De ennte lätt mä folkspråk

”Zora Neale Hurston fick en del kritik från samtida svarta intellektuella för hur hennes romanfigurer framställdes, och anklagades för att underblåsa fördomar. Det var ett känsligt ämne i en tid då raslagar fortfarande tillämpades i många delstater, däribland Florida. Framförallt var det dialogens olärda stil som gjorde svarta läsare obekväma. Hurstons romanfigurer är lantliga och obildade, men de är inga dumbommar – berättelsen är full av rappa och humoristiska meningsutbyten med referenser till både Bibeln och folkmagi. Som översättare har det varit en balansgång att försöka fånga humorn i talspråket utan att personerna för den skull låter ’dumma’.”

Sofia Nordin Fischer skriver om att ta sig an det svarta folkspråket i Zora Neale Hurstons klassiska roman ”Their Eyes Were Watching God”.

You can tell ’em what Ah say if you wants to. Dat’s just de same as me ’cause mah tongue is in mah friend’s mouf.

I slutet nittonhundratjugotalet reste den svarta författaren och antropologen Zora Neale Hurston omkring i Florida. Hon filmade, spelade in och antecknade hur svarta på landsbygden levde, arbetade, umgicks och pratade. Materialet låg delvis till grund för dialogen i hennes roman De vände sina blickar mot Gud från 1937. Läsaren får följa huvudpersonen Janie Crawford genom tre äktenskap. Många har framhållit att Janie till sist ”hittar sin röst” och därmed kan berätta sin historia och på så sätt ta makten över sitt liv. Hon har tolkats som en metafor för Amerikas svarta befolkning som vid denna tid var på väg att ta makten över sin historia genom utvecklingen av en egen litteratur och kulturella rörelser såsom Harlemrenässansen, där Zora Neale Hurston var en förgrundsgestalt.

Att översätta är att läsa. Det dröjde innan jag läste färdigt Their Eyes Were Watching God. Läsningen tog emot. Romanen utspelar sig i Florida för hundra år sedan och det var ansträngande att ljuda sig igenom dialogen som konsekvent är skriven på nästan fonetiskt talspråk, ofta kallat Afro-American Vernacular English (AAVE) – ”Southern speech”, enligt författaren Zora Neale Hurston. Hurstons skildring av livet bland svarta i södra USA har kallats för ”ett mästerverk”, ”en amerikansk klassiker” och ”en av nittonhundratalets mest inflytelserika romaner”. Jag är varken litteraturvetare, språkforskare eller poet, hur skulle jag kunna översätta ”svart folkspråk”?

Zora Neale Hurston fick en del kritik från samtida svarta intellektuella för hur hennes romanfigurer framställdes, och anklagades för att underblåsa fördomar. Det var ett känsligt ämne i en tid då raslagar fortfarande tillämpades i många delstater, däribland Florida. Framförallt var det dialogens olärda stil som gjorde svarta läsare obekväma. Hurstons romanfigurer är lantliga och obildade, men de är inga dumbommar – berättelsen är full av rappa och humoristiska meningsutbyten med referenser till både Bibeln och folkmagi. Som översättare har det varit en balansgång att försöka fånga humorn i talspråket utan att personerna för den skull låter ”dumma”.

Är talspråk alltid detsamma som dialekt? Romanens svarta floridianer kan förstås inte uttrycka sig på skånska eller norrbottniska. Den svenska läsaren måste begripa vad som sägs och uppfatta att dialogen är skriven på talspråk, men texten måste samtidigt ge en illusion av att vi befinner oss i sydöstra USA efter förra sekelskiftet. Går det att uppfinna en ”neutral” dialekt? Kan ett påhittat talspråk låta autentiskt även om folkgruppen som talar det saknar svensk motsvarighet? Som vanligt var det bara att sätta i gång och översätta för att ta reda på vad som möjligen skulle kunna fungera.

Jag började i den tradition som jag tror är vanligast när det gäller att översätta AAVE till svenska: med några få talspråksmarkörer som ”mej” i stället för ”mig”, ”han” i stället för ”honom”, ”dom” i stället för ”de”, men i stort sett grammatiskt och lingvistiskt korrekt. När jag införde sådant som ”å” i stället för ”och” och ”aldri” i stället för ”aldrig” började dialogen kännas mer informell, men fortfarande långt ifrån ett övertygande folkmål. De talspråkliga inslagen behövde bli mer frekventa och konsekventa.

