Andrahandsorden

”Redan några månader senare skriver hon och berättar att hon förvånats av sin egen reaktion – att hon aldrig tidigare varit en sådan som velat hyra ut sitt hem men att det var något särskilt att tänka på mig, hennes översättare där – och att hon för tillfället håller på att skriva några texter om översättning. I en av dem provar hon idén om översättaren som andrahandshyresgäst hos författaren, och det hela håller på att utveckla sig till en spekulativ essä om hur det hade varit om jag, hennes svenska översättare, hyrde hennes lägenhet i andrahand.” 

Helena Fagertun flyttar in i Kate Zambrenos lägenhet i New York och prövar tanken om översättaren som andrahandshyresgäst i praktiken, samtidigt som hon översätter Zambrenos Drift och börjar se på världen med en Zambrenosk blick. 

Vi flyttar till huset i Ditmas Park, Flatbush efter några dagar på hotell mitt på Manhattan. Kate har flera gånger förklarat för mig att det är tunnelbanelinje Q som gäller men för andra dagen i rad åker vi ändå fel. Det som borde varit en halvtimmesfärd landar till slut med byten på knappa två timmar. Dagen innan har vi satt oss på linje B som på kartan ser ut att åka rätt men i verkligheten inte stannar på alla svarta prickar och vi susar förbi vårt stopp, Cortelyou Road, och får istället kliva av på nästa station Newkirk Plaza. Jag skriver till Kate att vi blir lite sena, och vi väntar i nästan en kvart på Q som tar oss en hållplats tillbaka. När vi väl, svettiga och trötta, stigit av tunnelbanan vid Cortelyou Road återfår jag direkt kraften. Jag tittar mig omkring på sättet jag alltid gör när jag ska få en vardag på ett nytt ställe. ”Titta, där kan vi köpa bagels”, säger jag till Patrik. Mer än så hinner vi inte sondera terrängen för bredvid en enorm låda med lika enorma vattenmeloner möter vi hela Kates familj. De hjälper sin stora dotter Leo av med munskyddet – jag och Patrik har på familjens uppmaning tagit ett covidtest (negativt) på hotellrummet på morgonen så att vi nu kan umgås inomhus oskyddade. ”Vill ni ha isglass?” frågar Kate och just där och då kan jag inte tänka mig något godare. Det är så varmt att jag har svårt att äta glassen eftersom det mesta rinner ner längs handen och blir till klibb. När vi efter ett par minuters promenad kommer fram till huset samlar hon in alla pinnar. Det är som att vi alla är hennes barn. 

Nyckelöverlämningen är något av det mest kaotiska jag har varit med om – de två döttrarna springer högljutt runt och Genet, terriern, juckar konstant på allt och alla så att Kate hela tiden får ropa på John att han måste hämta jycken. Av någon anledning har jag tidigare varit osäker på exakt vad det är hunden gör i Drift, som jag håller på att översätta och har tänkt bli klar med här i huset där den utspelar sig, och på flera ställen har jag skrivit ”juckar?” som en kommentar i marginalen. Nu är det bara att ta bort frågetecknet. ”Genet juckar.” Genet slickar också av Patriks ben, det smakar säkert gott av salt svett. Det är 32 grader varmt, om ett par dagar ska temperaturen passera 35-gradersstrecket – den dagen kommer jag likt de flesta andra dagar här att sitta och jobba i skuggan på verandan. I förväg har mina och Kates mejlkonversationer mest handlat om huruvida vi vill att de installerar en luftkonditioneringsapparat i sovrummet, som ett tillägg till den stora som permanent finns i vardagsrummet. Jag svarar, eller tror att jag svarar – hela tiden är det som att vi skriver om varandra, eller om det bara är jag som inte förstår vad hon menar – att de ska göra det som är lättast för dem. Hon undrar också om vi har mjölk i kaffet och skriver att de har köpt kaffebönor så att det ska räcka de första dagarna vi bor i huset. Flera gånger betonar hon att de ska visa oss hur man gör kaffe. Och snart står vi där allihop inträngda i det lilla köket och John förklarar i detalj hur en kaffebryggare fungerar. ”Såhär maler man bönorna, här häller ni i vattnet, ta lite mer än en skopa kaffe per kopp, sedan trycker ni på knappen.” Jag får kämpa för att hålla mig för skratt. Förutom kaffebönor har de också köpt en flaska orange vin till oss. ”Det är populärt i Brooklyn nu”, berättar John och vi skrattar. ”Precis som i Majorna.” Jag blir aldrig riktigt klok på om de faktiskt är sådana hipsters som tipsen de ger vittnar om: den svindyra, ekologiska matbutiken vi bara går till en gång innan vi istället hittar en underbar grönsaksbutik lika långt bort fast åt andra hållet, fancypizzerian som är stängd den enda gången vi går förbi och Mimi’s Hummus som de tipsar om att köpa picknickmat på och sedan sätta sig i Prospect Park, eller om de bara ger sådana tips för att de tror att det är det vi vill ha. Själv kommer jag att uppleva närområdet som betydligt mycket mer diversifierat än jag förväntat mig och när vi går på våra långa kvällspromenader rör vi oss i olika riktningar, till Little Caribbean, Little Pakistan, något av de latinska eller kinesiska eller judisk-ortodoxa områdena. 

