Vår första utmaning är bristen på litterära översättare från ukrainska till svenska. Jag inser att vi måste vara fler för att kunna mäkta med detta enorma uppdrag. Här krävs det ett kollektiv. Min mångåriga erfarenhet av det kollektiva poesiöversättningsarbetet Shaerat där inte alla medverkande kan språket som ska översättas kom nu till användning. Jag är van vid att flera arbetar med en och samma text, oftast en poet och en översättare tillsammans. Det fanns alltid en kontrollfunktion, flera som läste och andra som korrigerade och redigerade. Ibland har det varit nödvändigt att gå via ett tredje språk. En annan värdefull erfarenhet från Shaerat är att jag lärde mig att alltid vända mig till inhemska lokala litteraturkännare för att få tips om intressanta författare och poeter. Att i den mån det går undvika andrahandskällor, eller åtminstone kontrollera att andrahandskällan överensstämmer med den litterära verkligheten vi ämnar introducera på svenska. Lärdomen är att fråga fler för att få en större geografisk, stilistisk och tematisk bredd och också för att undvika att de som presenteras tillhör samma litterära sällskap. 

 Vi har ibland inkluderat exilförfattare men här har jag noterat att vissa exilförfattare blir uppmärksammade i utlandet utan att för den skull ha en lokal förankring. Författare som talar bra engelska brukar vara enklare att kommunicera med. Jag har lärt mig att vi måste anstränga oss för att komma i kontakt med de som inte talar engelska. Det har varit möjligt då det alltid har funnits minst en i arbetsgruppen som kan originalspråket.

Tillsammans med Mikael Nydahl involverar jag ett nätverk av översättare, författare, dramatiker och introduktörer som Nadya Kandrusevich-Shidlovskaya, Ola Wallin, Ida Börjel, Dmitri Plax, Nils Håkanson, Stefan Ingvarsson, Janina Orlov, Maja Thrane, Erik Bergqvist med flera. De flesta var involverade i ett tidigare översättningsarbete med ett tidskriftsnummer och antologi om Belarus i samband med den folkliga resningen året innan. Översättningarna gjordes då från ryska och belarusiska. Vi hade tillgång till översättare och mycket kunniga introduktörer för båda språken. Dessa två mycket viktiga premisser saknas nu. Vår kännedom om den ukrainska litteraturen är begränsad och vi har inga etablerade kontakter med ukrainska kollegor sedan tidigare.

Hur ska vi agera nu för att samla ukrainska texter?

Vi är tvungna att leta på olika ställen. Ukrainska författare översatta till svenska är väldigt få. Ganska snabbt bestämmer vi oss, Nydahl och jag för att göra en antologi med ukrainska texter.

I juli månad har vi fått tillräckligt med material. Jag sitter tillsammans med Ida Börjel från Berlin och Mikael Nydahl och Stefan Ingvarsson från Sverige över Zoom och arbetar med de sista redigeringarna. Även vid sista korren är vi öppna för att ta in flera texter som kan göra antologin mer heltäckande. Jag föreslår att vi tar in en text från filosofen Volodymyr Yermolenko (numera ordförande för PEN Ukraina), alla godkänner förslaget och håller med om att det skulle vara oerhört bra att sätta Rysslands våld i ett historiskt och perspektiv. 

Varje bejakande innebär flera timmars jakt och arbete. Jag vet att Yermolenko har för vana att skriva sina texter på engelska. Det underlättar för oss. Jag behöver bara stämma av att han kunde leverera en text med kort varsel och att översättaren Erik Bergqvist kunde översätta med ännu kortare varsel. Det blir ja från båda.

När det gäller urvalets innehåll beslutar vi oss för att inte censurera. Några texter är oerhört starka, vissa kan även tolkas som att de har en nationalistisk karaktär. Vi bedömer att vi inte har rätten att censurera. 

I september 2022 lanseras vår antologi Under Ukrainas öppna himmel – röster från ett krig på bokmässan. Bokmässans programchef Oskar Ekström och jag planerar för ett invigningsseminarium med anledning av kriget. Några av de ukrainska författarna i antologin Oksana Zabuzjko, Daryna Gladun och Lesyk Panasiuk ska medverka. Alla tre lyckas ta sig till Sverige.  

Många skulle hålla med om att det arbetet är viktigt. Ändå är det nödvändigt att stanna upp och fråga sig: Vilka är vi och vilka rättigheter tar vi oss när vi väljer att översätta texter från ett språk och litterär tradition vi vet så lite om?

