Med andra ord #123
John Swedenmark är översättare från isländska.
Översättningskritik – Emily Brontë
Om Isabella Brontë och otrogna översättningars särskilda charm – John Swedenmark har läst Isabella Nilssons nyöversättning av Emily Brontës poesi.
Emily Brontë
Min själ är inte vek – Dikter i urval
Översättning Isabella Nilsson Ellerströms 2025
I samtal med folk som själva inte översätter dikter dyker ofta samma fråga upp:
– Men är det inte bara en tolkning?
Ifrågasättandet är en variant på Robert Frosts lika berömda som missvisande påstående ”Poetry is what gets lost in translation” – ”Poesi är detta som går förlorat i översättning”, som ju också användes i titeln på Sofia Coppolas fina film om att vara ”lost” på ett annat vis, nämligen som turist ien främmande kultur och ett främmande språk.
Förr i världen invände jag mot kritiken, och i synnerhet mot ordet ”bara”. Numera köper jag den och svarar:
– Javisst, det blir en ny dikt. Annars är det ingen mening. Frosts missmod gick säkerligen tillbaka på bittra erfarenheter av att se sina egna dikter kopierade till andra språk, utan att dessa ambitioner enligt hans egen bedömning hade lyckats särskilt bra. Men tanken är missvisande, därför att det förutsätts att Dikten med stort D är ett original som ska återges i detalj. Så som konventionerna var för hundra år sen, och ofta med gott resultat, stor konstfärdighet. Det blev nya dikter – men förstås också gott om bleka kopior.
Man kan inte få med allt. Men den bristen kan kompenseras. Och det är här som begreppet ”kaosnivån” kommer in: Augustin Mannerheims uppmaning att aktivt använda målspråkets lexikaliska, metriska, klangliga och syntaktiska resurser i översättningen, trots att dessa inte har någrasynliga motsvarigheter i originalet.
Men tankemodellen original –> kopia är bara ett av stadierna i poesiöversättningens historia. Man kunde i äldre tider stjäla andras dikter och presentera dem som egna, väl medveten om att det inte är någon skam att bli avslöjad. Eller infoga andras dikter i sina böcker, ofta med den lilla tilläggsinformationen ”efter”: ”efter Heine”. Det signalerar att här kommer en ny dikt, som är en fortsättning på en annan, mer än en kopia.
Den mest frivola perioden var sexton- och sjuttonhundratalet. Då var det tillåtet att göra helt egna dikter, som framför allt uppfyllde samtidens smakliga och moraliska krav. De dikterna (och alltså inte översättarna) kallades ”de vackra men otrogna damerna”: les belles infidèles. Det var Giles Ménage (1613–1692) som myntade uttrycket, och Johann Wolfgang von Goethes berömda utsaga att det är med diktöversättningar som med hustrur, ”de vackraste är inte alltid de trognaste”, är alltså en variant av en gängse conversation piece på den tiden. Goethes egenöversättningspraktik, till exempel WestÖstlicher Diwan, hade också någonting salongsmässigt över sig, även om resultatet blev väldigt bra dikter.
Isabella Nilsson verkar i den otrogna traditionen, och hon gör det verkligt bra, och utan skyddsnät.
Hennes återgivningar av Dorothy Parkers mondäna verser var mitt i prick, och renderade henne Natur och Kulturs pris till lovande yngre översättare. Vad Nilsson lyckades med var att ersätta det som var roligt förr med det som är roligt idag: ordlekar, knasiga rim, men också känslor och ambivalenta stämningar.
Man skulle kunna säga att uppdraget var att väcka samma effekter hos den nutida läsaren som hos primärpubliken. Alltså som när ett musikstycke framförs i nya klangbilder, eller ett historiskt drama förläggs till nutiden. Men det är inte den aspekten av det där med tolkning som dyker upp i de middagskonversationer jag nämnde inledningsvis. Folk är bara elaka utan att veta om det.
Isabella Nilsson har också översatt William Blake, barnrim och mycket annat, utöver sin egen produktion som versmakare, essäist och författare av öppenhjärtiga självbiografiska böcker. När hon nu tar sig an Emily Brontës dikter är det del av ett samarbete med sångerskan Sofie Livebrant – men tydligt är att hon också investerar en stor mängd själsfrändskap i arbetet.
Författaren till Wuthering Heights, Svindlande höjder, efterlämnade många rimmade dikter, som står gott för sig själva, men som också ingår i ett stort litterärt projekt, vars uppbyggnad eftervärlden bara kan gissa sig till. Dock har översättaren noga tagit vara på att det i varje dikt handlar om rollspel: att de storslagna filosofiska utsagorna och poserna bottnar i en späd röst, som är både allvarlig och lekfull.
Den rösten har på samma vis som hos Dorothy Parker förflyttats till någonting vi i nutiden känner igen, med fina skiftningar mellan högstämdhet och osäkerhet, inte minst i rimmen.