Trots dagens tidigare lokaltrafikshaveri bestämmer vi oss för att åka upp till Queens Night Market på kvällen. Där äter jag den godaste ceviche jag någonsin ätit, med krispig, rostad majs, sedan fantastiska vegetariska tacos. Jag avslutar med fuskas, bangladeshiska gatusnacks i form av små, tunna friterad bollar med kikärtsröra inuti och tamarindvatten till som jag därefter inte kan förstå varför de inte går att hitta överallt, medan Patrik ”passar på” och köper en filippinsk diniguan, en gryta på grisblod med grillad grismage. Överallt där vi äter dessa veckor är det tydligt att det är maten som är grejen snarare än drycken, och trots att få saker hade varit så gott som att sitta på en uteservering och svalka sig med en öl ger vi snart upp att leta efter sådana ställen. 

En annan dag när vi har åkt upp till Harlem för att gå på ytterligare en matmarknad rusar en väldigt fin, randig katt över en livligt trafikerad väg. Jag skriker till och när den smyger in under en parkerad bil säger jag åt den att den måste vara försiktig. Vi konstaterar att det är som att den är med i Warriors, filmen från 1979 om gänget som efter att ha blivit anklagade för mord på en ledare för ett annat gäng måste ta sig helskinnade från Bronx och hem till Coney Island, som vi ser om kvällar.na. Någon borde göra en kattversion av den. Någon borde också göra en turistversion av den. En kväll när vi går hem är gatan ett kvarter bort helt avspärrad och det är fullt med polisbilar. Först dagen därpå lyckas jag hitta en artikel på Flatbush News om att en man blivit skjuten i sin bil efter ett bråk. Gärningsmannen är fortfarande på fri fot. En annan dag när vi promenerar hem från Newkirk Plaza får vi syn på en smärt, randig katt i en av trädgårdarna till områdets många viktorianska hus. Den liknar vår egen katt Marguerite därhemma, bara så oändligt mycket smalare, eller kanske snarare den lilla katten som Kate skriver om och börjar ta hand om i Drift. En kvinna som bär runt på tomma flyttlådor frågar om det är vår katt, själv har hon nyss flyttat in. Jag svarar att vi inte bor här men att jag vet att det finns många gatukatter i området, den här är dock den första vi ser. ”De ligger förmodligen och trycker under buskarna, nu när det är så varmt”, spekulerar jag. 

Ilustration: Lisa Betty.

