Rotvälskans poetik

”Om språket är ett slags verktyg för nationalstaten att fostra oss i olika former av medborgarskap, vad händer om vi finner andra sätt att nyttja det verktyget? Tänk Audre Lorde. När jag översätter vill jag klippa med en kam, förstora med en kniv, damma med ett rep” 

Jennifer Hayashida skriver om att översätta Sara Lidmans Hjortronlandet till engelska, i samma rum i Missenträsk där Lidman skrev många av sina främsta verk. Om bondska och pidgin, om platser och ord bredvid de som står högst i hierarkin.

Men lika dumt som det är att kalavverka världens blandskogar med deras oräkneliga växter, djur, insekter och fåglar och försöka ersätta dessa biotoper med contortaplantager och andra monokulturer (en-växtodlingar), lika oförnuftigt är det att utradera mänsklighetens skilda språk. 

Sara Lidman, Svenska språket vi fordra tillbaka! Expressen 15/12 1986

Jag befinner mig på Lidmangården i Missenträsk under några soliga dagar i augusti. När vi anländer sent på kvällen står jag på verandan och blickar ut i det stora mörker som ändå avslöjar silhuetter av berg och skog. En svärm av röda lampor blinkar i otakt långt där borta och jag anar utomjordingar, ett korus av pulserande varningar. 

Under besöket i Missenträsk somnar och vaknar jag i det rum där Sara Lidman ofta satt och skrev, där hon måste ha skrivit stora delar av sitt Jernbaneepos. Flertalet av hennes böcker är tydligen numera på annan ort, men kvar står bland annat Anatomy of a War, Imperialism och multinationella företag och Slöseriets politiska ekonomi. Också Engels, McNamara, Guevara.

Här är så tyst, så tyst. Jag ligger i den smala sängen, blundar, omsluts omedelbart av en total ljudlöshet. Då jag slår upp ögonen skiner solen genom det stora fönster framför vilket Saras skrivbord står och vaktar över vidderna. Det linoleumtäckta golvet är ojämnt och under två ben behöver bordet stöd. Roget’s Thesaurus, mitt bästa verktyg, ligger under ett av benen.

Jag lägger det utdrag ur Hjortronlandet som jag översatt hittills på bordet, tittar ut genom fönstret, tiden försvinner. Då jag tittar tillbaka på texten tror jag mig förstå något, jag vet inte vad, men det är som att min blick vässats mot utsikten – inte bara träd och himmel, men även titlarna som synar mig, en översättare av någon som tvivlade på att hon kunde översättas.

Hittills har jag alltid översatt författare som ännu är vid liv, det vill säga personer jag kan ha kontakt med per telefon, mejl eller sms. Vi resonerar då kring ordval, rytm, tilltal. Jag frågar om det går bra att det blir obestämd form där och där och där. Huruvida det är absolut nödvändigt att signalera att Grandpa är morfar, inte farfar. Jag tycker mycket om dessa samtal, även när de får mig att ligga sömnlös och tvivla.

Tvivlet högg tag i mig på en gång då jag fick frågan om att översätta Hjortronlandet, inte enbart för att jag tvivlade på att jag skulle kunna genomföra själva översättningen, utan för att jag snabbt förstod att jag då skulle behöva närma mig ett författarskap där tolkningsföreträde förmodas ligga hos de som kommer från Västerbotten, som läst Jernbanan flera gånger om, som kan Saras slagfärdiga uttalanden ordagrant. 

Svårare än att jag inte kan bondska är att jag aldrig tidigare har översatt någon som är död och därmed inte kan få befinna mig i de där samtalen. Jag tvingas ägna mig åt det spekulativa. Alla eventuella frågor måste besvaras via källor som antingen är författarens egna texter eller släktingar, litteraturvetare, arkivmaterial. Jag försöker att undvika mytbildningen. Viktigast för mig blir de författare Lidman var i dialog med, som hon lät sig inspireras av och som gjort avtryck i hennes arbete.

Jag lånar Gruva på biblioteket, får sedan fatt på Samtal i Hanoi. Jag närläser naturligtvis Hjortronlandet, men min blick dras hela tiden till det andra – texter som gick rakt in i opinionen och som för Lidman inte var det andra, utan var tvinnat med det andra, romanerna. 

