Att översätta i motvind

Översättningsarbetet kan vara passionerat, inspirerat, utmanande. Men vad händer när uppdragen visar sig bli kämpiga, plågsamma – rent jävliga?

Annakarin Thorburn delar med sig av personliga erfarenheter.

JAG ÄLSKAR MITT arbete, brukar jag säga till folk. Och det gör jag. Jag älskar att vara i litteraturens värld, grotta ner mig i ordval, forma text på svenska, lägga ner all den omsorg som hantverket kräver. Men så finns det uppdrag och perioder som är en ren plåga. När jag spot­tar och svär framför datorn, sliter mitt hår, när jag mentalt måste kedja fast mig vid skrivbordet eftersom hela mitt jag vill fly därifrån – när jag avskyr arbetet. Det är det jag vill tala om nu.

Tanken på denna artikel uppstod under fjolåret, när översättningsarbetet kändes just så: i mot­vind. Känslan av att kämpa och streta men inte komma någonvart, av att det aldrig tar slut.

Det var inte första gången jag hade ett tufft uppdrag, ett sådant som överraskat med att kännas övermäktigt, när jag förbannat, svettats, tvivlat på att klara mig igenom det, stundvis fått panik. Det har handlat om tidspress, ekonomiska villkor, svårighetsgrad, en ton som känns främmande eller obalans i livet.

Jag minns en sommar då jag översatte en bok om arbetare, Den osynliga handen av den spanske författaren Isaac Rosa, med en väldigt tajt tidsplan. Jag arbetade hela sommaren, ofta tolv timmar om dagen, jag minns heta julidagar, hur jag satt nästan helt ensam i den stora ateljéföreningen, det var en speciell känsla, med solen och värmen utanför och jag framför datorn med texten, texten. I boken skildrades olika arbetares dagar, en slaktare som styckade upp djur efter djur, en murare som lade tegelsten efter tegelsten, en städare som skurade golv och toaletter om och om igen allteftersom de blev smutsiga. Och jag började känna mig som dem, under mina långa monotona dagar, hur jag lade in ord efter ord i dokumentet, förvisso utan sprickor i händerna, förhårdnader och sår, men ändå, dimmig i huvudet av hjärnans maratonlopp. Utmattad lämnade jag in översättningen efter sommaren, vi redigerade i september, det var en ganska tjock bok, och så kom bokmässan och direkt efter skulle jag på en efterlängtad semester till Istanbul. Redaktören hade några nya frågor före tryck och jag sa: ”Jag åker nu, ändra vad du vill”, jag orkade bara inte mer, kraften till den boken hade tagit slut.

Jag minns ett språkligt motstånd: när jag över­ satte mexikanske Álvaro Enrigues Tiebreak, en experimentell och hisnande roman – om en fiktiv tennismatch mellan Caravaggio och Quevedo på 1500­-talet – vars språk låg långt ifrån mitt eget; jag kände genom hela arbetet att jag var fel person för uppdraget. Det var något hårt, rått, kanske akademiskt, i rösten, jag har svårt att precisera vad det var, men det kändes främmande för mig, jag hade svårt att hitta tonen, orden, de rätta synonymerna.

Jag kämpade motsträvigt och fick ihop det till slut, och när jag nu bläddrar i den svenska utgåvan känns det fortfarande märkligt att det är jag som har formulerat meningarna.

OCH SÅ VAR det fjolårets motvind.

Jag hade fått uppdraget året innan, av ett stort, för mig respektingivande förlag.

Jag hade känt mig ärad och glad. Uppdraget var spännande: en vimlande essäistisk resa genom an­tiken om bokens, läsningens och bibliotekens historia. Tonen var personlig och ledig, det skulle inte bli någon större svårighet. Visst var den tjock, men jag hade åtta månader på mig, med utrymme för såväl ett jullov som möjligheten att ta mindre uppdrag parallellt.

Jag började under hösten och insåg snart att boken var mer tidskrävande än jag trott. Framför allt var den späckad med citat från antika böcker som jag skulle behöva leta upp i svensk över­sättning, och meningarna visade sig vara betydligt krångligare än jag trodde: de var långa och snåriga, mättade med flaggningar till invigda, ofta svårförståeliga när de benades ut. Jag bad en vän som är översättare till spanska, spansklärare och spanskspråkig författare om hjälp med vis­sa meningar. ”Är hela boken så här krånglig?”, frågade hon. Någonstans en lättnad över att det inte var jag som var trög, men också: Ja, hela boken är så här krånglig. Och den är på nästan en miljon tecken.

I början är det ändå lätt att känna sig morsk; det är långt kvar till inlämning, jag får dra upp tempot, snart är jag varm i kläderna.

Julledigheten fick krympa till fyra dagar: julafton, juldagen, nyårsafton och nyårsdagen.

