Konsten att rimma sig rimlig eller hur jag lärde mig att älska min nästa (nästan)

Så hur började du skriva?

Jag började väl som alltid med ett hjärtskärande skri följt av ett förvirrat va?

Nästan ingen som är bra på att leva blir poet. Om det är någonting som karaktäriserat poeternas släkte genom mänsklighetens historia så är det den totala oförmågan att lyckas med någonting alls. De flesta poeter är inte ens bra på att skriva. Själva definitionen av poet torde snarast vara: person som lider av en existentiell förlamningssjukdom benämnd skrivkramp.

*

Jag är poet. Det vill säga oförmögen. Så länge jag var barn funkade tillvaron ändå. En trygg hemmiljö med fasta rutiner och villkorslös kärlek täckte upp för mina tillkortakommanden. Men under de tidiga tonårens frigörelseprocess blev det väldigt tydligt att jag inte hade vad som krävdes. Nämligen någon som helst stadga. Ett framgångsrikt identitetsbygge fordrar i regel en fast grund, stommar och bärande pelare. Jag var tretton år och gjord av gelé. Min hårddisk verkade liksom sakna ett system för adekvat sortering, kategorisering och validering av verkligheten. Många andra jämnåriga verkade ha någon sorts förprogrammerad mjukvara för sådant, med standardinställningar och automatisk uppdatering. Själv visste jag aldrig vad som var vad, när som var när och hur som var hur. Förstod inte att hålla ihop, förstod inte att hålla isär.

Lyckades inte, på ett ontologiskt plan, att hålla en röd tråd. Därför blev jag ständigt överrumplad av händelsernas utveckling i det lustiga hus som gick under benämningen vardagsliv, kände mig alltid osäker och oförberedd. På det hela taget gick det inte att leva så. Med en livsvärld gjord av slajm. Eller som filosofen och psykologen Johan Eriksson formulerat det: med avsaknad av en vilande bas för erfarenhetslivet.

*

Vad är bunden vers? Det är verkligheten ordnad efter ett antal regler om rytm och rim. Vad är att skriva bunden vers? Det är att ge sig själv en vilande bas för erfarenhetslivet.

Någonstans i övre tonåren slutade jag att försöka leva och blev istället poet. Världen som ditintills hade varit oförutsägbar och oformlig blev nu istället prydligt avgränsad inom ett system för rim och rytm. Det blev enkelt att veta något om rätt eller fel, gott eller ont, värdefullt eller värdelöst, vackert eller fult. Den enda fråga jag behövde ställa mig själv var: Rimmar det?

Och om svaret var ja var allt som det skulle.

Och om svaret var nej fanns en handlingsplan med en given följdfråga: så hur får jag det att rimma då?

Vad är att skriva bunden vers? Det är att ge sig själv en vilande bas för erfarenhetslivet. Vad är att översätta bunden vers? Det är att använda sin egen vilande bas för erfarenhets­livet till att begripa sig på en annan människas dito.

Eftersom jag lider av något som heter recidiverande depression mår jag under perioder väldigt dåligt. Världen blir åter en gelé som jag tappar fotfästet i. Insjuknandet sker smygande, men mina närmast sörjande vet numera vilka varningstecken de ska titta efter: allitterationer, retoriska figurer och extra tillagda stavelser för rytmens skull. Det är inte medvetet, men ju mer min hjärna förlorar greppet om verkligheten, desto mer febrilt försöker den hänga upp tankarna på den bundna versens spaljé. Poesins rim och reson letar sig in i vardagsspråket, hjälper orden upp ur det stumma slajmmörkret på botten av en depression.

lekande ekon av ekande lekar ekar så kusligt bland kusliga ekar i skogen om natten om våren

och värre och värre med åren leker min oro med orden

Men ibland mår jag bra, så bra en poet kan må åtminstone. Och då brukar jag använda mina krafter till att öva mig i sådant jag är dålig på. Till exempel allt. De senaste månaderna har jag tränat på att åka tåg. Hur kan man vara dålig på att åka tåg? Tja, man kan vara förvånansvärt rädd för medpassagerares nysningar exempelvis. Och sådana där blipp-automater som scannar biljetten. Och tågtoaletter. För att inte tala om avståndet mellan tåg och plattform, även kallat the void.

Ett mer långsiktigt utvecklingsprojekt jag bedriver är uppövandet av min sociala förmåga. Eller kanske snarare, min förmåga att odla livskraftiga nära relationer. Det är ganska svårt, för övningen kräver onekligen interaktion med andra levande varelser. Jag kan inte dikta mig duktig på att älska. Författandet av en miljon kärlekssonetter gör poeten till en bra sonettförfattare, varken mer eller mindre. Vänskap och kärlek är, om jag förstått ­saken rätt, avhängig av tvåvägskommunikation.

Annorlunda uttryckt: it takes two to tango. Men en människa som knappt kan stå på sina versfötter ska naturligtvis inte ge sig på att dansa pardans? Risken att trampa någon på tårna är alltför överhängande.

Eftersom jag är så rädd för orimmad, det vill säga måttlös, interaktion med verkligheten har mitt behov av något slags relativt ofarlig försöksverksamhet varit stort. Och det är här som den förunderliga och fantastiska nästan-sociala verksamhet som kallas ÖVERSÄTTNING har kommit till min räddning.

*

Vad är bunden vers? Det är verkligheten ordnad efter ett antal regler om rytm och rim. Vad är att skriva bunden vers? Det är att ge sig själv en vilande bas för erfarenhetslivet.

Vad är att översätta bunden vers? Det är att använda sin egen vilande bas för erfarenhetslivet till att begripa sig på en annan människas dito.

För att bli en bra översättare av rimmad poesi måste många av de egenskaper som karaktäriserar en bra vän, eller en bra älskare, uppövas.

Ett stort mått av lyhördhet och följsamhet krävs. Men även egen initiativförmåga och ansvarstagande.

Omsorg, nyfikenhet, kompromissande … listan kan, kort och gott, göras lång.

Det påstås ofta att läsande och skrivande gör människan till en empatisk och etiskt reflekterande figur. Det tror jag inte ett dyft på. Jag har läst och skrivit i gott och väl två decennier nu, utan att lära mig älska vare sig mig själv eller andra. De små framsteg jag ändå på senare år har börjat göra på det sociala området har jag helt och hållet mina översättaruppdrag att tacka för. Bara i tolkningen av andras verserade verklighet har jag funnit tillfället att, under något så när trygga och ordnade former, öva mig i det dynamiska givande och tagande som är all mellanmänsklig kommunikations kärna. Hittills har jag förvisso bara vågat mig på att konversera i döda poeters sällskap: Lewis Carroll, Edward Lear, Mervyn Peake och Dorothy Parker. Men att sörja för de döda är nog så socialt ansträngande, för någon som inte har omsorgs­vanan inne, och fördelen är att ingen upphovsman blir sårad när jag hemfaller åt den asociala narcissismens oskick att ta sig alltför stora friheter gentemot originalet.

Övning ger färdighet. Ett gott hjärta gör ingen poet. Men väl en skicklig översättare.

ISABELLA NILSSON

Oh, life is a gloriuos cycle of song, / A medley of extemporanea; / And love is a thing that can never go wrong; / And I am Marie of Roumania.

Dorothy Parkers dikt Kommentar

I Isabella Nilssons tolkning:

Livet har början och mitten och slut, / en okomplicerad historia. / Kärleken kantas av kloka beslut / och jag är prinsessan Viktoria.

(Jag älskar dig till döds ändå, Ellerströms 2022)