Bibliskt kött och otukt

Alva Dahl rapporterar från arbetet med den nya översättningen av Nya Testamentet

Sedan ett år tillbaka är jag involverad i arbetet med att på uppdrag av Svenska Bibelsällskapet ta fram en ny svensk översättning av Nya Testamentet, NT 2026 (projektet beskrevs mer utförligt i MAO nummer 107). Den grupp vars uppgift är att ta fram en översättning består av åtta grecister, ”primäröversättarna” (som delat upp texterna emellan sig och gör själva grovjobbet), samt två ”stilister”, varav jag är en (med uppdrag att bevaka svenskans kvalitet). Vi befinner oss ännu i ett slags översättningsprocessens smekmånad, där vi tar fram utkast, bollar idéer och låter de knepiga begreppen och ställena träda fram för våra kritiska blickar utan att ännu behöva fatta några slutgiltiga beslut om hur de ska åtgärdas. Många av textsamtalens längre diskussioner slutar med ett ”prova med äktenskapsbrottså får vi se” eller ”det där med sarx får vi reda ut vid ett annat tillfälle”. 

Vi ger helt enkelt utrymme för problemen att bre ut sig. Ordet nomos betyder ’sedvänja’ eller ’lag’, och har i allmänhet översatts med just lag. Detta ord har dock en lite stel och ensidigt juridisk klang på svenska. Den judiska lagen kan också förstås som undervisning, lära, föreskrifter – den hjälper människan att leva ett gott liv. När det talas om anomia, ’laglöshet’, handlar det inte om kriminalitet i den civila lagens mening utan om att bryta mot Guds bud och dess visa levnadsråd. Skillnaden är i dag inte minst viktig för kristna som bedriver civil olydnad, tänk Martin Luther King. Men också för till exempel påve Franciskus, som flera gånger påpekat att han begått många svåra synder och därför sympatiserar enormt med dem som sitter i fängelse. Guds lag och den civila lagen överlappar bara delvis. Många synder är inte straffbara i lagens mening, och omvänt kan ett rättfärdigt liv ibland kräva brott mot statens lagar.

Ett ytterligare problem med lag är att det har fått en negativ och ibland antisemitisk klang inom luthersk ortodoxi. ”Moses gav oss lag och krav, Halleluja / Jesus lyfter bördan av, Halleluja”, som det låter i en gammal psalm. Men för de nytestamentliga författarna var inte nomos något skadligt. Synd och laglöshet (anomia) är samma sak, förklarar till exempel Johannesbrevens författare (1 Joh 3:4). Missförståndet har uppstått för att Paulus betonar att det inte går att köpa sig till frälsning genom att följa lagen – frälsningen skänker Gud av nåd, genom Jesus Kristus.

Problemet med nomos underlättas inte av att en av de principer som Bibelsällskapets styrelse klubbat igenom för vår översättning är konkordansprincipen, som gör gällande att centrala teologiska begrepp och nytestamentliga nyckelord ska översättas med så få svenska ord som möjligt, helst inte fler än två. Detta för att de många ekon som studsar mellan texterna i Nya Testamentet ska gå att fånga upp också för en svensk läsare. Om det står lag ibland och bud, lära, undervisning eller föreskrifter på andra­ ställen får ju den svenska läsaren inte möjlighet att studera hur lagbegreppet används i Nya Testamentet. I den pilotöversättning som Bibelsällskapet gav ut förra året experimenterades med Torah som översättning av nomos; i Filipperbrevet 3:5 förklarar där Paulus att han är ”i fråga om Torah en farisé”. Så blir det tydligt att det är den judiska lagen och läran som åsyftas. Men argumenten mot denna okonventionella lösning, med ett slags baklängesöversättning till ett hebreiskt lånord, är också många. Och i till exempel Romarbrevet 7:21 bör nomos förmodligen tolkas som ’princip’ eller ’naturlag’. (NT 81 har en annan tolkning, men New Revised Standard Version skriver: ”So I find it to be a law that when I want to do what is good, evil lies close at hand”, och den senaste norska bibelöversättningen från 2011 har i bokmålsversionen: ”Jeg finner altså at denne loven gjelder: Jeg vil gjøre det gode, men kan ikke annet enn å gjøre det onde.”)

Kanske kommer vi inte runt lagen? 

Andra nyckelbegrepp är än värre. Ordet sarx, till exempel, ’kött’, används ungefär 150 gånger i Nya Testamentet. Ibland finns en negativ laddning, men ofta handlar det om ett mer neutralt begrepp, där köttet, kroppens materia, metonymiskt kan stå för människan i sin helhet, en människas härstamning eller hennes kropp. Det används förresten också om djur. Och det bör helst inte blandas ihop med soma, ’kropp’. Förresten tycks inte ens bibelvetarna vara särskilt överens om laddningen. 

