Bara det som översätts finns i världens medvetande

”Översättningar och internationella litteraturpriser som Nobelpriset har en politisk klangbotten, det visar all översättningshistorisk forskning. Vad gäller vår uppmärksamhet ligger en majoritet av världen i ständigt mörker, det lyses upp av strider, lidande … och hjältemod. Men bara om någon kan beskriva det – och någon annan kan översätta beskrivningen.”

Det är ett år sedan Anders Bodegård gick bort och Stefan Ingvarsson skriver om den avgörande roll en översättare kan spela när ett land står inför en katastrof. Han ser paralleller mellan Bodegårds betydelse för Sveriges förståelse för vad som pågick i Polen på 1980-talet och dagens översättaraktivistiska insatser för Belarus och Ukraina. 

”Jag har ingen erfarenhet av att prata med personer från andra länder om kriget. Allt jag vet är att världen just nu inte kan förstå ukrainarna fullt ut och det är det bästa som hade kunnat hända världen. Inte förrän även den kastas ut i ett fullkomligt krig för sin överlevnad kommer den att kunna förstå oss fullt ut. 

Som tur är har vi våra språk. Låt vara att de är olika. När vi talar om våra olika erfarenheter på våra olika språk, får vi syn på varandras smärta. Det är så det fungerar att vara människa. Världen kan förstå ukrainarna en smula bättre utan att behöva göra denna erfarenhet. Den kan blicka in i vårt språk. Titta vad som har hänt med det. Hur kriget har påverkat det. Lyssna på hur vi talar och skriver nu. Hur vi bygger våra meningar, hur vi bevarar våra ord, i vetskapen om att vart och ett kan bli det sista.”

Dessa ord är skrivna av den ukrainska poeten Artur Dron i ett efterord till den svenska utgåvan av hans dikter Tut buly my: Vi var här i översättning av Mikael Nydahl. Dron var en ung man som drömde om att arbeta på bokförlag och några år tillbaka gick drömmen i uppfyllelse. Sverige förknippar han med Ulf Starks böcker eftersom förlaget han arbetade på gav ut dem på ukrainska. De är omåttligt populära bland många ukrainare. 

I dag befinner sig Artur Dron på ett sjukhus. Han sårades vid nyligen fronten. I februari 2022 tog han värvning som frivillig och tjänstgjorde först i Donetskregionen och sedan i Charkivregionen. Dikterna i samlingen Vi var här är skrivna där, i skuggan av striderna. Han försöker mäta förändringarna i det ukrainska språket. Känna på dem. 

Ingen dikt kan skydda dig mot kulor,
ingen diktsamling rädda dig från granatkastare
och inget skrivande finna dem som saknas i strid.
Därför känns de nu rätt meningslösa.
Men nu är det blåsigt och varmt,
och nerifrån ravinen
för vinden med sig likstanken 
ända upp hit till skyttevärnet.
Först använde vi doftspray,
men på den tredje dagen tog den slut. 
Just då läste jag Vasyl Stus dikter i urval.
Efter varje dikt luktade jag i boken.

Dikten uttrycker en misstro mot pennans förmåga – den ter sig oväsentlig ställd mot kulor och drönare. Men i efterordet hoppas han ändå att vi som läser får syn på ukrainarnas smärta. Tvivel på vad pennans förmår ställd mot svärdet har hemsökt otaliga skildrare av krig och invasioner före honom. En betydande andel av hans ukrainska kollegor kan inte se poängen med ett skrivande i dag: att köra förnödenheter till fronten eller engagera sig för flyktingar eller barn med svårt trauma ter sig verkligare och viktigare. I slutändan blir detta individuella val som är svåra för utomstående att värdera, men jag är tacksam över de som skriver. Drons lyrik förmedlar mer än vad han vågar hoppas på. För honom är den ett sätt att bevara normaliteten, vardagen utanför skyttegravarna för oss kan den vara precis det motsatta. Den kan förmedla en dag vid fronten mer än ett nyhetsreportage. Den kan dessutom skydda mot kulor. Särskilt i ett försvarskrig som ytterst hänger på omvärldens stöd. Förmedlandet av det ukrainska lidandet gör skillnad. Det väcker solidaritet –  att annektera Krim, inleda kriget i Donbas och sedan invadera Ukraina räknade han med vår likgiltighet inför, han räknade med vår okunskap kring, vårt ointresse för – Ukraina. 

Litteratur gör skillnad i detta krig, precis som den alltid har spelat en avgörande roll för vår förståelse av konflikter och orättvisor. De kartor och föreställningar som vi navigerar i världen efter ritas av berättelser. Ryssland har ett övertag på den fronten. I Sverige spelas Tjechov oavbrutet på teatrarna, Tolstoj bearbetas för scen, Tjajkovskij har en egen musikfestival. Det ger ryska synsätt och erfarenheter en oomtvistad plats i vårt medvetande. Allt detta ger Ryssland plats i vårt medvetande Hur mycket plats tar den ukrainska historien och erfarenheter på våra mentala kartor? En nyckel till att återställa denna balans är översättning. En nyckel till att återställa denna balans är översättning. Genom att översätta artiklar, essäer, romaner, dikter och pjäser, genom att undertexta dokumentärer och spelfilmer får vi inte bara syn på ukrainarna. Vi gör ukrainska röster till levande gestalter i vår erfarenhet, några som kan intervjuas och ges mikrofonen. 