Djuren är helt centrala i Drift, och jag blir besviken över att vi ser så få djur under våra knappa två veckor i Ditmas Park, men desto lyckligare när en katt som är fluffig och grå, som vore den täckt av krossad sammet, uppenbarar sig på infarten. Den står mellan staketet och busken och tittar på mig där jag sitter på verandan. Jag tänker att jag borde öppna påsen med kattgodis jag har köpt till Marguerite för att hon ska få en present från USA men inser att det vore dumt – jaget i Drift matar visserligen några av katterna i området men jag misstänker att Kate inte längre gör det, att så mycket i hennes liv har förändrats sedan hon skrev Drift, sedan de fick dottern som skildras i slutet av boken, och sedan en dotter till. Jag har precis före resan läst hennes då kommande bok The Light Room som hon skickat till mig i word-format och det jag mest fastnat för i denna pandemiskildring är hur familjen hela tiden är på väg till Prospect Park men aldrig lyckas ta sig dit i tid. 

När vi är förbi och hämtar nycklarna pratar de om att de ska rensa undan och tömma allt i lägenheten och jag börjar tänka att de aldrig kommer att komma iväg. Vissa saker tänker de inte ta med sig, förklarar hon, det kommer helt säkert att bli kvar av vattenmelonen som ligger ouppskuren på bänken i köken, den får vi se till att äta upp, använd gärna av den stora pumpflaskan med solkräm. 

När vi ses för överlämningen säger Kate att vi får flytta på stolarna, att de kan stå på andra ställen än de gör nu, men när vi flyttar in kommer det snarare vara ett litet bord vi flyttar runt på, ställer i sängen som en liten upphöjning att ställa datorn på om kvällarna när resterna av jetlag gör att vi slocknar tidigt till olika New York-skildringar, förutom Warriors även När Harry träffade Sally och Maffiabröder. Jag säger också något om att det är några saker jag vill kolla upp i lägenheten medan vi bor här, till översättningen, och ser hur både Kate och John lyser upp, men så lyckas jag ändå inte komma på vad. Någon vecka innan vi åker har jag skrivit till Kate och frågat om vi kan gå igenom några frågor jag har i översättningen någon av de första dagarna vi är i New York, innan de ger sig av på sin semester och vi flyttar in i deras hus, men hon svarar att hon kommer att ha svårt att fokusera på det dagarna före avfärd. Istället skickar jag mina frågor per mejl och när jag får hennes svar får jag känslan av att hon stör sig på dem, skriver att ”det såklart är släkt på min pappas sida, jag kände inte min mammas släkt” och menar att alla citat ska vara kollade, även om jag har upptäckt en felaktig referens. Och nu när både Kate och John tittar förväntansfullt på mig säger jag till sist: ”Det var något om en tavla, en plansch”, och direkt konstaterar de snopet att den knappast finns kvar eftersom den satt inne på kontoret som nu förvandlats till barnrum. När jag senare läser igenom översättningen inser jag att bilden med den blå romboiden i själva verket satt på väggen mittemot garderoben med spegeldörren och att jag helt glömde av att kolla upp den. 

Att temporärt flytta in i någons hem utgörs alltid av en märklig blandning av att liksom direkt plocka upp det liv som redan levs där kombinerat med hur man själv lever sitt liv och något slags tredje, en reserutin. Samtidigt vill jag så gärna inte bete mig som en turist och när vi en dag försöker ta fel ingång till en matbutik i Harlem kallar en kille som sitter utanför oss för ”new in town” och pekar på rätt ingång. Efter det gör vi vad vi kan för att inte verka ”new in town”. När vi går Coney Island Avenue och Cortelyou Road hem en kväll med en stor pizzakartong med fyra slices säger Patrik stolt: ”Nu kan ingen tro att vi är new in town.” 

Själv har jag mycket jobb, förutom Drift ytterligare en översättning som ska bli klar och som jag antingen gör i soffan eller, så snart det är uthärdligt att sitta där, i den trasiga, vita stolen på verandan som spelar en så stor roll i Drift. Patrik undrar någon gång om jag inte ska flytta den till den svalare delen av verandan men jag håller fast vid att det är viktigt att den står där den står, att den står där den står i boken.  