Och så var det pandemi. Skolbarnen skulle stanna hemma vid minsta snörvel, och det läsåret hade min dotter trettio procents frånvaro. Tidsplanen havererade. Paniken. Insikten om att det inte skulle hålla.

EN ÖVERSÄTTARES TIDSPLAN. En professionell översättare gör en realistisk tidsplan.

Och visar den sig inte vara realistisk ser man till att lösa det ändå. Man lämnar in i tid. Man lämnar särskilt in sitt första uppdrag för ett nytt förlag i tid. Jag var tvungen att be att få lämna in senare. Det var ett ångestfyllt mail att skriva.

Men jag möttes av förståelse: Ska vi säga inlämning efter sommaren, två och en halv månad senare?

Lättnaden.

Jag jobbade på, kämpade med meningarna. Jag gick till biblioteket, kom tillbaka med tunga kassar. Jag kom att låna över hundra böcker i referenslitteratur. (Och jag ska säga: Det fanns också en njutning i denna botanisering, lyckan i att hitta gamla, gamla böcker, översättningar av tusenåriga skrifter – jag fylldes av kärlek till biblioteken, vilken dyrbar gåva till samhället.)

I en intervju för ett par år sedan fick jag frågan: Läser du dina översatta meningar högt? Jag svarade: Ja, när jag översätter poesi, men inte romaner, för det hinner jag inte.

Men dessa svenska labyrintiska meningar var jag tvungen att läsa högt, en efter en, för att kontrollera om jag fått ihop någon logik. Och ja, närmare en miljon tecken. Det blev inte många sidor per dag. Känslan: Hur i helvete ska jag röra mig fortare i den här sankmarken?

Och i bakhuvudet, dessa kollegor som säger sig översätta ett bestämt antal sidor om dagen oavsett text, som producerar översättningar som maskiner, provokationen i det, och samtidigt den malande tanken: Är det jag som är långsam?

Koncentrationen som sviktar. Hur producerar man mycket text, långa dagar, i snabbt tempo? När sömnen inte heller funkar på grund av alla spänningar? Jag får hålla mig till grovöversättning idag med, hjärnan klarar inte finlir. Väntan på den pigga dagen.

Jag känner mig ensam i situationen. Översätta­rens ensamhet. Jag blir tokig på författaren och texten men har ingen att dela det med. Men så ser jag att rättigheterna är sålda till både Norge och Danmark. Ingen översättning har kommit ut än. Jag får en snilleblixt: jag ska kontakta de nordiska översättarna och skapa ett litet forum kring den här boken, vi kan hjälpa varandra med såväl referenser som författarens formuleringar. Ett ut­byte av reflektioner, funderingar. Hur upplever de arbetet? Stångas de lika hårt som jag? Har de haft kontakt med författaren, och i så fall hur mycket? Det här kan bli så intressant, vi kanske till och med kan ha ett publikt samtal om erfarenheten, det här kan leda till något större. Jag kontaktar förlagen och får tag i mailadresser till översättarna. Den ena svarar: ”Jag lämnade in manus för ett år sedan, återkom gärna med konkreta frågor.” Den andra svarar: ”Översättningen är färdig sedan länge, du får gärna kika i den om du har olösta problem. Jag har inte kontaktat författaren, det skulle bara ge oss båda en massa extra arbete”.

Jag känner mig ännu ensammare. Det blir inget givande nordiskt utbyte.

VÅRKANTEN. MAJ.

Jag får ett tungt besked. Min mamma som är sjuk i cancer klarar inte fler cellgiftsbehandlingar.

Marken gungar. Det kan handla om veckor, månader, det vet man inte. Men nu går det bara åt ett håll. Och då finns inget viktigare.

Och samtidigt: tidsplanen. Återigen. Trots omständigheterna känner jag skammen, att inte klara något så grundläggande som att hålla en deadline, jag känner mig klantig, oprofessionell. Men jag har inget val. Jag måste resa till min älskade mamma. Dagarna med henne går inte att skjuta på.

Jag är så arg på denna översättning som stjäl tid från min mamma, jag är förbannad, vill sparka på den. Hur kan den vara så evighetslång? Jag måste bli klar, men jag blir aldrig klar.

Jag våndas inför att ännu en gång kontakta förlaget. Jag måste berätta om situationen, att något kommit emellan som jag måste prioritera, att det finns risk att jag måste göra uppehåll i arbetet, att det finns risk att jag inte blir klar i tid. Denna isande tanke: att inte bli klar i tid. Kallsvetten.

Men även denna gång möts jag av förståelse. Jag föreslår att jag lämnar allt jag har klart det datum som är sagt, för att lämna in återstående en månad senare.

Jag reser fram och tillbaka till min mamma under våren. Jag ställer in sommarens semester, jag får ta ledigt efter inlämning. Livet är mamma och översättningen.