De senaste åren har vi sett många exempel på översättare som aktivt förmedlar sitt engagemang, sin kunskap, sin solidaritet. Hösten och vintern 2020-2021 var det Belarus. I samma ögonblick som belarusiska författare satte ord på sina erfarenheter av de brutalt nedslagna protester som följde på det stulna presidentvalet, i samma ögonblick som de förmedlade delar av sin identitet, erfarenhet, drömmar om framtiden med ord – fanns det översättare som förde in dessa ord i sitt språk – in i tyskan, polskan, svenskan, franskan, ukrainskan.

Sedan dess har en liknande översättaraktivism kommit att omfatta den ukrainska erfarenheten. En geografisk plats som svenskar överlag har vetat mycket lite om. En plats för avgörande händelser i vår historia, sedan bronsåldern nära förbunden med Svealand, men inte en del av de länder vi lä ser om i skolan. Länge hette det att det saknades översättare, men så fort förlagen började efterfråga översättningar från ukrainska visade det sig att tröskeln inte alls var särskilt hög. De senaste två  litteraturpriser som Nobelpriset har en politisk klangbotten, det visar all översättningshistorisk forskning. Vad gäller vår uppmärksamhet ligger en majoritet av världen i ständigt mörker, det lyses upp av strider, lidande … och hjältemod. Men bara om någon kan beskriva det – och någon annan kan översätta beskrivningen. 

De underjordiska texterna från 80-talets Polen fick smugglas in och ut ur landet på stenciler skrivna med karbonpapper. 

Det finns en tradition på detta område. Med de senaste årens erfarenheter är det lätt att se liknande mönster i 80-talets översättningar från polska. Översättningar av röster ur en kamp som föddes bland varvsarbetare vid Östersjön, men som inte passade in i den världsbild som formulerats från vänster i Västeuropa. Ett förtryck och en politisk kamp för demokrati och frihet, arbetare som samlades på utomhusmässor, en polsk påve i Vatikanen som var tändpunkten för ett missnöje som handlade om löner och frihet, om värdighet och arbetsförhållanden. Nationellt självbestämmande. Händelser som borde vara lättbegripliga för de flesta, men som förvånansvärt ofta stöttes bort eftersom de inte passade invanda föreställningar. Det krävdes röster, texter, förståelse. 

I Polen omsattes kampen i ord och bilder från första början. Orden drev motståndet. Nu gällde det att förmedla detta till svenskar. Tidskriften Hotel Örnsköld – polsk dikt och debatt som gavs ut på Ordfront var ett sådant försök. Dikt och debatt. Känslor, erfarenheter och åsikter. Syftet var enligt redaktionen – Maria Borowska, Lars Kleberg, Agneta Pleijel och Jakub Swiecicki – att ge exempel på ”den fria polska kulturen, historiskt medveten men inte tillbakablickande, knuten till ett för svenska tungor svårbemästrat språk men möjligt och viktigt att översätta”. 

Texterna hämtades ur det som gavs ut underjordiskt eller i exil. Det krävde en helt annan logistik än den som omgärdar översättaraktivismen i dag. Nu kommer texter till oss i realtid med e-post eller via krypterade appar, publiceras direkt på Facebook med hjälp av en VPN. Det samma kan sägas om dikter och texter skrivna just nu i det för omvärlden stängda Gaza, inbördeskrigets och militärdiktaturens Myanmar eller bland kinesiska uigurer i Xin-jiang med politisk munkavle. Svårupptäckta länkar etableras mellan poeter, aktivister, översättare och tidskrifter. Från 80-talets Polen fick de underjordiska texterna smugglas in och ut ur landet på stenciler skrivna med karbonpapper. 

På 80-talet var behovet stort av översättare från polska. Mellan åren 1981 och 1983 arbetade Anders Bodegård som svensk lektor vid skandinavistiken i Krakow. I det första numret av tidskriften Hotell Örnsköld ingår han inte i redaktionen, utan presenteras som lärare och tidigare lektor i svenska. Då är han nyss hemkommen till Sverige. Med sig har han ett språk, kontakter och förkunskap – insikter om vardagen i general Jaruzelskis diktatur. I det första numret har han översatt Wałęsa tacktal vid mottagandet av Nobels fredspris. Det tal som hustrun Danuta hade fått läsa upp i hans ställe i Oslo. Lech Wałęsa talar om kampen för frihet och rättigheter på det skeppsvarv där han arbetade, om samma kamp runt om i Polen. Han vänder sig till alla i världen som kämpar för arbetares rättigheter, fackliga rättigheter, den arbetande människans värdighet och mänskliga rättigheter. Han gör det på svenska med översättaren Anders Bodegårds ord. 