Orden som ställde till mest bekymmer var sådana som förekom överallt, till exempel ”det”, ”är”, ”med” och ”inte”. Att ”det” måste bli ”de” var ganska uppenbart. Jag försökte med ”dä”, men i kombination med ”ä” (är) och ”mä” (med) blev det bara ett enda bräkande. Då provade jag i stället med ”de e me” (det är med). Jag lät en kompis titta på översättningen och hennes kommentar var: ”Jaså, du översätter till stockholmska?” Då ville jag ge upp. Till sist landade jag i att kombinera ”de e” med ”mä”. Det såg naturligt ut och lät talspråkligt utan att likna någon specifik svensk dialekt: ”De e inget särskilt mä hon, ifrånsett de långa håret.”

”Inte” måste tvunget bli ”ente”, vilket jag insåg efter att ha provat ”ynte”, ”änte” och ”’nte”. Men texten myllrade av alla ”ente” – det lilla ordet tog för stor plats. Jag löste problemet genom att skriva ihop ”inte” med föregående ord när så var möjligt: ”tyckernte”, ”kundente”, ”honte” (hon inte), ”vante” (var inte). Men vänta nu – ”vante” kunde det väl inte stå? Och hur skulle jag förhålla mig till ”Jante”? Det fick bli ”vannte” och ”jannte”: ”Tack för vänliheten men min hustru vet inget om å prata inför folk. De vannte därför ja gifte mej mä na.” – ”Stog jannte i butiken ville han ha mej å sitta mä armarna i kors.” Kombinationen ”e ente” (är inte) såg också tråkig ut i texten och förekom ideligen. Lösningen blev att skriva ihop ”e” och ”ente” till ”ennte”: ”Somlia ennte gjorda för kärlek å han e en utav dom.”

Jag påbörjade det ambitiösa projektet att fullkomligt eliminera ordet ”att” ur talspråket. Min plan var att i stället använda ”å” – ”Dom fick de å låta så mycke värre än de va för å tränga ner mej” – eller helt utesluta ”att” – ”Sen sa dom jannte skulle va mallig för hur ja såg ut”. På några ställen gick det att byta ut ”att” mot ”hur” – ”ja avskyr hur hans huve e så långsmalt i ena änden å platt utåt sidorna” –, ”så” – ”man kante prygla nån så hårt så viljan försvinner” – eller ”för” – ”natt å da gömde ja mej där ute å gav barnet bröstet så fort hon skrek, så rädd va ja för nån skulle hörana” –, men till sist föll jag till föga. Det var omöjligt att stryka ”att” på exakt alla ställen. Nu får gamla Nanny trots allt utbrista: ”Ja ville förkunna för världen att färgade kvinner borde höjas opp, men för mej fanns ingen predikstol.” Jag tycker inte att det gör talspråket mindre trovärdigt. Ibland måste man göra läsaren en tjänst och Hurston själv är inte alltid konsekvent, till exempel vad gäller stavningen av vissa ord.

Jag experimenterade med att ibland lägga mig väldigt nära ursprungstexten för att försöka fånga talspråkets prosodi: ”Om de e så du tycker kan ja säja åt dom allt va du säjer åt mej å säja.” Enligt Zora Neale Hurston är ett inledande ”så” (eng. so) en central ingrediens i ”Black storytelling”, och jag har behållit det på många ställen där jag annars hade använt ”och” eller uteslutit ordet. Jag lyckades också få in några av originalets dubbelnegationer – ”Ingen skante ta å dela ut nåt åt mej” – liksom dubbelkomparativ: ”Nanny vannte glad åt hur ja gick å hängde mä huvet, hon trodde de skulle va mer bättre för mej å ha vårt eget hus.”

Talspråket var inte det enda som gav mig huvudbry. Trots att nästan varje mening i Their Eyes Were Watching God har citerats i olika sammanhang och det kryllar av nätbaserade studieguider om romanen (den är obligatorisk läsning i många amerikanska skolor), var det knepigt att hitta förklaringar till vissa lokala och tidstypiska uttryck. Jag fick leta länge för att begripa att bander log (den tjattrande skocken) är en referens till Kiplings Djungelboken; att hudfärgen seal brown syftar på en nyans av sälpäls och inte har något med sigillack att göra; att chessir cats faktiskt anspelar på ”Cheshirekatten” i Alice i Underlandet; och att gopher inte ska betyda ”kindpåsråtta” utan goopher – ”ormsalva”. Ett särskilt klurigt avsnitt var skildringen av ett parti coon-can (en variant av kortspelet gin rummy):

Ed Dockery was dealing one night and he looked over at Sop-de-Bottom’s card and he could tell Sop thought he was going to win. He hollered, “Ah’ll break up dat settin’ uh eggs.” Sop looked and said, “Root de peg.” Bootyny asked, “What are you goin’ tuh do? Do, do!” Everybody was watching the next card fall.