Eftersom det är så varmt är det få personer ute men de som ändå är det börjar jag snart känna igen, som den äldre kvinnan som gör någon form av sjukgymnastik, går kortare sträckor fram och tillbaka längs gatan, först tillsammans med någon som kanske är sjukgymnast, sedan ensam med en hantel. Hon ler mot mig en dag när hon går förbi, det är också första gången jag har tagit en paus från översättandet och istället för dator sitter med en anteckningsbok och skriver. Flera dagar i slutet av vistelsen, när temperaturen sjunkit några grader, ser jag en kvinna i liggrullstol som tillsammans med sin skötare letat sig till skuggan och lyssnar på radio på spanska. Detta är en av få saker jag lyckas lokalisera från Drift, det särskilda boende som finns i hyreshuset tvärsöver gatan. Jag tar emot post hela tiden. Breven och bokpaketen som ska till Kate eller John lägger jag i en hög inne i lägenheten, övrigt i trappan till grannarna på övervåningen. De får hem kläder, böcker, kattsand. En dag kommer en stor papperspåse med endast en förpackning hushållspapper. 

En av de första dagarna i huset, just när vi sagt att vi måste sluta vara så svenska och faktiskt hälsa på grannarna, hör vi en tydlig, gäll jamning på andra sidan dörren, och när jag öppnar ser jag en randig bengal. Ute på trappan sitter en av grannarna och äter lunch. Förutom bengalen har de också en vit siames som i samma stund smyger sig nerför trappan bara för att direkt vettskrämt rusa upp igen. Bengalen låter sig lite motvilligt klappas och det finns en kompakthet över henne som jag inte känner igen från andra katter. Jag blir förvirrad över vilket språk jag ska prata med henne på, då jag vanligtvis pratar svenska med alla katter jag träffar men nu när hennes matte står bredvid är det som att jag borde prata engelska. Jag börjar prata med matten istället, säger att de har så fina katter och berättar hur mycket vi saknar vår katt därhemma. Som tur är bor vår kompis Malte i lägenheten och vaktar Marguerite medan han, inbillar jag mig, skriver en essä med titeln ”Katter jag vaktat”. 

Jag börjar efter ett tag att skriva frenetiskt i huset i Ditmas Park, vilket jag sällan brukar göra annars, det är som att jag förvandlas till Kate här, antar hennes sätt att iaktta omgivningen. Den där särskilda uppmärksamheten på världen som bara skrivandet förmår, till skillnad från översättandet som i högre grad gör en observant på språk. 

Första gången jag träffar Kate är några år tidigare. Jag befinner mig i New York i några dagar på väg till Montana där jag ska gå i spåren efter en annan av de författare jag översätter. Kate föreslår att vi kan äta lunch på Columbia University där hon jobbar men ett par dagar innan skriver hon att hon på grund av en läkartid inte kommer att hinna med lunchen och föreslår istället att vi ses dagen därpå, på kaféet i bokhandeln Center for Fiction i Brooklyn. På morgonen hör hon återigen av sig, skjuter upp vårt möte en halvtimme åt gången. Det borde vara uppenbart för mig att det handlar om familjelogistik – jag är väl medveten om att de har en liten dotter – men med Drift i färskt minne kan jag ändå inte låta bli att fantisera om att det istället beror på att hon stannat på vägen för att hjälpa någon gammal förvillad hund. 