Det åligger oss ett ansvar att reflektera över vad som händer med texten när den publiceras eller trycks. Särskilt när texterna som översätts ingår i ett sammanhang som i fallet Ukraina, vad finns det för brister i den helhet vi har vaskat fram? Hur kommunicerar vi det vi gör, hur förmedlar vi vårt ständiga misslyckande? Vem kontrollerar vår maktutövning när alla klappar och hejar? Vem granskar oss när få i vårt land har en större kunskap om den litteratur vi förmedlar? 

En självkritisk hållning är nödvändig. Vi behöver diskutera översättaren/introduktörens roll och inte bara själva översättningen. Översättaren och introduktören kan lätt drabbas av hybris i sin roll som kulturell mellanhand, särskilt vid ingen eller mycket liten konkurrens. Värdet av bidragen hen tillför kan lätt överdrivas när litteraturkritiker hyllar översatta böcker utan att ha någon susning om kvalitén på det översatta verket i förhållande till originalet. 

Jag hävdar inte att bidragen inte förtjänar uppskattning. Jag påtalar bristerna. Så vad kan en göra? Säkerligen kan fler initiativ vara bra. Vid sidan av en kritisk hållning skulle vår praktik gynnas av att fler översätter. Flera introduktörer med helt olika preferenser skulle resultera i ett större utbud med en stilistisk och tematisk variation av texter/dikter/verk som översätts.

Utifrån mina erfarenheter har jag identifierat några viktiga komponenter som möjliggör den litterära aktivismen, en sorts infrastruktur vi behöver värna om och stödja:

•  Etablerade nätverk inom det litterära fältet på en internationell nivå.

• Tillgång till professionella och kunniga översättare från det aktuella språket.

•   Översättarutbildningar för nya språk vid svenska lärosäten.

•   En aktiv kulturpolitik som vill främja mångfalden inom det litterära fältet.

•   Fler översättare som också är introduktörer med kvalitativ litterär och kulturell kompetens.

•   Förlag som ger ut bortom kommersiella incitament och kan få skäligt ekonomiskt stöd.

•   Seriös litteraturkritik som undersöker översättningen i förhållande till originalspråket.

•   Platser för samtal och fysiska möten. 

En nödvändig påminnelse är att det vi gör i fredstid påverkar vad vi kan åstadkomma i kriser och krig. Långsiktiga interkulturella litterära utbyten är avgörande. Utbyten för oss närmare andra språkliga och litterära traditioner. Relationerna som uppstår mellan svenska översättare och författare och författare och översättare från andra länder är oerhört viktiga. Det är inte bara viktigt för själva författaren och översättaren, det är också viktigt för Sverige. Det ökar vår kunskap om vår omvärld och vår förståelse för sociala, historiska och politiska händelser. Det hjälper oss att veta vad som händer bortom samtidens propaganda och fake news. Det är en fråga om sanning i allra högsta grad. 

Det vi gör är också en solidaritetshandling, jag vill hävda att vårt kollektiva arbete var just det. Jag hoppas vårt arbete betraktas som en meningsfull och seriös solidaritetshandling av våra ukrainska kollegor. 

Jag tänker på texten min projektkollega författaren Balsam Karam skrev till Shaerats Kritikernummer ”Drömmar är inte förhandlingsbara” om vårt översättningsarbete av bahrainsk och saudisk poesi skriven av kvinnor. I sin text intar hon ett kritiskt förhållningssätt till vårt kollektiva översättningsprojekt. Karam refererar till Gayatri Chakravorty Spivak. Jag tänker att följande rader går att appliceras även på vårt solidaritetsarbete med Ukraina:

Hur ska kvinnors solidaritet bedömas i sammanhanget? […] Hellre än att föreställa dig att kvinnor per automatik har någonting identifierbart gemensamt, varför inte ödmjukt och pragmatiskt säga att min första skyldighet för att förstå solidaritet, är att lära mig hennes modersmål. Du kommer omedelbart att få syn på olikheterna. Du kommer också att känna solidaritet varenda dag som du försöker lära dig det språk som den andra kvinnan lärt sig att känna igen verkligheten på, vid sin moders barm. Det här är förberedelserna för intimiteten vid kulturell översättning. Om du ska trycka till någon annan genom att insistera på din egen uppfattning om solidaritet, är du skyldig att pröva hur långt din solidaritet kan sträcka sig.

Alla krig är av ondo, tillåt mig ändå understryka att på grund av detta vedervärdiga krig har vi  upptäckt att vår okunskap om Ukrainsk litteratur, språk och historia är slående. Det är nu dags för oss att pröva hur långt vår solidaritet sträcker sig. 

Kholod Saghir

Artikeln är publicerad i nummer 116 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.