Denna jävla översättning, så känns det. Familjen försummas, dottern håller krampaktigt i mig när jag är hemma, vill inte att jag ska gå. Försommardagar, sommardagar.

TVÅ JULIVECKOR I följd är jag hos mamma, första veckan översätter jag medan hon sover, jag ligger bredvid henne med datorn i knäet. Annars räknar vi medicintabletter, går långsamma steg i skogen, kramas, gråter, håller varandras händer hårt. Andra veckan känner jag stressen, jobbar även när hon är vaken. Sedan reser jag hem, jag måste jobba fokuserat, komma framåt, bli klar.

Min sömn är sönderbruten. Jag är vaken var­je natt, spänd i hela kroppen. Jag, som vanligtvis inte ens vill ta värktabletter, börjar fråga runt efter lugnande, jag måste sova, jag börjar bli desperat. Jag kontaktar vänner som kan tänkas ha något hemma, jag frågar en granne jag möter. Jag måste ha något lugnande för att klara mitt jobb, säger jag.

Jag gör en första delinlämning, och det känns otroligt skönt att visa att något finns, att något är producerat, här har ni en textmassa, även om jag inte vet hur mycket det betyder för förlaget. Några veckor senare gör jag en andra inlämning, och sedan en tredje – den sista.

Hela översättningen är inlämnad, jag tror nästan inte att det är sant. Lättnaden är otrolig. Spänningarna som släpper. Nu får jag vara hos mamma, helt lugn.

Och så är det detta lustiga med översättningar, att det är lätt att glömma att de också kommer tillbaka. Man lämnar in och känner sig nöjd och färdig, och några veckor eller månader senare, när man är mitt uppe i nästa projekt, så kommer de tillbaka som gubben i lådan för redigering.

Den här gången dröjer det en hel vinter, det dröjer ett avsked, en begravning, tung sorg och landning i en ny tillvaro, tills jag möter texten igen.

Det är vår på nytt. Redaktören har inte börjat läsa, men hon har gjort en pigg tidsplan på hela processen fram till tryck. Jag är skeptisk till att den kommer hålla, jag förvarnar henne om att texten är ovanligt mastig. Och sedan kommer ett händelse­förlopp jag känner igen: ett ursäktande mail efter ett annat, ett ”jisses, vilka snåriga meningar”, och efter dubbelt så lång tid som planerat får jag tillbaka en första del av manuset. Och jag tänker lättat: det berodde inte på mig, det handlade inte om min oförmåga, det är inte jag som är en snigel till översättare. Det var boken som var extremt krävande.

MEN SEDAN, NÄR jag öppnar dokumentet och går tillbaka in i texten: kroppen som minns, spänner sig. När jag läser meningarna är det som att jag förflyttas ett år tillbaka, till stressen, paniken, sorgen. Jag känner ett starkt motstånd, och det handlar inte om boken utan om känslorna den väcker, minnen av översättningsarbetet och hur plågsamt det var. Jag vill inte tillbaka dit, men biter ihop.

Att översätta är inte vilket arbete som helst, det engagerar hela ens sinne, översättningarna deltar i ens liv.

Samtidigt är det så skönt att äntligen, äntligen, få dela denna bok med någon. Få gnugga tinningarna tillsammans, och också – det ska sägas – hänföras av det intressanta innehållet. Ofta ifrågasätter redaktören författarens otydlighet – hennes intrasslade sätt att skriva, men också referenser som det hintas om – och jag blir irriterad över att behöva räta upp och fixa till författarens slarv, stil, jargong. Trött vill jag bara säga: ”Ja, det står så!” Men jag förstår att jag måste inta även redaktörens perspektiv, respektera hennes värdefulla roll som testpublik till texten, hennes krav på att den ska vara tillgänglig för kommande läsare.

YTTERLIGARE EN MÄRKLIG sak: att även de kämpiga översättningarna kommer att väcka ömhet. Det är som att man har tagit sig igenom en kris tillsammans.

Att översätta är inte vilket arbete som helst, det engagerar hela ens sinne, översättningarna deltar i ens liv. Jag känner ömhet för de tidigare nämnda romanerna Den osynliga handen och Tiebreak, jag tycker verkligen om dem, även om jag slet mitt hår när jag arbetade med dem – värkte fram dem. Och jag tycker att Papyrus, som denna bok ska heta på svenska, av den spanska författaren Irene Vallejo, är otroligt intressant; den är fortfarande en svindlande resa till antiken, som jag varmt kan rekom­mendera. Att läsa, men inte översätta.

I skrivande stund översätter jag en colombiansk roman, jag lockas av språket, trivs med det, i berättelsen, jag har gott om tid och kan dyka djupt in i texten utan att oroligt behöva snegla på sid­antal och datum, och jag känner att jag älskar mitt arbete, just nu.

ANNAKARIN THORBURN