Är översättaren en människa?

Ebba Högström slår ett slag för en mental uniform att dra på sig när yrkesrollen översättare ska intas. Och varför inte omhulda omdömet ”habil” som bland det finaste en översättning kan vara?

Illustration Lisa Betty

JJag minns första gången jag var på Bokmässan. Jag hade nyligen ”debuterat” som översättare. Jag skriver det inom citationstecken, eftersom jag inte räknar det som min riktiga debut. Det var inte skönlitteratur det handlade om. Men jag hade översatt en bok som jag såg stå i en monter. Jag frågade en ung man som jobbade i montern om den sålde något. Vet ej, blev väl svaret. ”Jag har översatt den”, sa jag. Jag har nog aldrig mött en mer ointresserad blick. Vem fan bryr sig, sa den. Det är en berättigad fråga.

*

I slutet av oktober 2023 nås jag av nyheten att jag nominerats till ett queert litteraturpris. Jag är vid tillfället gravid i sjunde månaden. När jag en dryg månad senare meddelas att jag har tilldelats priset är jag inte bara ytterligare ett antal veckor gravid, jag har också en bruten fotled och höger underben i en ortos, en ortopedisk stövel som ser ut som en pjäxa. Men det här är inte en text om översättning och kropp. Jag skriver det här för att göra den här texten möjlig att placera i tiden: den skrevs under en period i historien då översättare kunde bli gravida, och bryta fotleden. Vi fanns en gång, vi översättare av kött och blod, med reproduktiv förmåga och leder som kunde gå av. Vem vet hur länge till?

Att tilldelas ett litteraturpris som översättare, det finns något inbyggt märkligt i det. En person i min närhet, som inte brukar slösa med beröm, uttryckte det ungefär på följande sätt: ”Jag förstår inte varför DU får priset.” Det han menade var att det inte var jag som skrivit boken. Han tyckte det var en konstig grej att ge en översättare och en översättning ett pris överhuvudtaget. ”Vissa skulle hävda att jag har skrivit den”, kunde jag harmset ha försvarat mig, och det gjorde jag kanske också, jag minns inte riktigt. Men jag hade inte kunnat lägga något större tryck bakom orden, för jag förstod vad han menade. Ett pris till en översättning är givetvis i viss mån ett pris till den bok författaren skrivit – förutom i väldigt speciella fall. Det räcker med att titta på de böcker som brukar nomineras till Årets översättning här i Sverige, eller Internationella Bookerpriset. Det är en viss typ av böcker. Översättningspris går inte bara till bra översättningar, utan undantagslöst till bra översättningar av böcker som anses bra. För sanningen är att det inte är så lätt att säga vad en bra översättning är, eller vad som skiljer en fantastisk översättning från en som bara är skaplig. De flesta litteraturkritiker verkar inte kunna det. Ibland misstänker jag att de bara blundar och drar till med ett adjektiv, eventuellt efter att ha kastat en snabb blick på översättarens namn. Jag läste för några år sedan en recension av en översatt bok, i vilken översättningen beskrevs som ”habil”. Det tyckte jag var kul. I Svensk ordbok definieras habil som ”duglig men föga självständig eller nyskapande”. Det låter i mina öron som en ganska bra beskrivning på vad en översättning bör vara.

När man talar om översättning är det alltså svårt både med kriterier och ord. Man skulle förstås kunna anföra som argument att det är svårare att översätta stor litteratur, vilket gör översättningar av stor litteratur per definition bättre och mer prisvärdiga än aldrig så kompetent utförda översättningar av böcker som anses mindre bra. Men om vi på riktigt vill emancipera översättning som konstform borde vi väl ibland ge översättningspris till riktigt genomusla böcker, vars uselhet bevarats intakt i översättningen? Jag skojar. Men det kan vara värt att fundera på vilka måttstockar man använder och hur man använder dem när det kommer till översättningskvalitet. Det kan också vara värt att kunna argumentera även för sådant som ter sig självklart. Det litteraturpris jag tilldelades – Prisma litteraturpris – är som sagt ett queert litteraturpris, vilket ger saken ytterligare en komplicerande dimension. Boken jag fick priset för heter allt det här nu, i original das alles hier, jetzt, och är skriven av den schweiziska författaren Anna Stern. Det är en fin uppväxtskildring, på ett lyriskt språk, en sorgesång över en död vän. Jag tyckte om den. Boken har den egenheten att den inte innehåller några könspronomen, vilket antagligen var en starkt bidragande orsak till att den nominerades till Prisma litteraturpris. Här vill jag bara flika in att avsaknaden av könspronomen inte nödvändigtvis måste tolkas som att texten är queer. Det är en tolkning. Men det finns andra tänkbara. När jag höll på att översätta boken och berättade för en kompis vad jag för tillfället jobbade med, så sa jag att jag översatte en bok ”om queer sorg”. Så det var väl också min tolkning, även om den tolkningen varken gjorde till eller från i översättningsarbetet.

