Hur Trion blev The Trio

Johanna Hedmans debutroman började översättas till ett flertal andra språk innan den ens var utgiven på svenska. Hur känns det att som författare lämna över makten över texten till en översättare redan innan man själv lämnat sitt manus till tryck?

Vi är tre personer som jobbar i ett trehundra sidor långt word­dokument. Jag, förläggaren och översättaren. Jag är i Stockholm, för­läggaren i London, översättaren i New York. Det är sommar, det är sol, det är trettio grader varmt. Jag sitter i skuggan på olika uteserveringar och skrollar kisande genom den senaste versionen av dokumentet. Det är en labyrint av spårändringar och kommentarer och jag är glad att det inte är min uppgift att hålla reda på alla trådar.

Texten fick sin första engelska språkdräkt när den bara var ett manus på svenska. Parallellt med redigeringen och korrekturet gjorde jag fetstilta rödmarkeringar åt översättaren, som förde in ändringarna i en ny version. Dagen efter att min debutroman Trion har gått till tryck i Sverige mejlar den brittiska förläggaren sin första omgång av kommentarer. Så börjar redigeringsprocessen om, fast på engelska istället för på svenska. Nu är jag i baksätet och förläggaren och översättaren i framsätet. Jag är så trött på min egen text att jag inte har några problem med att delvis abdikera som författare.

I mejl, zoom­möten och spårändringar går vi igenom hundratals detaljer i det engelska manuset. Vi diskuterar skillnaderna mellan hur tunnel­banorna låter i New York och London, vilket engelskt verb som bäst fångar ljudet av tåg som åker in till en perrong. Jag förklarar företeelsen att läsa strökurser på universitetet och sätta ihop sin egen examen. Vi försöker hitta ett ord som funkar som översättning till Systembolaget utan att engelska läsare, som inte känner till det statliga monopolet, ska studsa till vid ordvalet. Vi kommer överens om att inte klargöra innebörden av högtider som val­borg och midsommar utan bara behandla dem som naturliga inslag. Förläggaren funderar över om det finns en lingvistisk skillnad mellan att vara kär (being in love) och att älska någon (loving someone) som är tydligare på svenska än på engelska. Hon menar att det mer eller mindre är att säga samma sak två gånger. På svenska tycker jag att skillnaden är svår att sätta fingret på men ändå viktig att slå vakt om: att vara kär och att älska är inte samma sak. Så ja, kanske är det en lingvistisk skillnad. Åtmins­tone omarbetas den engelska texten för att kunna införliva nyansskillnaden som finns i originalet.

Översättningen behandlas nästan som en original­text och jag skriver till och med några enstaka me­ningar på engelska som saknar motsvarighet i den svenska texten. För översättare till andra språk verkar det engelska manuset bli ett facit till den svenska texten. De mejlar mig frågor och skriver ofta något i stil med ”så här står det i den svenska texten och så här i den engelska texten” och så vill de att jag ska lösa ut något slags mellanskillnad.

En återkommande fråga är: Ska texten dra åt brittisk engelska eller åt amerikansk engelska? Hur översätter man dialog mellan människor i Stockholm som lärt sig brittisk engelska i skolan men i vuxen ålder är mer exponerade för ameri­kansk engelska? För mig har distinktionen mellan brittisk och amerikansk engelska länge varit be­gränsad till ett ytligt plan (trousers/pants, pavement/ sidewalk) och framför allt varit förknippad med uttal och satsmelodi; man hör ju om det är en britt eller en amerikan som talar.
När jag bodde i New York hände det att min ytliga förståelse orsakade missförstånd – det kändes till exempel inte som en komplimang när en ameri­kansk kille sa till mig: You look quite nice. Jag skrev otaliga uppsatser på engelska och tänkte inte på att engelska texter också signalerar tillhörighet till en sida av Atlanten genom ordval och gram­matik. Under arbetet med översättningen av min bok börjar jag tänka på de där signalerna som ett slags hundvissla för människor med engelska som modersmål. När förläggaren och översättaren dis­kuterar ord som antingen är för färgade av ame­rikansk eller brittisk engelska är jag för det mesta nollställd, har inget att bidra med. Jag hör inte att inner city har olika konnotationer på brittisk och amerikansk engelska, och jag reagerar inte på skillnaden mellan crown moldings (brittisk engel­ska) och ceiling medallions (amerikansk engelska) – för mig är det två utbytbara synonymer.

