Big Džingis Energy – Merima Dizdarević skriver om ord och ost i Mongoliet

Merima Dizdarević for till Mongoliet för att översätta poesi med svenska och mongoliska poeter och fann en ost som luktade som hemma.

Det luktar som på landet hos mina morföräldrar, sa jag när jag gick in i en ger en dag. Lukten av mjölk och rökt kött, så klart att det gjorde det. Någon dag innan hade jag suttit med den mongoliska poeten Bayasgalan Batsuuris dikter och det blev uppenbart att vi båda växt upp med en massa getter på landet och då blev jag lugn – vi skulle inte ha några problem med att översätta varandra. 

”Hur kallar ni på getter? Min morfar kunde säga: ’hit, so, so, so…’” Bayasgalan svarade med någonting väldigt snarlikt. Men någonting med mer sh-ljud. 

Under mina första dagar i Mongoliet då jag, som jag skämtsamt säger: ”vandrade ensam som ett moln”, tänkte jag att folk kanske pratade lite bakom ryggen på mig. Det lät som att de viskade. Sedan insåg jag att det var så man uttalade mycket på mongoliska. Min vän därhemma sa ”de kanske viskar för att gömma sig för Kina och Ryssland”. Vi pratade om hur landskapet påverkar språket och det klassiska exemplet om man var tvungen att ropa till varandra mellan berg och dalar eller inte. Jag tänkte på hur otroligt tyst det var ute på stäppen när jag pratade in ett WhatsApp-meddelande. Mitt språk kändes så aggressivt mot landskapet. Att viska vore mer vördnadsfullt. Med några nya vänner i Mongoliet kom vi en dag in på hur maten kan ha påverkat språket, men också käklinjerna. Den mongoliska maten är mat med mycket tuggmotstånd. Köttet, som oftast var får och inte lamm och osten, den man torkade på ger-taken – den som blev hård som sten. 

Jag åkte till Ulaanbaatar fem dagar innan mina kollegor. Jenny Tunedal, Magnus William-Olsson och jag skulle vara med på en översättningsworkshop organiserad av Per Bergström från Rámus Förlag i samarbete med Mugi Ooyo Munkhnaran och Mongoliets Akademi för Kultur och Poesi. Där skulle vi sitta med poeterna Bayasgalan Batsuuri, Multsan Uyansukh och sist och absolut störst Gombojav Mend-Ooyo, bättre känd som (G.) Mend-Ooyo eller The Big G, som jag valt att kalla honom. 

Min vän därhemma sa att ordet ”big” i mitt nya favorituttryck Big Džingis Energy, som jag kom på när jag stod 40 meter ovan jord uppe i ett huvud av rostfritt stål på världens största skulptur av en ryttare, borde vara överflödig – en ren tautologi. Djingis är ju redan störst. Vidare menade han att den krig­föring mongolväldet förde var inkluderande, att alla kunde bli mongoler och att krigföringen sedan dess varit mycket mer barbarisk. Jag vet inte hur sant detta är.

Det jag mest sagt till folk som frågat mig om Mongoliet efter min resa dit, har nog varit att jag återigen förstått vilken tur jag haft i det att jag fötts just där jag fötts och framförallt in i det språk som talas där. Jag föddes i Jugoslavien. Ett europeiskt område varifrån man inte riktigt koloniserat, men som varit koloniserat av många. Den venetianska upptäcktsresande Marco Polo sägs dock ha varit från Korčula, en ö i Dubrovniks provins, min hemstads grannkommun och den ö där jag en sommar inte fick bo i samma hus som mina vänner, på grund av Carl Bildts husägande där. Den mannen har alltså inte bara hjälpt till att fucka upp mina länder, utan också min semester. Men vi talar nu om Marco Polo som jag ser en staty av i centrala Ulan Bator där jag bor under två veckor i maj. Marco … eller Marko, som vi hade sagt, kom att tillbringa sjutton år i mongolväldet, styrt av Kublai Khan, grundaren av den kines-mongoliska Yuandynastin och sonson till Djingis. Marko var en sorts ambassadör, kan man säga, någon sorts diplomat. 

På tal om det, så började det intensiva programmet i Mongoliet, tre timmar efter att mina kollegor anlänt, med ett möte med den svenska ambassadören i Peking. Det råkade vara så att det hölls en ”Europe Day” på Suckbaatartorget, huvudtorget precis bredvid vårt hotell. Torget med den kända statyn av Djingis, med en mastig manspread jämte en annan av Kublai Khan och en av Ögedei Khan – Djingis tredje son och den andra storkhanen. När vi går över torget, mot det svenska Europa-tältet, står en sångare på scenen och sjunger ABBA-låtar. På tältet står Sverige skrivet som Швед, som jag läser som Šved, som på mitt språk betyder svenne. Det hela är nästan för bra. 