Jag översatte boken så som jag tror att jag alltid översätter, och resultatet blev en text som belönades med ett queert litteraturpris. Jag kunde inte hjälpa att känna att jag inte förtjänade priset. Inte för att min översättning inte var bra. Det tycker jag att den var. Men, för det första: det finns ju queera översättningar. Det finns de som queerar Shakespeare, ett svenskt aktuellt exempel: Tova Gerge, Sonetter [som tilldelades 2024 års Prismapris för översättning], eller som queerar de gamla grekerna (antagligen inte särskilt svårt). Jag hade inte gjort något sådant. Jag hade inte queerat texten, det behövde jag inte, den eventuella queerheten slank med i översättningen. Min känsla var att det nog ändå var boken som fått priset och inte jag. Priset var hur som helst en veckas vistelse i Östergötland, så det blev jag, min son, som hunnit bli sex månader, och hans far som fick åka till den vackra östgötska byn Borkhult och bo på ett underbart pensionat, lyssna på forsens brus, promenera i skog, bada i sjö. Jag jobbade väl lite också, det var trots allt tanken med vistelsen, men ja, så mycket omständigheterna tillät. Vann ett queert litteraturpris – fick en vecka i en östgötsk bruksort. Det låter som en underbar osannolikhet. I alla händelser var det en fin vecka som jag kommer ha varma minnen av för resten av mitt liv. Jag vill passa på och rikta ett stort tack till gänget bakom Prisma som hittade det fantastiska stället, bra jobbat.

I MAO nummer 119 skriver Lou Mattei, en av initiativtagarna till Prisma litteraturpris, en text som i ett stycke behandlar min vinnande översättning. Tydligen hade ett könspronomen – han – råkat ligga och skräpa i texten. Jag blev lite nedslagen när jag läste det – suck! Ändå ett ödesdigert korrekturfel. Mattei kallar vidare detta skräpande pronomen för ett ”oförlåtligt svek”, ”chockerande” och ”fruktansvärt”, och skriver att hon var skiljaktig med juryn när jag tilldelades priset. ”Svek” kan jag förstå, jag är bekant med det metaforkomplexet när det gäller översättning. Det är en vanlig bild. ”Traduttore, traditore”, säger man tydligen på italienska. Alltså: översättare, förrädare. Eller – om man ska behålla allitterationen – kanske hellre: översättare, överlöpare. Men ”oförlåtligt”, ”fruktansvärt”, ”chockerande”? Mattei skriver också, oklart hur hon kan veta det, att jag gjorde det medvetet för att jag prioriterade ”samtidighet i akten som beskrevs”. Jag förstår inte vad som menas med det. Att okynnesköna en gång i en i övrigt könlös text hade varit ett obegripligt beslut. Jag får utgå från att resten av juryn förstod att det var ett korrekturfel, annars kan jag inte förstå hur någon skulle kunna argumentera för att jag skulle tilldelas ett översättningspris, queert eller ej. Men jag vill ta fasta på något annat här. Rubriken på Matteis text är ”Den queera översättarens uppgift”. Den queera översättaren? Okej, det är sällan skribenten som sätter rubriken. Och man tar väl de chanser man får att anspela på Walter Benjamins klassiska text. Men jag hajar till lite. Det är väl inte översättaren som ska vara queer, nödvändigtvis? Vidare glunkas det lite om ”levd erfarenhet”. Jag anar en översättningssyn som jag inte har särskilt mycket till övers för. Matteis text argumenterar för att queera texter kräver ett särskilt ansvar av sin översättare, och jag blir alltså tilldelad rollen som någon som brustit i detta ansvar. Mattei tar upp svårigheter med queer terminologi som ett exempel på något som är särskilt utmanande med queera texter. Jag övertygas inte riktigt av argumentationen: att försöka reproducera en viss sociolekt eller jargong och vinnlägga sig om att använda rätt terminologi är vanligt översättningsarbete, oaktat vad eller vilka det är som skildras.