Engelska är inte mitt modersmål men det är ändå mer än ett andraspråk. När jag har levt i eng­elskan – det vill säga pratat, tänkt och skrivit mer på engelska än på svenska – har det känts som mitt styvmodersspråk. Skrivna dialoger kan vara lättare att improvisera på engelska än på svenska, förmod­ligen för att engelskan tillåter en rapphet som på svenska ofta blir löjlig eller bara stelbent. Ibland, när jag skriver meningar som jag inte vet hur jag ska avsluta, översätter jag stycket till engelska för att få syn på vad det är jag vill förmedla. Det är tids­krävande men förvånansvärt verkningsfullt, det fungerar som en blixtbelysning av originaltexten – jag ser direkt var den svenska texten går fel.

Alla vet att man blir blind för sin egen text. Man kan skriva ut den, man kan ändra radavstånd, man kan justera dokumentmarginaler och man kan byta typsnitt för att lura ögonen – bända till ett illusoriskt avstånd – men det är i överföringen från ett språk till ett annat som det går att få syn på sådant som hemblindheten har skylt över. Blixt­belysningen är skoningslös. Inkonsekvenser, upp­repningar, otydliga metaforer och bilder – inget går att dölja för översättarna. Det är obehagligt. Och samtidigt lite kittlande. Man överlämnar tex­ten till översättarna och hoppas att de tar hand om den. Och att det som går förlorat i översättningen kompenseras i övermått med det som översättarna själva bidrar med. Förlust som blir till vinst.

Eftersom det här är en tid då ingen bok får bli läst utan en författarpresentation påverkas läsningen av var jag är född och var jag är uppvuxen. I för­längningen påverkar det också översättningarna. En av översättarna har (som alla andra) läst Knaus­gård och undrar vid ett tillfälle om en karaktär im­plicit ägnar sig åt dödstädning, och om det bör för­ tydligas i översättningen; tydligen är dödstädning något som många läsare av Min kamp nu tror att skandinaver regelbundet håller på med. (Jag hade inte en tanke på dödstädning under skrivandet.)

Under lanseringen av de spanska och katalanska utgåvorna frågar ett par journalister mig om hur Sverige ser på kriget i Ukraina, om vi är rädda för att bli invaderade, hur vi ställer oss till ett Nato­medlemskap. Utanför Sverige vill förläggare, översättare och journalister att jag ska prata om Landet Sverige; jag blir en ofrivillig ambassadör, ombedd att representera något som jag aldrig har haft för avsikt att representera. Ingen svensk jour­nalist har pratat med mig på det sättet, efterfrågat den sortens allmängiltighet – de flesta fiskar sna­rare efter det privata och personliga.

Stockholmare i Sverige, svensk i Skandinavien, skandinav i Europa, europé i alla länder utanför Europa. Tillhörigheter i lager på lager. När en bok lanseras i andra länder sker en påfallande för­stärkning av såväl det specifika som det allmän­giltiga i berättelsen. Det specifika – cykelturer på Djurgården, ljusa sommarnätter, adresser till an­drahandsboenden, jargong i dialoger, osv. – inver­ teras och blir till symboler för Unga Människors Liv och Relationer i En Modern Storstad. Det allmängiltiga – Kärlek, Vänskap, Närhet, Politik, Klass, osv. – förstoras och hissas upp som flaggor. Så kan man stå och peka: Se så lika vi är över nationsgränserna!

Att ge ut en bok och att bli översatt känns ungefär likadant. Så här känns det:
Man hamnar i en spegelsal av tolkningar.
Man distanseras från texten och förs samtidigt närmare den.
Man tappar kontrollen över en text som man ti­digare har haft fullständig kontroll över.
Man blir konfronterad med sig själv och boken, om och om igen, ur olika vinklar.

Jag känner mig nästan lika distanserad från den svenska boken som från de översatta böckerna. Det är fortfarande konstigt att något som var mig så nära, som bara var mitt, står på hyllor i bokhandlar i flera olika länder – att texten har blivit en offentlig plats dit vem som helst har tillträde, och dit man ju vill att så många som möjligt ska komma.

Jag hatar tanken på det kollektiva skrivandet; det verkar passa andra men det passar inte mig. Jag vill ha texten för mig själv när jag skriver. Men att min bok översattes i ett så tidigt skede hjälpte mig att släppa taget om texten när den var färdig. För detta att släppa taget och låta översättarna kliva in och lämna sina egna fingeravtryck påminner om hur det är att släppa taget om texten och låta lä­sarna göra vad de vill med den. Jag är ändå inte där längre.