Ordet har ett så vitt användningsområde att NT 81 (Bibelkommissionens översättning av Nya Testamentet, den som ingår i Bibel 2000) i mer än två av tre fall har undvikit det svenska ordet kött – som onekligen inte har samma konnotationer – och använt en lång rad olika begrepp för att försöka förklara vad det handlar om: människa/mänsklig, kropp/kroppslig, jordisk, världslig, det yttre, naturens ordning, av födseln, onaturligt umgänge, upphov, syndig, sammansättningar med stam – och så vidare. I många fall har man valt att helt enkelt utelämna ordet i översättningen, som i Mark 10:8: ”… de två ska bli ett [kött]. De är inte längre två utan ett [kött].” I Galaterbrevet 4:13 har frasen ”köttets svaghet” ersatts med ett för oss givetvis långt mer begripligt begrepp, sjukdom: ”Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom att förkunna evangeliet för er.” 

Kommer vi att lyckas hålla nere antalet översättningsvarianter till två i detta fall? Kommer det i så fall att bli en begriplig och användbar svensk text av det hela? Kommer den svenska läsaren ändå ha möjlighet att leva sig in i den antika världsbild som texten tillkom i? Jag nämnde konkordansprincipen, men princip (dvs nomos?) nummer 1 handlar om att den svenska texten ska ha god kvalitet, och princip nummer 3 lyder: ”Trohet mot främmande kultur är angelägen.” De vanliga verktyg jag lärt mig hantera som översättare funkar sällan här. Det är som att utöva fridans på ett minfält. I en roman hade jag tänkt att läsaren kommer in i textens sätt att använda ordet, i takt med att hen gör sig hemmastadd i romanens universum. Men detta är en text(samling) som inte många läser från pärm till pärm. I stället plockar man en vers här och där, tolkar den efter sina egna syften och använder den för att fälla moraliska avgöranden om både det ena och det andra.

En något mindre teologiskt brännande term, som likväl förekommer många gånger och orsakar mycket vånda i gruppen, är porneia, ett parablybegrepp för sexuellt omoraliska handlingar som att ligga med prostituerade och slavar i stället för med sin hustru – begreppet kan dock även användas för att beteckna otrohet mot Gud, och på många ställen är exegeterna inte helt överens om vilken betydelse som åsyftas. Traditionellt har begreppet översatts med otukt, men hur gångbart är det i dag? Jag frågar mina facebookvänner (som i och för sig nog är mer belästa än medelsvensken) vad de får för associationer till ordet, och får svaret ”utomäktenskapligt sex” men också pedofili, tidelag och ”skambelagt sex”. Många hör ett uttryck för maktspråk, för religiösa ledares orättmätiga ingripande i människors privatliv. Alltså något helt annat än det Paulus är ute efter när han förklarar människohandel för oförenligt med att följa Jesus. 

Knulla runt eller hora runt vore på flera sätt mer träffande som översättning av porneia. Men går det att föreställa sig de fraserna i Paulus två­tusenåriga mun? Och hur skulle det bli i exempelvis evangelisten Markus uppräkning av syndiga substantiv (7:21–22): ”Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse.” I Bibelsällskapets pilotöversättning, som utkom förra året (innan jag kom med i gruppen), står otukten kvar: ”de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, tygellöshet, avund, förtal, högmod och vettlöshet.” Jag har själv enormt svårt för otukt, men vilket ord skulle motsvara det i dag? Slampighet låter alldeles för trivialt, när det handlar om sådant som att själviskt utnyttja underordnade för sexuella tjänster. Otrohet leder våra tankar till frivilliga, ömsesidiga sexuella förbindelser utanför tvåsamhetens ramar – men sådana gick vad jag förstår knappt att föreställa sig på Paulus tid. Våra mer jämställda och samtyckessträvande samtidsperspektiv gör det alltså svårare för oss att leva oss in i den antika texten.

Och sådär håller vi på. Vältrar oss i orden och de kulturella skillnaderna, som i sig är komplexa. Vilken kulturell kontext är det viktigast att vara trogen mot, när vi till exempel talar om Matteus­evangeliet: Jesu kontext, som texten skildrar, eller evangelisten Matteus kontext och ursprungliga läsare? Om ett begrepp hade en viss betydelse under hellenistisk tid men tolkades lite annorlunda av kyrkofäderna och de första århundradenas kristna, vad väger tyngst? Den senare frågan är nog mer laddad än jag ännu helt förstår. 

Även om vi hanterar texten på ett helt annat sätt än jag gjort när jag översatt modern och samtida skönlitteratur är omöjligheten en gemensam nämnare. Kombinationen av missmod, fascination och lust inför den märkvärdiga källtexten. Vi kommer inte att finna några perfekta lösningar. Principerna tar oss en bit på vägen. Sedan måste vi ta varandra i hand och treva oss fram i dunklet. Tills tiden är ute och vi står där vi står.