De svenska skratten

Författaren och bibliotekarien Balsam Karam kom till Sverige på tre språk och har själv upplevt den svenska rädslan för mångspråkighet. För MAO skriver hon om språket, skratten och rasismen.

FÖRSTA SKRATTET

Första gången en lärare skrattade åt min svenska var jag sju år gammal och flytande i mina tre mo­dersmål kurdiska, arabiska och farsi. Läraren an­märkte på mitt uttal och uppmuntrade de övriga i klassen att skratta med, väl medveten om att jag befunnit mig i landet i några få månader och att satsen hon bett mig komponera var korrekt.

Jag minns inte lärarens ansikte – varifrån i hennes medvetande som skrattet kom – men har under åren försökt förstå varför hon valde att an­märka på det som var fel snarare än att uppmuntra allt som var rätt. I stunden kändes det främmande och elakt, olikt allt jag hade fått lära mig. Nu känns det framförallt rasistiskt och väldigt avslöjande för det som kommit att bli Sverige idag; en del av en svensk småaktighet som varken står ut med fel­sägningar eller ­felskrivningar och som besserwisser­aktigt inte kan låta bli att rätta till avvikelser också om man i kontexten gjort sig förstådd. Jag visste att hon förstått mig. Varför kunde hon inte låta bli att lyfta fram min annanhet?

I en tv­-intervju med journalisten Charlie Rose har den afrikansk­amerikanska författaren Toni Morrison en gång sagt att hon redan som barn visste att hon var ”moraliskt överlägsen” de rasis­tiska, vita amerikaner som antingen motarbetade eller ställde sig likgiltiga inför svarta amerikaners rättighetskamp. Den som bara kan känna sig stor då andra är nere på knä har ett allvarligt problem, säger Morrison i intervjun. På något vis konfron­terades jag med en svensk version av detta problem då jag stod där i livets första klassrum och försökte förstå vad som just hade hänt. Sedan dess har pro­blemet fördjupats och cementerats, inte minst i samhällets syn på språk och språkinlärning och i de politiska åtgärder och förslag som läggs fram och som oftast går tvärtemot all forskning. Ena gången hävdas det att tvåspråkighet skadar barn och vuxnas språkutveckling, och andra gånger sägs det att i Sverige läser och pratar vi svenska – punkt slut. Ja, kan man bara språket i Sverige så ordnar sig det mesta – det lovar oss samhälls­kontraktet samtidigt som staten som upprättat det skär ner på skola, Komvux och SFI­-utbildning. Samhällskontraktet är en lögn och det in­ser somliga av oss redan i vårt första möte med svenskan och dess representanter. Frågan är hur vi ändå hittar fram till språket till slut? Vilka vägar har vi tagit, vad har vi fått stå ut med och vad har vi mött då vi nått fram?

Jag brukar hävda att jag och många med mig är levande exempel på att barn inte behöver kunna ett enda ord svenska innan grundskolan och att stigmatiseringen av förskolebarns språkförmåga måste få ett slut – självklart lär sig barn ett majo­ritetsspråk också om man talar ett annat hemma. Jag hittade fram till språket på grund av och inte trots min flerspråkighet. Och jag hittade fram till litteraturen på samma sätt som otaliga barn innan mig: tack vare biblioteken och den bro som över­satt litteratur lyckades skapa mellan mig, min fa­milj och mina modersmål.

ANDRA SKRATTET

Andra gången en lärare skrattade åt min svenska var jag 15 år gammal, studerade första året på gym­nasiet och hade skrivit en gestaltande text utifrån huvudkaraktären i en roman. Denna gång var skrattet gillande, förvånat – hon tog med texten till katedern och läste upp den för klassen. Sedan frågade hon om de kunde ana vem som hade skri­vit den? Nej, självklart inte, svarade hon innan någon hunnit tänka efter, för den är minsann skri­ven av ingen mindre än invandraren Balsam!

I det ögonblicket gick det ett sus genom rummet, det minns jag mycket väl.

Senare upprepade hon sina uppmuntrande ord, sa att jag skrev bra för att vara en invandrare och att hon var imponerad.

Det är sant, visst skrev jag bra – i synnerhet i jäm­förelse med mina välbärgade, majoritetssvenska klasskamrater och deras bristande gestaltnings­förmåga och intresse för litteratur. Redan på hög­stadiet hade jag plöjt alla boktips jag fått av mina föräldrar och äldre syskon, däribland Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez, Oliver Twist av Charles Dickens och Rötter av Alex Haley – böcker de läst på arabiska eller farsi och som jag nu läste på svenska.

Min ”imponerande” språkförmåga såg dock inte till att jag fick sommarjobb på de företag eller kontor som mina föräldrar saknade och inte hel­ler att jag med stor självsäkerhet kunde hävda vad min framtid skulle bära med sig. Mina föräldrar hade levt otroliga liv, behärskade flera språk till tal och skrift och var till brädden kunniga om politisk organisering. Kanske skulle deras och många andras livshistoria kunna fylla föreläsnings­salarna jag senare vandrade bland. I stället halv­tidspensionerades de strax efter SFI­studierna, till stor del på grund av de tortyr­ och kroppsskador som de aldrig hunnit läka. Halvtidspensionen var inte menad att uppmuntra mina föräldrar att söka halvtidsarbete – med de kropparna, åldern och kurdiska brytning­en kunde de glömma an­ ställningar, det gjorde handläggaren klart för dem – utan var helt och hållet en del av en ekonomisk politik som med åren bara förvärrats.

Ingen förvånades, läget var detsamma för alla vänner och bekanta – kroppar fulla av livserfaren­heter, ingenjörsbetyg och avklarade doktorsav­handlingar lämnades att ruttna i det svenska folk­hemmet. För vem ville ha att göra med någon som talar på bruten svenska?

