F***ing Shakespeare – orden bortom monumentet

När regissören Kristina Hagström­-Ståhl fick frågan om att regissera Hamlet bad hon om att även få översätta. Men tål den svenska teatern någon annan Hamlet än Hagbergs klassiska översättning från 1847?

”Hide fox, and all after.”
Hamlet, akt IV, scen II

För två år sedan påbörjade jag en nyöversättning av William Shakespeares Hamlet. Ingen hade egentligen bett mig om det, det var på mitt initiativ. Efter ett par års samtal med Göteborgs Stadsteater hade jag blivit erbjuden att regissera pjäsen där. Jag var överlycklig men det svindlade för mitt inre: Vad hade jag gett mig in på? Vem trodde jag att jag var? Ändå sa jag, med berått mod, att jag också ville göra en egen översättning. Till min stora förvåning blev svaret ja.
Det ska sägas att detta med egen översättning inte kom helt ur det blå. Några år tidigare hade jag översatt och regisserat Anne Carsons tolkning av Antigone på teatern. Det hade, med generella mått mätt gått rätt bra (vilket för en teater betyder kritiker­ och publikrespons, liksom reaktioner internt i huset), rentav uppfattats som en succé. Det fanns ett visst grundförtroende. Men ändå. Antigone är Antigone. Hamlet är Hamlet. Jambisk pentameter, 30 577 ord. Och f***ing Shakespeare. Som sagt, vem trodde jag att jag var.

Virginia Woolf skriver angående Shakespeare att hans berömmelse både skrämmer och tråkar ut, liksom att alla kritikers alla olika perspektiv gör en avtrubbad. Vad finns att säga? Det går absolut att krafsa anteckningar i marginalen, men, skriver hon, vetskapen att någon sagt det förr och bättre gör att glöden slocknar. Enligt Woolf är Shakespeare en marmorfigur, fast, fixerad, bortom åsikt. Något paternalistiskt styre borde göra det olagligt att skriva om honom, så kunde han monumentaliseras bortom ”scribbling fingers”. Likt Woolf kände jag den där skräcken, liksom periodvis att jag själv antagligen befann mig i kategorin ”scribbling fingers”. Reaktionerna från min omgivning var åtskilliga och kretsade (ibland skämtsamt, ibland på allvar) kring om jag just förstod vad jag gett mig in på, samt varför jag inte tyckte att befintliga översättningar dög. En återkommande fråga var: Varför?
Ja, varför? Räcker det att anföra personliga skäl? Jag är uppväxt som tvåspråkig och min relation till Shakespeare går genom engelskan. När jag föreslagit att sätta upp Hamlet, insåg jag, hade jag inte tänkt på språkfrågan – jag hade föreställt mig pjäsen såsom den låter i mitt huvud. Men det fanns också professionella skäl. Min lust till teatern drivs av min kärlek till text och språk, det är inte för inte som jag alltid ”hållit på” med översättning parallellt. Att översätta en dramatisk text, särskilt en ”svår” text, är för mig ett förunderligt sätt att som regissör lära känna den. Översättningsarbetet blev mitt sätt att ta mig an Hamlet som regissör.

Jag gillar också att göra det svårt för mig. Jag dras till kanoniserade texter som tolkats av många och formats av sin tolkningshistoria, tycker om den spänning, eller resonans, som förförståelse och associationer ger upphov till. Gillar versmått och rimscheman, ramar och restriktioner att ta spjärn emot. Att underkasta mig monumentet, de 4167 raderna av mästerlig blankvers, med sin tolkningshistoria, sin formuleringskonst och sina bevingade ord, var rafflande. Hur många gånger noterar inte Oxford­utgåvan av Hamlet (som jag använde som källtext) att ett ord eller uttryck används för första gången i det engelska språket? Hur många gånger medger inte noterna att betydelsen är tvetydig eller oklar? Jag ville lära känna texten in i minsta detalj, förmedla den, begeistra min publik med den. Enligt regissören och poddaren Conor Hanratty (vars 183 avsnitt av ”The Hamlet Podcast” alla som älskar eller inte älskar Hamlet måste lyssna på) kretsar handlingen i Hamlet till stor del kring själva språkets drama, vad han kallar Shakespeares dans med versfötterna. Ord för ord och rad för rad ville jag vara delaktig i det dramat, den dansen.