Varför högläste vår lärare Möss och människor när jag gick i femte klass, när hon kunde ha läst Hjortronlandet? 

Jag läser Lidman via några av de författarskap som jag vet var viktiga för henne, och andra som varit bärande för mig i min förståelse av vad det innebär att skriva på det som på engelska kallas för vernacular, det vill säga i folkmun eller, som ofta hävdas om Lidman, dialektalt. Att skriva som folk talar är att göra såväl politiska som stilistiska anspråk. Det är modernism men det är också att insistera på platsers språkande.

Översättningen jag arbetar fram hoppas jag står i språklig och politisk solidaritet med bland andra Toni Morrison, William Faulkner, Zora Neale Hurston, Milton Murayama. Jag inbillar mig, lite förment, att jag gör Spivaks intertextualitet, verkställer dessa författares sätt att arbeta med språk i syfte att få Lidmans karaktärer att bli till på engelska, men också för att hennes gärning ska kunna utgöra material för de utanför Sverige som arbetar med de frågor hon brann för. Arvtagarna till dem hon var i konstnärlig och politisk dialog med — då.

Men det är inte bara litteraturteori och historia: det handlar också om min egen relation till språk som arkiv över erfarenhet, plats, politik.

Skäms på mig: jag går och korrläser denna text – på min telefon, i mörkret – i periferin av tätbebyggda Stockholm. Något rör sig i ögonvrån: en stor katt. Nej, en räv som förvånansvärt sakta rör sig i närheten av mig och min hund. Räven skrider förbi 

Murayamas roman All I Asking for Is My Body utspelar sig i Hawaii under inledningen till andra världskriget. Romanen är skriven på pidgin japanska, japanska, pidgin engelska, amerikansk engelska och hawaiiansk kreoliserad engelska, också den kallad pidgin. Om boken skriver Murayama: ”The aim of writing is to get as close as possible to the experience, and if the experience is dialect, you write dialect.” 

Min pappa var från Honolulu, och jag minns hur han och hans systrar kunde stå i köket och i sitt samtal glida fram och tillbaka mellan standardengelska och pidgin. I been go already. Talk stink. No need. Hur skulle jag översätta det samtalet till svenska? Hur skulle jag kunna översätta utan erfarenhet av språk, utan minnet av ord?

Om språket är ett slags verktyg för nationalstaten att fostra oss i olika former av medborgarskap, vad händer om vi finner andra sätt att nyttja det verktyget? Tänk Audre Lorde. När jag översätter vill jag klippa med en kam, förstora med en kniv, damma med ett rep. 

Då vi lämnar Missenträsk och beger oss mot flygplatsen i Skellefteå vill vi åka förbi Northvolt Ett. Fabriksområdet är en halv miljon hektar: enligt olika beräkningar lika stort som 71 fotbollsplaner eller ett och ett halvt Gamla stan. I samband med utbyggnaden av företagets gigafactory har minst 40 000 träd avverkats och 1,5 miljon kubikmeter morän och vegetation forslats bort. Byggnadernas skala är så obegriplig att jag nästan drabbas av yrsel. Jag minns Grand Canyon. Jag minns Hooverdammen.

Jag lär mig att morän är den jord som bildas av en glaciär eller inlandsis. Kanske utgör moränen ett slags bevis på tidens gång. Hur mycket jord behöver forslas bort för att vi ska sluta leva i historiens närvaro?

Kanske var räven Sara Lidman som ville att jag skulle sluta stirra på min telefon. Som ville att jag skulle lyssna på den rådande tystnaden och höra de ylande mödrarna som sörjer, som varnar.

1984 skriver hon i Dagens Nyheter: 

”Vi är tillbaka i den råaste kolonialtid. Den vite mannens börda har fått en tillsats av herrefolklig knoddighet, en gnällig anmodan: Om åtminstone världens infödingar uppförde sig som vi har rätt att vänta oss när vi försöker dräpa dem med gas, napalm eller utsvältning.”

JENNIFER HAYASHIDA

Jennifer Hayashida är poet, konstnär och översättare från svenska till engelska och från engelska till svenska. 

Artikeln är publicerad i nummer 118 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.