Första dagen av workshoppen blev jag ihopparad med Mend-Ooyo, The Big G. Han var den äldsta av oss och jag den yngsta av oss svenskar. Han var den jag tänkte att jag kanske skulle ha mest problem med att översätta, att avståndet mellan våra poetiker borde vara ganska stort. Vi utgick från engelska översättningar, men hade också en tolk under hela tiden. Mend-Ooyo ställde frågor till mig och släppte iväg mig på rök­pauser under vilka jag fraterniserade med ungdomar som hade filmklubb på bokkaféet och skulle visa Coffee and Cigarettes av Jim Jarmusch. När nån tvekade över att ta emot en cigg, drog jag scenen med Iggy Pop och Tom Waits och fick två nya vänner som vi sedan hängde med på Jazzklubben Fat Cat. ”Vad är Drina?” frågade Mend-Ooyo. Ett jugoslaviskt ciggmärke, tänkte jag skämtsamt för mig själv. Jag frågade om han kände till nobelpristagaren Ivo Andrić. Klart han gjorde. Och boken Bron över floden Drina. Det är samma flod i min dikt. Tack Ivo. 

En kväll övernattade vi alltså i en ger på stäppen, i nationalparken Gorkhi Terelj. Vi red på hästar, klättrade upp till ett zenbuddistiskt tempel, drack vodka och sjöng på olika språk. Multsan Uyansukh spelade gitarr och vid ett tillfälle gissade jag att han spelade nåt av ryska bandet Kino. Efter Gipsy Kings frågade jag om han kunde Lasciatemi Cantare och det blev allsång. Sen skrytsjöng jag Te recuerdo Amanda av Víctor Jara. Det blev ganska pinsamt i geren ibland. Jag har komprometterande ­videos på mina svenska kollegor som sjunger snapsvisor. Bayasgalan Batsuuri sjöng på flera dialekter och både traditionell långsång och kortsång. Alla sjöng med när det sjöngs visor skrivna av Mend-Ooyo. Alla hade växt upp med dem. Vi började inse hur stor G han egentligen är. 

En dag hade jag feber, men satt också och översatte Multsan Uyansukhs dikt på ett galleri. Jag kämpade med att ta bort de västerländska tankarna från min koloniserade hjärna, tankarna om Jesus i den andlighet jag läste i hans dikt. Vi gick fram och tillbaka och efter flera timmar och olika vinklar vågade jag ändå säga att dikten får mig att tänka på kristendomen och Jesus och att jag fattar att det är komplicerat att översätta andlighet mellan så skilda kulturer … osv, osv … Hans tolk översatte och sen sa han. Ja, exakt, Jesus och kristendomen. Det var alltså en faktisk referens till Jesus och den kristna andligheten, som min koloniserade hjärna inte antog att det skulle kunna handla om. Jag utgick från att det rörde sig om en specifikt mongolisk andlighet som jag skulle behöva mycket tid för att begripa och kunna översätta på ett värdigt sätt. Nu behövde jag bara förstå i vilken ton man kan hänvisa till kristendomen i mongolisk poesi och sen fatta hur jag ska översätta det in i en svensk kontext. Det blir säkert lättare än det jag tänkt var mitt problem från början … eller?

I en annan ger frågade jag om de också åt peksimeti eller heter det typ uštipci och kanske äter man det med kajmak och honung. Nej, för det heter боорцог, alltså boortsog, men ja – kajmak heter kaylgmak … close enough, men hur fan visste jag det? Jag hade en känsla, sa jag. Gemenskapen i geren där jag var den enda icke-mongolen eskalerade snabbt. Det var inte första gången min turofili (inte att förväxla med laktofili) hade verkat till min fördel. 

Jag hade separerat från den internationella gruppen då jag undvek en deltagare i poesiforumet – en israelisk arkitekt och poet som bor i Kina och vars deltagande mest verkade handla om ihärdigt nätverkande och internationella relationer. Ännu en historia som jag kände mig hopplös inför och som gjorde att jag också kände mig tveksam inför mitt deltagande i denna andra del av vår resa som var det internationella poesi-forumet. Jag valde ändå att vara med och rådde en del bot på den, för mig, obekväma situationen genom att försöka uppmärksamma frågor kring rörelsefrihet i världen, kolonisation, kolonialism och att det just då var 75 år sen Al Nakba, den stora katastrofen och början på den israeliska fördrivningen av palestinier.

För att återigen gå tillbaka till språket; mitt språk ”naški” – det språk som de flesta känner till som serbokroatiska och som vi i Jugoslavien kallade för just det, eller politiskt korrekt nog: serbokroatiska/kroatoserbiska. Det är språkgruppen bosniska/kroatiska/montenegrinska/serbiska och som vi vardagligt refererar till som ”vårt språk”, alltså naški, eller Naški, som jag väljer att skriva det på engelska. Eftersom det rent lingvistiskt uppfyller kriterierna för ett och samma språk, men delats upp av politiska, nationalstatsbyggande anledningar, väljer många av oss som talar det och motsätter oss nationalistiska tendenser att kalla det så.  Samtidigt spelar det egentligen ingen roll vad någon väljer att kalla det, så länge vi vet att det vi pratar om är ett och samma. 