I Julia Gillbergs text i MAO 112, som Mattei exemplifierar med, ser jag en översättare som gör sitt jobb, som tar sitt ansvar som översättare gentemot den text hon översätter, bland annat genom att rådfråga en expert, något som är en mycket vanlig del i översättningsarbetet, vilket Gillberg också själv påpekar. Men när Gillberg drar slutsatsen att ”vissa texter, som behandlar vissa erfarenheter, kräver en sakkunnighet som bygger på något utöver professionella och akademiska meriter” (ett ”kanske” förekommer i meningen innan det citerade, bör tilläggas) så tappar hon bort i alla fall mig. Inte för att det hon skriver inte stämmer, ibland behöver man givetvis konsultera någon med erfarenhet av att vistas i en viss miljö eller av att röra sig i vissa kretsar för att få till tugget rätt, och det är det Gillberg har gjort. Men vad som principiellt skiljer hennes bollande av transtermer med Edward Summanen från att konsultera en person som exempelvis jobbat på en akutmottagning för att få till rätt tugg och terminologi i den miljön, det förstår jag faktiskt inte.

Gillberg refererar också till en text som Kristoffer Leandoer skrev angående debatten om vem som borde översätta Amanda Gorman, och sammanfattar den med att Leandoer skrev att ”det inte spelar någon roll vem översättaren är eller vad hen har varit med om” och menar att det är en ”förenklad bild”. Men här tycker jag att det är Gillberg som förenklar. För vad var det egentligen Leandoer skrev i den där texten? Bland annat detta: ”Om inte översättare tilltros förmåga att transformera det annorlunda, så betyder det att läsaren inte kan tilltros det heller, eftersom det i grunden är samma mentala process. Som om lika bara kan förstå lika. Med det resonemanget blir det inte många böcker kvar i bokhyllan. Och definitivt inga översättningar.” (SvD 4/12­21) När jag läste Leandoers text tänkte jag att nu måste väl den här debatten vara över. För ingen kan väl ha några invändningar mot detta? Men jag tror den fortsatte. Jag läser också om Valerie Kyeyune Backströms text i MAO 109, som Gillberg citerar gillande, och ser att Leandoers text citeras även där, delvis samma stycke som jag citerade, följt av en retorisk fråga om varför det då förekommer fel i svenska översättningar av böcker som handlar om (i det här fallet amerikanska) svarta människors liv. Det är möjligen ett etikettsbrott att besvara en retorisk fråga, men jag tänkte göra det ändå: För att alla översättningar innehåller fel. Om man nagelfar ett antal översättningar, som Kyeyune Backström gjort, så kommer man att hitta fel, tveksamheter och en massa diskutabla passager. Att det skulle bero på ”brist på intresse” från översättarnas sida, och att denna brist på intresse skulle bero på ”fältets homogenitet” är en svårsmält tolkning. Jag skulle dessutom tro att översättningar från engelska, särskilt amerikansk engelska, generellt innehåller färre fel än översättningar från andra språk. Dels på grund av den angloamerikanska kulturens hegemoniska ställning och dels för att översättare från engelska alltid (vågar jag skriva) har en redaktör som behärskar källspråket. Det är långt ifrån självklart för oss andra. Där har vi verkligen en kunskapsbrist, som dessutom starkt påverkar vilka böcker som överhuvudtaget ges ut: för få behärskar ett annat främmande språk än engelska. Jag ska förresten inte ägna mig åt snål eller ohederlig läsning: det jag citerade ovan var utsnitt ur retoriska frågor, och Kyeyune Backströms text består till stor del av sådana. Helt i sin ordning, det är en essä. Men problemet med exemplet Amanda Gorman var att det som borde varit en retorisk fråga eller rubriken på en seminariediskussion fick ett svar och blev doktrin: minns den katalanske översättaren som blev av med jobbet (och han var inte den enda).