Hon bjuder mig på kaffe och jag känner mig starstruck. Hon leder samtalet och frågar mig tusen saker, det finns ett intresse där som jag inte riktigt är beredd på, att hon skulle vilja veta så mycket om mig – och jag berättar om hur glad jag blivit över att Drift inleds med en längre passage om en ljungkvist Rainer Maria Rilke hade på sitt skrivbord, eftersom jag själv ägnat många år åt att samla på ljung i samtidslitteraturen. Kate har med sig en förhandskopia av boken och i den skriver hon som dedikation: ”to the twigs of heather”. Själv ger jag henne ett exemplar av Sara Stridsbergs bok om Valerie Solanas, främst för att det i Drift finns ett avsnitt om det svenska mottagandet av Green girl där hon skriver att hon önskar att Drömfakulteten fanns på engelska och när vi ses har den faktiskt hunnit komma ut, i översättning av Deborah Bragan-Turner. Med Kate kommer jag också att prata mycket om villkor, särskilt de ekonomiska – om det amerikanska sjukvårdsförsäkringssystemet, att kunna leva på att skriva, översätta. Någonstans här berättar hon också att hon är gravid igen. Hon är klädd i en vit overall i grovt tyg och jag kan inte sluta tänka på att hon i Drift skriver om hur omsorgsfullt hon klär sig för andra kvinnor och att jag just nu kanske är en sådan kvinna hon klätt sig omsorgsfullt för. 

Några månader senare är det pandemi och jag följer hennes digitala lanseringsturné hemifrån Göteborg: jag ställer klockan på fem i två, fem i tre om nätterna, somnar i soffan och ligger sedan och tittar och lyssnar på samtalen från halvslummern. Ofta sitter min bekanta Agri i Stockholm och vakar han med. Vi skickar meddelanden till varandra när något särskilt bra eller roligt sägs, som när Kate plötsligt får syn på mitt namn i publiken och börjar berätta om min ljungsamling för en samtalspart som uppenbarligen inte förstår vad detta har med någonting att göra. ”Omg”, skriver Agri till mig. Vid flera av tillfällena har Kate på sig en knallrosa, bylsig blus; hon är nu höggravid. Jag imponeras av hur hon lyckas prata på så olika sätt om sin bok, hur hon vid varje samtal säger helt nya saker. Vid ett av samtalen sitter plötsligt de flesta åhörarna inte med den sedvanliga överkroppsbilden utan istället är det scener från vardagsrum där alla sitter bekvämt i sina soffor med te eller vin. Några har hundar bredvid sig, någon sitter och klappar en katt i knäet. Genet promenerar över soffans ryggstöd bakom Kate och hon sträcker sig bakåt i hyllan efter några böcker som hon visar upp. 

När vi senare bor i lägenheten konstaterar Patrik snabbt att han känner igen många titlar i Kates bokhylla från mina böcker därhemma. Själv blir jag mest förbryllad över hur många dubbletter de har. Rekordet konstaterar jag är Jean Rhys Wide Sargasso Sea som finns i sex olika exemplar i totalt fyra olika utgåvor. Det finns också flera dubbletter av Silvina Ocampo, Danielle Dutton, Chris Kraus och Elfriede Jelinek. Jag tror att Kathy Acker är den författare det finns allra flest böcker av. Kanske har jag förväntat mig tydligare samlingar av de författare jag vet att Kate är nära vän med, och ingenstans hittar jag någon dedikation. Däremot är Hervé Guiberts To the friend who did not save my life välläst med många understrykningar och anteckningar. Jag är helt övertygad om att hon vill att jag ska bläddra i böckerna. Jag ser att hennes lager av egna titlar och en del anteckningsböcker ligger i travar bakom soffan men dem rör jag inte. 

Efter att vi har druckit klart kaffet den där första gången visar Kate mig runt i bokhandeln och tipsar om olika böcker, författarskap. Jag köper Nathalie Légers Suite for Barbara Loden i Dorothy Books fina utgåva, i översättning av Natasha Lehrer och Cécile Menon, som Kate talar sig varm för. Men några böcker av Michelle Tea, som Kate också tipsar om, finns inte inne på Center for Fiction och hon föreslår att jag går ett par gator bort och kollar efter författarskapet på Community Bookstore istället. 

Illustration: Lisa Betty.