Nåväl, jag satte igång. Jag letade fram alla översättningar till svenska jag kunde få tag på, ställde dem i en rad som små vakter på mitt skrivbord. Satt och tittade på bokryggarna, som alla bar samma författarnamn och titel. Insåg att bara en kvinna översatt Hamlet till svenska före mig: den ojämförliga Britt G. Hallqvist. Jag bestämde mig för att inte öppna någon av böckerna förrän jag gjort en egen första version. Bestämde mig för att göra den för hand, så att jag skulle hinna tänka medan jag skrev. Bestämde mig för att inte börja i början utan med det mest laddade, Hamlets monolog (eller soliloquy, detta ord som inte finns på svenska) i akt 3, scen 1: ”To be or not to be …” Om jag kunde hitta tonen i det stycket, resonerade jag, skulle resten av pjäsen falla på plats. I slutändan var det den texten som blev klar allra sist. Men jag blev inte kvitt detta ”varför?” Mitt anspråk på Hamlet tycktes så orimligt stort. Varför vill en översättare översätta en text? För att få tillbringa tid med den, lära känna den, komma nära den? Ja. Men också för att i någon mån själv få skriva den, i ny och egen språkdräkt. Frågan är om det är möjligt med en text som så många redan känner är deras? När allting redan sagts förr och bättre? Får man göra så med ett monument?

Det var också att mitt anspråk var dubbelt. Förvisso förväntas regissören göra texten, eller pjäsen, till ”sin” – regissörens ”läsning” bör tillföra något nytt och oväntat till det bekanta. Att sätta upp Hamlet som rapmusikal eller förlägga pjäsen till samtidens Stureplan, i båda fallen med kraftigt reducerad och/eller bearbetad text, är således inget kontroversiellt. Men att göra en egen, källtrogen nyöversättning? Minds blown. Bortom den tolkningsakt som iscensättningen är, gjorde jag på något sätt anspråk på själva monumentet. ”Att du törs!” sa en, och det var inte menat som en komplimang. ”Men vad är din läsning?” sa flera andra. ”Vad är det för tid och plats?” Det är som med översättning, svarade jag: en transhistorisk tid, en mental plats. Jag hörde hur det lät. Människor i min omgivning kände sig nödgade att närmast tvångsmässigt leverera favoritrepliker ur pjäsen: Ur led är tiden, eftertankens kranka blekhet, ta till vapen mot ett hav av kval. Vad har du tänkt göra med det? Samtliga formuleringar, noterade jag, var Hagbergs, från 1847.

I en svensk teaterkontext, vill jag påstå, är Hagbergs Hamlet kanoniserad nästan bortom den engelska källtexten. I princip alla efterföljande översättningar baseras på, eller förhåller sig till, detta ”original”. Ett flertal svenska bevingade ord kommer ur den texten. Frågan om original är inte lättvindig i sammanhanget, förknippad som föreställningen om originalet är med Woolfs bild av monumentet: det fixerade, fasta, ursprungliga, som är bortom åsikt. Som ursprungstext är Hagbergs översättning de facto enhetlig, till skillnad från Shakespeares Hamlet, som ju består av flera utgåvor och i sig är ett konglomerat av källor, ett original som visar sig vara en lek med ursprung. Ett ingående textarbete visar att Hamlets beskrivning av sig själv som den gäckande räven är i själva verket applicerbar på pjäsen som helhet, liksom på dess status som original. En enskild översättning som rättesnöre däremot, tycks skapa en mycket tydlig och fast ordning.

Det Woolf vänder sig mot är ju också just kanoniseringsprocessen, den som avgör vad som är att betrakta som centralt, viktigt och rimligt. Senare i samma stycke skriver hon att det är när vi läser Shakespeare medvetet och vid våra sinnens fulla bruk som hopplösheten inträder; istället måste det till ett slags överilat läsande, som sveper allting annat åt sidan och lämnar oss ensamma med Shakespeare. Då, skriver Woolf, sänks trösklarna, då löser knutarna upp sig, då sjunger och genljuder pjäserna i hjärnan. Och just så kände jag medan jag översatte Hamlet. Ensam med texten upplevde jag att jag faktiskt förstod den, att den sjöng för mig, att den var en vän. Då inträdde ett slags koncentrat av tid och språk som stängde allting annat ute. Det var när jag tittade upp och betraktade det jag gjorde i relation till helheten av berömmelse, historia, kritik och monumentalisering, som känslan av tvivel och skam slog till igen: att jag inte vetat min plats, att jag gett mig på att inte bara läsa eller tolka utan i någon mån bemästra Shakespeare, att jag klottrade på monumentet.

En sådan tröst att veta att Hagberg gjorde eftergifter, exempelvis i anpassningen av versmåttet i den centrala raden ”Att vara eller icke vara, det är frågan”. Han försvarade sitt val med att formuleringen blivit till bevingade ord och att han upplevde det som överordnat versmåttet. Hagbergs val förstärker naturligtvis formuleringens status som bevingad, vilket innebär att alla efterföljande översättare måste ta ställning till huruvida de vill prioritera versmåttet över det bevingade. Men det visar också att Hagbergs text inte är bortom åsikt. En annan tröst var att skådespelarna skulle kliva in i språkdansen med mig, att översättningen var ämnad att vara mer scenisk än litterär. Jag lämnade luckor och frågetecken, förtydligade att jag sökte ensemblens stöd och förslag. Samtliga skådespelare påverkade den Hamlet som gick till premiär, i alltifrån ordval och formuleringar till förbättringar så att huvudorden föll rätt, strykningar och mer ”spelbara” alliterationer. Precis som den kroppsliga och rumsliga gestaltningen blev texten en kollektiv ansats, vilket gjorde att jag själv i alla fall upplevde att ensemblen bar texten, levde i den, på ett sätt som jag inte alltid tycker varit fallet när jag sett Shakespeare på svenska.