Illustration Lisa Betty

Man brukar säga att översättningsvetenskapen gått från att vara preskriptiv (så här ska man översätta!) till deskriptiv (hur ser översättningar ut? hur arbetar översättare?). Men vad ska man kalla krav på att en översättare ska uppfylla vissa kriterier – preskriptiv översättningssociologi? Jag tror att vi har problemets kärna någonstans här: det är väldigt långt mellan teori och praktik på översättningsområdet, och det måste man på något sätt förhålla sig till om man skriver om ämnet. Särskilt om man själv inte är översättare, eller har någon praktisk erfarenhet av översättning. Översättning är inte bara en användbar metafor för i princip allt (liksom allt kan användas som en metafor för översättning) och ett tacksamt ämne att teoretisera kring ur alla upptänkliga vinklar – det är en praktik, och därtill vissa människors yrke. Om det var något jag tyckte saknades i debatten så var det ett erkännande av det här avståndet mellan teori och praktik och en respekt för översättares yrkeskunskap. I Expressen (13/4­21) skrev till exempel Amanda Svensson lite raljant om ”äldre, vita herrar som översatt Shakespeare”, antagligen med udden riktad mot den ovan nämnde katalanske översättaren, Victor Obiols hette han visst, som bland annat översatt just Shakespeare. Och visst var Obiols en vit man, men var det inte – i det här sammanhanget – mer relevant att han var översättare till katalanska, ett minoritetsspråk? Och om det betraktas som en försvårande omständighet att ha översatt Shakespeare, och inte som en tung merit, då har vi väl ändå gått bort oss lite? Och sist men inte minst, varför – i en debatt som rörde frågor om språk, makt och representation – var det ingen (vad jag kunde hitta) som såg den skyndsamma översättningen av Gormans patriotiska dikt som först och främst ett lysande exempel på amerikansk soft power? Hegemoni var ordet.

*

Jag gjorde tidigare i den här texten ett stort, lite patetiskt nummer av att jag är människa. Nu tänkte jag ta tillbaka det. För på ett sätt är jag inte en människa, inte när jag översätter. Eller, givetvis är jag det. Men när jag översätter är jag i första hand översättare. Låt mig göra en jämförelse. Jag har jobbat i ett serviceyrke i ganska många år, i en butik där man bär uniform. Har man någon gång burit uniform så förstår man snabbt poängen med att bära en sådan. När man tar på sig uniformen går man in i en roll, och man känner det rent fysiskt. På vissa sätt är det befriande. I rollen gäller lite andra regler än i ens övriga liv – till exempel en lite högre acceptans för människors konstigheter och för otrevligt beteende. Om en kund är lite sur mot en kan man ha överseende – man är i rollen. Man kanske ler lite åt en kunds tråkiga skämt – rollen. Man använder sig av en viss gestik och mimik och ett visst röstläge – rollen. Det är så klart jag som gör allt, men i uniformen representerar jag något annat än mig själv.

Som översättare bär man inte uniform, men principen är densamma. När jag översätter en text följer jag vissa normer och regler. Översättning, för mig, pendlar mellan frågorna ”vad vill texten?” och ”vad tillåter texten?”. Mellan dessa poler försöker jag översätta. Givetvis finns det viss frihet inom ramarna och ja, översättning är tveklöst en kreativ syssla, men det är inte att sitta och välja ord man tycker är fina, som när man plockar pärlor ur en burk och lägger en pärlplatta. Eller ”pärlar” som mina brorsdöttrar lärt mig att det heter. Vackert ord. Att kalla någon en ”queer översättare” eller en ”vit översättare” eller en ”[infoga vad du vill] översättare” är bara meningsfullt om man föreställer sig att en översättare sitter och översätter utifrån sig själv och efter eget skön. Men det är inte det som är översättaruppdraget, alls. När jag skriver kontrakt (Standardavtalet) på att översätta en bok så förbinder jag mig att översätta i överensstämmelse med vedertagna normer på området. Jag skriver också under på att översättningen ska vara adekvat stilistiskt och sakligt. Vad betyder då adekvat? SAOL anger: fullt motsvarig, träffande, riktig.