Den lilla urvalsvolym, Min själ är inte vek, som utgivits på ellerströms, med ett förord av Josefin de Gregorio, är tvåspråkig, men inte uppslag för uppslag, utan med svenskan först och engelskan sist, så att det blir en kul lek att bläddra och jämföra. Först tycktes det mig som om Nilsson hade gått för långt, men bläddringen fram och tillbaka övertygade mig om att hon vet vad hon gör – nu igen.
Hur kan då en otrogen översättare (nästan) gå för långt?
Det handlar om valet av ekvivalenser: när en företeelse i Brontës värld ersätts med en företeelse eller ett ord som vi är hemma med, eller när ett poetiskt tricks ersätts med ett annat. Här är en strof ur titeldikten:
Fåfänga är massans nya bud (Vain are the thousand creeds) ett opium för flyktighetens folk
(That move men’s hearts, unutterably vain)
Motton utan måtta, bara ljud (Worthless as withered weeds)
som vågors skum, som visset gräs, som smolk (Or idlest froth amid the boundless main)
Översättningen landar i ordet ”smolk”, som inte har någon motsvarighet i originalet. Vad som åkallas är talesättet ”smolk i glädjebägaren”, vilket är kongenialt med diktens genomgående samtidskritik. Det ordet anropar i sin tur rimordet ”folk”, som får en nutidsassociation till Kristdemokraternas paroll ”verklighetens folk” och dessutom knyts till den utsaga som tillskrivs Marx, att religionen är ett opium för folket. Inget av detta återfinns förstås hos Brontë. Allitterationerna på w i den tredje raden ersätts med en helt underbar ordlek: ”Motton utan måtta”, som kompletteras med någonting som inte finns i originalet, men uttrycker detsamma: ”bara ljud”. Och slutraden har övergivit formuleringen ”the boundless main” (det gränslösa havet) för att istället packa in flera liknelser, med ett upprepat ”som”. Kanske lite rumphugget att blicken inte till sist vandrar ut mot oändligheten – men samtidigt sitter ”smolk” så bra.
Man kan notera att dubbeltydigheten i ordet ”vain” inte har efterliknats, utan det handlar bara om fåfänga, inte fåfänglighet. Men hela strofen är ju så full av vanitas-motiv att det räcker gott. Nilsson bygger också sin egen vers, liksom i de flesta dikter. Istället för att efterlikna Brontës jamber (som dock tillåter betonad första stavelse) har hon gjort raderna 1 och 3 ganska slängigt trokéiska, vilket skapar ett övertygat tonfall, i kontrast mot de mer regelbundna jamberna i raderna 2 och 4.
Det enda som stör mig är att jag tycker att ordet ”massans” är för övertydligt, och skapar ett lags nedlåtenhet uppifrån. Som om föraktet i dikten inte också omfattade den som har ordet. Dessutom tar m-ljudet loven av allitterationen i rad 3. Jag skulle ha föredragit ordet ”tidens”. Men respekterar förstås ordvalet, och fröjdas över den allmänna fiffigheten.
Den jag kommer att tänka på under läsningen är hela tiden Harriet Löwenhielm, som ju diktade också på engelska och var besatt av rollspel. Ann Jäderlunds överföringar av Emily Dickinson är också otroget trogna, i liknande anda.
Avslutningsvis kan vi jämföra två översättningar av samma dikt, en väldigt lyckad enligt modellen original –> kopia av Erik Blomberg, och så Isabella Nilssons nya version. Båda två håller sig fint till versmåttet, och båda två har varit tvungna att hoppa över vissa detaljer såsom att läpparna rör sig, och det starka rimordet implore (”enträget bönfalla”). Men Blomberg är mer allmänpoetisk, medan Nilssons version har mer röst och mer dramatiska känslokast i introspektionen.
John Swedenmark
Den gamle stoikern DEN GAMLE STOIKERN
All rikedom jag ringa fann, Rikedom är värt förakt
åt kärlek hånler jag, och kärlek är ett spel;
och ärelystnaden försvann berömmelse och världslig makt
som dröm för ljusan dag. är blott en falsk juvel;
Den enda bön jag ber, det är och om jag mot förmodan ber
att äntligen bli kvitt så ber jag denna bön:
det hjärta som jag ännu bär ”Må hjärtats klagan tystas ner,
och att få leva fritt. låt frihet bli min lön!”
Ja, allt jag ber om för mitt väl, Det enda jag – en viljans träl –
det är vid dagens slut: vill ha vid livets slut:
I liv och död en frigjord själ en längtanslös befriad själ
och mod att härda ut. med mod att härda ut.
E.B. I.N.
The Old Stoic
Riches I hold in light esteem,
And Love I laugh to scorn;
And lust of fame was but a dream,
That vanished with the morn:
And if I pray, the only prayer
That moves my lips for me
Is, ”Leave the heart that now I bear,
And give me liberty!”
Yes, as my swift days near their goal:
’Tis all that I implore;
In life and death a chainless soul,
With courage to endure.
Emily Brontë
Artikeln är publicerad i nummer 123 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.