Och hur blev det då med ”To be, or not to be”? Tjusningen med den engelska frasen, att existensens största fråga uttrycks genom sex enkla, enstaviga ord, är förstås omöjlig på svenska (detta är i min mening en av de svåraste sakerna med att översätta Shakespeare: många av hans favoritord i strofkonstruktionerna – be, or, not, love, moon, Sir, listan är lång – är monosyllabiska, medan svenskans motsvarighet är tvåstavig och inte sällan en spondé). Vidare: det är av betydelse att den första radens kärnfråga avslutas med en feminin ändelse, som antyder en ovisshet, till skillnad från den maskulina ändelsens mer definitiva avslut och slutna form. Den feminina ändelsen förekommer ofta just när texten vill öppna upp för frågor eller tvetydighet.
Jag ville ha det feminina avslutet, ville hålla mig till fem jamber. Valet stod alltså mellan att stryka det andra ”vara” – ”Att vara eller inte, det är frågan?” – eller att sudda i den andra satsen, den om frågan. Jag gjorde det sistnämnda och upptäckte, till min glädje, när jag väl började jämföra med andra översättningar, att jag var i gott sällskap: Britt G. Hallqvist hade gjort likadant. Inte ordagrant likadant, men samma val.

Kristina Hagström-Ståhl

Illustration Lisa Betty

William Shakespeare, Hamlet 3:1, 57-89.

William Shakespeare:
To be, or not to be—that is the question:
Whether ‘tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die, to sleep—
No more; and by a sleep to say we end
The heartache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to—‘tis a consummation
Devoutly to be wished: to die, to sleep.
To sleep, perchance to dream. Ay, there’s the rub;
For in that sleep of death what dreams may come,
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause. There’s the respect
That makes calamity of so long life.
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor’s wrong, the proud man’s contumely,
The pangs of disprized love, the law’s delay,
The insolence of office, and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? Who would these fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscovered country, from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will,
And makes us rather bear the ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o’er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard the currents turn away
And lose the name of action.

Carl-August Hagberg:
Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett haf af qval
Och göra slut på dem med ens. – Att dö –
Att sofva – intet vidare – och veta
Att uti sömnen domna hjerteqvalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfvedel – det vore
En nåd att stilla bedja om. – Att dö,
Att sofva; sofva! Kanske också drömma?
Se, deri ligger knuten! – Ty i döden –
Hvad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat af,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa lefvernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, öfvermodets hån,
Föraktad kärleks qval, senfärdig lag,
Närgången embets-högfärd och de sparkar
Odågan ger den tåliga förtjensten,
Om sjelf man kunde giva sig qvittens
Med en tum stål? – Hvem gick och släpade
I svett och möda under lefnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, hvarifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att heldre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet öfver,
Och företag av merg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.

Kristina Hagström-Ståhl:
Att vara eller inte vara – frågan
är om det ädla är att själen tåler
det grymma ödets hugg och pilar, eller
tar strid och går till storms mot alla plågor,
så att de får ett slut? Att dö, en sömn –
blott det; och sömnen, säger vi, kan ända
den hjärtesorg, de tusen kval naturen
ger köttet vårt i arv. Nog vore det
en nåd att önska: att få dö, få sova.
Få sova, kanske drömma – där är haken.
För vilka drömmar skänker dödens sömn,
när vi har ömsat livets skinn och valkar?
Det väcker tanken; där är perspektivet
som håller oss vid liv i katastrofen.
Vem skulle bära tidens rapp, dess hån,
förtryckarns harm, den stolte mannens skymf,
olycklig kärlek, lagens sakta mak,
och oförskämda tjänstemän, de knuffar
de tålmodiga får av dem som klättrar,
om själv man kunde sona livet enkelt
med blottad dolk. Vem skulle grymta, svettas,
och slita under livets ok, om inte
vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet från vars gräns
vi aldrig kommer hem? Det grumlar viljan
och får oss hellre utstå våra sorger,
än fly till andra som vi inte känner.
Den insikten gör så oss alla fega:
”Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över.”
Och djärva företag av högsta vikt –
med strömmarna de vänder bort sin blick
och mister namnet handling.

Artikeln är publicerad i nummer 121 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.