Genom att titta på hur Anders Bodegård presenteras i de korta raderna om tidskriftens medarbetare från nummer till nummer ser vi framväxten av Anders Bodegård som översättare. Det är en roll som uppstår genom och drivs av viljan att solidaritet, förmedla ett engagemang för Polen, för landets kamp för rättigheter och frihet. Översättaren som aktivist.

Det sista numret av Hotel Örnsköld kommer ut 1989 när Polen står på tröskeln till demokratiskt genombrott. Redaktionen och de samarbetande översättarna har följt den polska demokratirörelsen från fängelser och dödligt våld mot demonstranter, mot rundabordssamtalen och mot de första halvfria parlamentsvalen. Den svenska offentligheten har tagit del av nyckeltexter, intervjuer och vittnesmål. En förmedling av känslor, kunskap och insikter som har påverkat många andra: politiker, svenska författare, journalister, opinionsbildare, fackföreningar och aktivister. 

I det numret presenteras Anders Bodegård kort och gott som översättare. Förvandlingen in i den yrkesrollen är fullbordad. I presentationen nämns nyligen utgivna dikter av Adam Zagajewski som han har översatt tillsammans med Lars Kleberg och en samling essäer av Adam Michnik. I tidskriften har han även översatt en essä av Czeslaw 

Illustration Christoffer Pettersson

I takt med att Polen uppnår sin efterlängtade självständighet och frihet utvecklas Bodegård översättaraktivisten till Bodegård den lyhörda, musikaliska och mycket precisa litterära översättare och envetna introduktör som han har blivit känd som. Det är nu Gombrowicz och Dagboken träder in på den svenska litteraturscenen i Anders Bodegårds språkdräkt och mycket snart kommer Ryszard Kapuciski att bli varje svensk journaliststudents idol. Tidigare var den senare översatt via engelskan och inget av hans språkliga finurlighet fanns kvar. Det krävdes en litterär översättning direkt från källspråket. Genom Kapuciskis verk fortsätter Bodegård att förmedla en värld som sällan hörs. Imperiet blir en ögonöppnare inför de länder som hade gömts och glömts bort bakom Sovjetunionens ryska fasad. 

Anders Bodegård introduktören är en logisk fortsättning på Anders Bodegård översättaraktivisten. Nu vill han att Polen ska ta plats som en europeisk kultur och ett grannland i svenskars medvetande. Samtidigt som Polen återupptäcker sina moderna klassiker i en fri och öppen offentlighet, låter Bodegård svenska läsare möta många av dessa litterära röster i översättning. 

80-talets Sverige fylls även av andra översättares arbete med polska texter: Lennart Ilke, Lars Kleberg, Martin von Zweigbergk, Göran Sommardal. De arbetade tillsammans med vänner och kollegor som Mira Teeman, Maria Borowska, Jakubwicicki, Daniel Brónski, Maciej Zaremba – som verkade i Sverige och lärde sig svenska, men hade haft polskan med sig i resväskan. Alla var de i någon mån översättaraktivister. 

Liksom de som i dag översätter texter till tidskrifter och tidningar. Som bidragit till antologierna Ett år i Belarus och Under Ukrainas öppna himmel – röster ur ett krig. Båda volymerna med Mikael Nydahl som initiativtagare och motor. .Nydahl som tidigare på sitt lilla kvalitetsförlag Ariel gav ut Olga Tokarczuk ända in i Konserthuset och Gyllene salen. 

En poet ställd inför nödvändigheten att försvara sitt land kommer att plågas av tvivel om ifall 

det eller pennan är det skarpaste vapnet. Det är svårt att veta hur man gör mest skillnad. Många ukrainska författare känner att de inte kan motivera att avsätta tid för skrivande. Ett avvägan.de som ofta är lättare för översättaren. Det finns ett förmedlande arbete att göra som kan ha stor inverkan på oss som läser. Texter och berättelser måste ut i världen. Det korrespondenterna rapporterar om behöver fördjupas, belysas, förstärkas 

Att ljus kastas på en del av världen som vi tidiga.re inte sett eller velat se handlar inte sällan om ett mycket litet antal förmedlare. I små länder som Sverige kan det handla om en skicklig korrespondent, eller en eller en handfull skickliga översättare. Det krävs oftast inte mer än så, men strålkastarljuset kan också vara just precis så bräckligt.

I juni 2024 gick Anders Bodegård bort och med honom en del av ljuset på den polska kulturen i Sverige, men i varje generation ser vi några språkkunniga läsare som börjar anteckna i marginalen, som upprepar texten högt för sig själva på svenska och inser att detta kan funka. Att det bara gäller att komma över tröskeln, att de skulle kunna förmedla både insikter och engagemang för läsare i Sverige.

Stefan Ingvarsson 

Artikeln är publicerad i nummer 123 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.