Fullt motsvarig kan en översättning givetvis aldrig vara, då vore det ingen översättning. Men vi navigerar utifrån något, och vi vet exakt vad detta något är, nämligen källtexten. Detta skiljer översättning från skrivande, och hur mycket vi än pratar om översättarens agens så kommer översättning alltid vara väsensskilt från skrivande (även om det, ja, är en form av skrivande…). Inte sämre, inte mindre värt, men något annat. Visst: en översättare sätter sin prägel på en text, på något sätt. Allt det här är givetvis oerhört komplext. Men jag är kluven till idén att synliggöra översättaren. Ett överdrivet fokus på översättaren och översättarens agens kan lätt leda fel. För man måste ta i beaktande att en översättare inte sitter och översätter som sig själv. Uniformen, ni minns?

I Lou Matteis text finns följande intressanta passage: ”Synen på översättning som transparent och översättaren som icke­existerande, utan kropp och medvetande, återkommer gång på gång. Men översättaren är ett såll, ett filter igenom vilken den queera originaltexten passerar, formuleras och deformeras, får en ny språkkropp och hittar vägen till nya läsare.” Jag utgår från att hon menar att detta gäller för alla texter, inte bara queera. ”Såll” och ”filter” är intressanta metaforer. I båda fallen antyds att översättaren tar bort något. Deformera” är också intressant. Ett starkt, ganska våldsamt ord. Så texten passerar (neutralt), formuleras (neutralt) och – deformeras (starkt negativt). Här lurar idén om översättaren som en marodör, som gör våld på texten. Jag är bekant med det metaforkomplexet också (men jag är inte ett fan). Var det den här idén som gjorde att Mattei var så snar att dra slutsatsen att korrmissen i min översättning var ett medvetet val, att jag med berått mod stoppat in ett könspronomen i texten? Var jag översättarmarodören som behövdes för att våldsmetaforiken skulle gå ihop? Kanske. Men jag får väl köpa att jag, som översatt ”med en tydlig – och lyckad – konstnärlig prägel” (saxat ur Prismas prismotivering) – äsch då! – också tillskrivs en destruktiv agens. Översättaren­konstnären och översättaren­marodören är två sidor av samma mynt, man kan inte vara det ena utan att vara det andra. Men jag har en känsla av att jag i bägge fallen tillskrivs en makt och en agens som kanske inte riktigt … anstår mig.

*

En tanke: i stället för att synliggöra översättare, varför inte vända på steken och osynliggöra författare? Sluta exponera dem. Bemöt dem med det brinnande ointresse som den unge mannen på Bokmässan bemötte mig. Det tror jag vore bra för litteraturen.

Jag gillar faktiskt översättarens osynlighet. Jag tycker att något av det finaste med översättning är att man verkar i det fördolda. Står i bakgrunden. Att man inte behöver bli ett ansikte, knappt ens ett namn, annat än i en snäv krets av kollegor. Det var en stor anledning till att jag funderade på om jag förtjänade ett översättningspris, eller om det överhuvudtaget går att förtjäna ett sådant. Möjligen för en hel översättargärning, men för en enskild titel? Och tänk om någon annan hade översatt boken jag fick priset för? Kan jag med handen på hjärtat hävda att den skulle haft mindre chans att tilldelas priset då? Svårligen, och jag tror inte att det beror på en exceptionellt självutplånande natur. Det här är bara något man som översättare får hacka i sig: man är inte oersättlig. Att det inte spelar någon roll vem som översätter en bok, är faktiskt ofta mer ett konstaterande än en åsikt. Om en översättare tillfrågas att översätta en bok och tackar nej kommer förlaget fråga någon annan. Visst finns undantag, vissa författare har sin översättare, och om det inte finns några kommersiella anledningar att skynda så kan säkert ett förlag tänka sig att vänta in en upptagen översättare. Jag vill förresten vara tydlig med att jag absolut inte har något emot översättningspriser. De får gärna finnas! Men jag tror översättningens själ finns i skuggorna, inte i strålkastarljuset. Och hellre än priser till de få – bättre villkor. Höj arvodena. Betala för översättning vad översättning kostar. Och – jag menar verkligen inte att översättare skulle vara oviktiga, herregud. Det jag försöker säga är: översättning är viktigt. Översättare är viktiga. Men jag som enskild översättare – är inte särskilt viktig. Och jag tror att det är som det ska vara.

Ebba Högström

Artikeln är publicerad i nummer 121 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.