Det är också språket Daniel Gustafsson och jag skrev om 2016 i #87 av Med andra ord. Det är ett slaviskt språk, men på grund av alla de strömningar av folk och herravälden i området, så har det både germanska, latinska, turkiska, arabiska och andra spår i sig. Det är detta jag pratar om när jag pratar om vilken tur jag haft. De ”främmande” orden och ett etymologiskt intresse har gjort att jag till exempel lärde mig spanska snabbare än mina kurskamrater med tyska, svenska och engelska som modersmål. Att jag betalat mindre på souk i Granada, Chefchaouen, Sabra, Istanbul och andra ställen. Eller i den japanska vintage-butiken i Ulaanbaatar, för den delen – där jag pratade på naški med en som pratade ryska. (Det handlade bland annat om en skräddarsydd herrkappa, om någon undrade. Den är fantastisk.) Att jag skaffat vänner snabbare då jag kunnat berätta och fatta kontentan i otaliga situationer, som jag inte hade kunnat med ett annat modersmål. 

Ett annat språkligt försprång jag fått med mig är de två skrifterna: latinska och kyrilliska, som jag hann bli undervisad på varannan vecka under mina första 3-4 skolår. Det är också därför jag kan läsa skyltarna i Mongoliet, där det mongoliska skriftspråket bichig (jag vet, jag vet) förbjöds och ersattes av kyrilliska under de kommunistiska utrensningarna på 1930-talet. Mongoliet demokratiserade 1990 och de senaste tjugo åren har arbete förts för att stärka skriftspråkets ställning och från och med 2025 så blir bichig officiellt skriftspråk vid sidan av kyrilliskan. 

Bichig är för övrigt av uiguriskt ursprung. Uigurerna känner vi till nu på grund av Kinas förtryck av detta muslimska folk i nordvästra delen av landet. Under tiden jag var i Mongoliet blev det mer och mer uppenbart att repressalierna mot mongolerna i Inre Mongoliet, ett område i nordöstra Kina, där det bor fler mongoler än i landet Mongoliet, blir hårdare och hårdare för varje dag. Till exempel har användandet av språket och skriften varit måltavla för repressalierna, skriften som egentligen bättre bevarats i Inre Mongoliet hitintills. Under tiden vi är i Ulaanbaatar blir den 80-årige författaren och historikern Lhamjab A. Borjigin som sökt bevara mongolisk kultur och språk olkrättsvidrigt kidnappades av kineiska specialstyrkor och tvingades till(baka)  till Kina. 

”Vänta, jag vet ingenting om Mongoliet … var ligger det nu igen?” är en vanlig fras jag fått höra. För någon dag sedan när jag sa att det ligger landlåst mellan Ryssland och Kina, sa en Malmöförfattare, som just kommit från gymmet (hans anm.) att det måste vara lika jobbigt som när man är mellan ­första och andra boken. Vi pratar vidare om Alliansfria rörelsen, den globala söderns rörelse, grundad i Jugoslavien, som varken sällade sig till öst (Warszawa-pakten) eller väst (NATO) och Mongoliets likhet med Jugoslavien i det att försöka hålla sig på god fot med två stormakter och fortsätta vara sin egen.  

”Vad är det för språk där egentligen?” frågar många. Det är mongoliska, säger jag. I själva verket finns det ett flertal mongoliska språk och två språk som ibland klassas som det, men egentligen inte borde det enligt internationell standard. Det får mig att tänka på hur någon i samma meme en gång fångade in både det absurda i Kinas standardisering av språket, där det bland annat påstås att kantonesiska bara är en dialekt av mandarin, och den situation med naški som talas i större delen av före detta Jugoslavien som man hela tiden försöker dela upp i flera språk. 

En populär sång i Kina just nu är en mongolisk sång. Den finns i många covers och på mandarin, men den sjungs också på mongoliska, vilket är ännu mer förbryllande. Kväll i Ulaanbaatar heter den och i refrängen finns två personer som talar med varandra långsamt, långsamt. Jag pratar om detta med många under tiden där. Någon talar om det på ett hoppfullt sätt och säger att det kan båda gott för relationen mellan länderna, långsamt, långsamt. Någon annan säger att de gärna slipper den kinesiska nostalgin över deras huvudstad och må de hålla sig ifrån den. Jag kommer inte ihåg hur det började och hur jag och vi hörde sången först, men den följde med och vi lärde oss sjunga refrängen under tiden i Mongoliet. Vi sjöng den sen i taxibilar, salongsberusade i överfulla hissar och till slut även sista kvällen på Fat Cat scen. Långsamt, långsamt. 

Merima Dizdarević 

Artikeln är publicerad i nummer 116 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.