Det går en längre tid och jag och Patrik börjar prata om att resa till New York sommaren därpå och bo där i några veckor. Jag skriver till Kate och ber henne att säga till om hon hör talas om någon som ska vara bortrest och vill hyra ut sin lägenhet. Hon svarar omgående att hon och hennes familj har funderat på att resa till sin släkt i Mellanvästern under just denna period och att vi gärna får bo där. Vi bestämmer oss för att höras när det närmar sig men redan några månader senare skriver hon och berättar att hon förvånats av sin egen reaktion – att hon aldrig tidigare varit en sådan som velat hyra ut sitt hem men att det var något särskilt att tänka på mig, hennes översättare där – och att hon för tillfället håller på att skriva några texter om översättning. I en av dem provar hon idén om översättaren som andrahandshyresgäst hos författaren, och det hela håller på att utveckla sig till en spekulativ essä om hur det hade varit om jag, hennes svenska översättare, hyrde hennes lägenhet i andrahand. Essän heter Sublet och ska publiceras i det allra första numret av tidskriften Astra, och de vill nu att jag skriver en kortare companion piece. Jag svarar att jag älskar idén om översättaren som andrahandshyresgäst och att jag gärna skriver någonting. 

När Astra senare skickar Kates essä till mig är det med en märklig känsla jag läser texten. Jag har aldrig tidigare läst något om mig själv på det här sättet och flera gånger kommer jag på mig med att vilja rätta henne, som att jag inte skulle ha läst Drift innan vi sågs, vilket jag hade gjort, bara i pdf, eller min reaktion på när hon berättade att hon var gravid, något som hon visserligen säger sig vara osäker på om hon faktiskt berättade, vilket jag vet att hon gjorde, det vill säga fram tills jag läser att hon är osäker på det. 

Hon får för sig att jag tycker att hon är för gammal för att vara gravid, en tanke jag överhuvudtaget inte hade och kanske var det just därför jag inte reagerade på nyheten, att jag helt enkelt inte tyckte att det var särskilt märkligt. Men även från min sida är det hela tiden något som skaver i detta vårt första riktiga samtal, och i efterhand inser jag att det har med detta att göra: jag har aldrig tidigare haft några problem med att diskutera förhållandet mellan verklighet och fiktion i hennes författarskap, i själva verket har detta varit det jag helst av allt gjort, och jag har också tänkt att ju mer självbiografiska hennes texter har blivit, desto mer har hon samtidigt rört sig mot och insisterat på fiktionen. Denna komplexitet gör att jag inte vet vad jag kan prata om som en del av hennes liv, bara utifrån att jag har läst om det i hennes böcker, och var jag ska tänka att gränsen går. Vilka detaljer är giltiga i hennes verkliga liv och vilka blir det först i texterna? 

När Kate i sin essä i Astra skriver om hur hon misstänker att jag känner mig dragen till hennes böcker hejdar hon sig snabbt och tydliggör att man förstås inte nödvändigtvis översätter av kärlek. Egentligen har hon helt rätt: jag har aldrig varit så betagen av ett författarskap som hennes, ofta önskar jag att jag förmådde skriva hennes texter själv och i någon mening har att översätta dem, det vill säga rent faktiskt skriva dem på svenska, varit det närmaste jag kunnat komma detta. Svarstexten till hennes essä lyckas jag dock få ur mig, Saskia Vogel översätter den till engelska, och sedan blir texten, som redan var kort från början, kortare och kortare i den redaktionella processen. Jag vägrar att stryka katten jag har skrivit in och ber Saskia använda ordet ”porch” istället för ”patio” eftersom det är det ordet Kate använder om sin veranda, men intalar mig i övrigt att jag i något annat sammanhang framöver kommer att få möjlighet att utveckla mina egna tankar i ämnet. 

I samband med att tidskriftsnumret kommer ut skriver jag återigen till Kate och frågar om uthyrningen men får dåligt med svar – hon lovar att återkomma men gör det aldrig. Vi håller på att släppa planerna och någonstans tänker jag att det kanske var fullt tillräckligt att det fanns som en litterär idé.  

Helena Fagertun

Artikeln är publicerad i nummer 119 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.