Enligt internet kan ”root de peg” avse en förmodligen livsfarlig (numera utrotad?) skolgårdslek med fällknivsinslag. Men hur skulle jag översätta uttrycket i stycket ovan? Ibland kan det vara givande att titta på andras översättningar. På norska säger Sop ”få opp farta”, på franska ”tire la lame” (dra fram knivbladet) respektive ”vas-y mon cochon” (gör det min gris), på italienska ”sputa il rospo” (ut med språket) respektive ”segno un punto” (poäng till mig). Den franska versionen ”tire la lame” kändes rimlig med tanke på knivleken, och så här blev min översättning till slut:

En kväll var det Ed Dockery som gav, och han tjuvkikade på Sop-de-Bottoms kort och begrep att Sop såg sig som vinnare. Han ropade: ”Nu gör ja slarvsylta av dej.” Sop tittade upp och sade: ”Fram mä kniven bara.” Bootyny frågade:”Va tänker du göra? Gört, gört! ”Alla såg på när nästa kort lades.

Från alla exempel på talsspråk ovan verkar det kanske som om berättelsen enbart består av skämtsam bondkomik – kritiker som hävdar att svenska översättningar ”låter som pilsnerfilm” kanske får vatten på sin kvarn. Men det har varit en nästan lika stor utmaning att översätta Hurstons målande prosa, inte minst romanens berömda inledning:

Skeppen i fjärran bär alla mäns önskningar ombord. För somliga driver de in med tidvattnet. För andra seglar de evigt ute vid horisonten, ständigt inom synhåll men aldrig nära land, tills Väktaren uppgivet vänder bort blicken sedan drömmarna hånats till döds av Tiden. Så ser livet ut för männen.
Men kvinnorna glömmer allt de inte vill minnas och minns allt de inte vill glömma. Drömmen är sanningen. Och de handlar och beter sig därefter.

Att översätta är att läsa. Till sist lyckades jag ta mig igenom hela Their Eyes Were Watching God och så småningom (tio år senare!) slutföra översättningen. Det känns snudd på overkligt att De vände sina blickar mot Gud nu finns i bokform. Jag hoppas att en svensk läsares upplevelse inte ska skilja sig alltför mycket från vad författaren ville förmedla, trots att talspråket har en annan klangbotten än i originalet. Om jag hade kunnat berätta för Zora Neale Hurston att jag har översatt hennes bok till svenska vill jag gärna föreställa mig att hon skulle ha replikerat:

”Du kan berätta för dom va ja sagt om du så vill. De vore nästan som ja sa de själv, mä tungan i min väns mun.”

Sofia Nordin Fisher

Illustration: Christoffer Pettersson

De vände sina blickar mot Gud ges ut i Sofia Nordin Fischers svenska översättning av Romanus & Selling i mars 2025. I utgåvan ingår den brittiska författaren Zadie Smiths förord, också det i Nordin Fischers översättning. Smith berättar om hur hon fick boken av sin mamma och först var skeptisk:

”Jag föredrog min egen självvalda, spretiga läslista. Jag inbillade mig att min litterära smak var bred, och valde aldrig bok av genetiska eller sociokulturella skäl.”

Men:

”Efter att jag hade läst ut boken första gången grät jag, och inte bara över Tea Cake, inte bara över hur perfekt skriven den var, inte ens över den konkreta förlust jag upplevde när jag lämnade världen innanför dess pärmar.

Boken betydde något mer än allt detta för mig, något som jag inte kunde, eller ville, formulera. Efteråt tog jag med mig den till middagsbordet, fortfarande i ett fast grepp, som man ibland gör med böcker man inte är riktigt redo att släppa taget om.

’Nå?’ frågade mamma.

Jag svarade att den var helt okej.” Och vidare:

”Den handlar om en ung kvinna som behöver tid på sig för att hitta mannen hon verkligen älskar. Den handlar om att upptäcka sig själv i – och genom – någon annan. Den hävdar att till och med rasismens mörka och fruktansvärda banalitet kan reduceras till ett intet bara man förstår, och blir förstådd av, en annan människa. Fan om den inte rentav påstår att kärleken gör en fri.”

Artikeln är publicerad i nummer 122 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.