Sveriges problem med segregation skylls många gånger på bristande språkkunskaper, också om otaliga studier visar på att problemen i mångt och mycket beror på systematisk diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden. Rapporten Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige från 2014, liksom rapporten Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (2018), från Länsstyrelsen i Stockholm, visar på samma resultat: på den svenska arbetsmarknaden är var­ ken språkkunskaper eller högre utbildning bety­ dande jämfört med rätt namn och bostadsadress.

Studier där samma CV bifogats med anting­ en ett svenskklingande eller ett utomeuropeisk­ klingande namn, varav den senare alltid ratats, eller där en afrosvensk person med doktorand­utbildning sökt samma arbete som en majoritets­svenskperson med gymnasieutbildning och den senare erbjudits jobbet, har gång på gång visat på hur annanhet mejslas fram och cementeras i ett samhälle likgiltigt och i vissa fall rentav fient­ligt inför minoriteters ansträngningar att ”göra det rätta”, det vill säga att lära sig om Sverige och svenska.

Att lära sig om Sverige är att lära enormt mycket om rasism, nepotism och småaktighet, visar det sig. Och att lära sig svenska är i många fall att inte kunna någonting alls. Det förstod inte minst barnen jag träffade under mina 10 år som barn­bibliotekarie på Rinkeby bibliotek. De flesta av dem visste mycket väl om att det gjorde detsamma för deras yrkesliv och samhällsstatus huruvida de kunde läsa och skriva ordentligt – de upplevde sig redan vara dömda till vissa arbeten och samhälls­skikt. De var inte heller särskilt lockade av tanken på språk som makt­ och demokrativerktyg, eller på hur man genom språket kan förändra verklig­heten.

Det var inte förrän vi som arbetade på biblioteket lyckades frigöra språket från dess nyttoaspekter – från det som samhällskontraktet låter påskina är språkets styrka – som barnen fick lust att närma sig språket för språkets skull. Att läsa och skriva är kul, visade det sig, oavsett om det leder någon särskild stans.

TREDJE (TYVÄRR INTE SIS­TA) SKRATTET

Tredje gången en lärare skrattade åt min svens­ka var jag 22 år gammal och hade just påbörjat grundkursen i litteraturvetenskap. Fortfarande är han en mycket uppburen man, den här universi­tetsläraren, och kanske hade vidden av hans upp­burenhet påverkat min reaktion om jag innan jag skällde ut honom hade känt till den. Ja, kanske det, men förmodligen inte; förmodligen hade jag lika beslutsamt klivit fram och med papperet i högsta hugg undrat över alla hans rödmarkeringar och vad de syftade på? ”Du krånglar till det” sa han skrattande, ”och det får mig att undra över om du kan svensk grammatik.”

Resten av utskällningen sparar jag som ett minne mellan honom och mig, liksom hur han senare behandlade mina uppsatser och in­lämningar. Från att ha varit en student med högsta betyg blev jag snart en som knappt fick godkänt och vars grammatiska korrekthet ständigt ifråga­ sattes. Emellertid kunde mina majoritetssvenska kurskamrater hyllas för sitt språkbruk och sina inlämningars konstnärliga kvalitéer.

Jag var likgiltig inför hans betygssättning, men hade länge svårt att komma över en brännande punkt: Varför, och utifrån vilka kriterier, var det omöjligt att se också mitt språkbruk som avsikt­ligt, meningsskapande och konstnärligt? Var i språket fanns en hänvisning till min annanhet?

”Ingenstans” skulle barnen på projektet Läs­lust i Rinkeby svara – ”han var bara en rassegubbe, släpp det nu” och samtidigt be mig fortsätta läsa högt ur Bröderna Lejonhjärta eller Handbok för superhjältar 5. Jag tänker ofta på de barnen, alla som passerade det treåriga läsfrämjandeprojektet Läslust i Rinkeby och som två gånger i veckan ihärdigt återvände till våra bibliotekslokaler. Över 140 barn blev det till slut, de flesta i åldrarna 8–12 år och alla bosatta i Rinkeby utanför Stockholm. Projektet var centrerat kring läsmetoden Paired Reading och syftade till att genom ökad läslust bi­dra till ökad läs­- och skrivförmåga hos barnen. De parades ihop med en vuxen läskamrat, frågades ut om vilka böcker de tyckte om att läsa och fick under en termin anpassade råd och boktips av oss bibliotekarier.

Läslust alltså, och inte ett läsande utan av­ vikelser.

Läslust och inte ett läsande på rikssvenska eller utan spår av ärvd migration i rösten.

Ja, projektet värdesatte böckernas konstnärliga, humoristiska, spänningsbärande, fantasieggande och kärlekstörstande egenskaper framför den grammatiska korrektheten, och hittade på så sätt fram till barnen och deras läsning.

Projektet hittade också fram till föräldrarna som tålmodigt väntade utanför lokalen och som många gånger uttryckte uppskattning. Paired Reading är en läsmetod som med fördel kan brukas hem­ ma, och i början av varje termin ansträngde vi oss för att låta föräldrarna prova på den. Gång på gång underströk vi att det mest värdefulla för läs­ och skrivförståelsen är att läsa och skriva på det språk som föräldrar och barn har gemensamt och inte nödvändigtvis på majoritetsspråket svens­ka. ”Nej, det är inte sant det som står i artiklarna” berättade vi för föräldrarna – ”ditt barn hämmas inte av hemspråksundervisningen och inte heller av att du läser högt på ert modersmål.” Vi ägnade timmar åt att slå hål på de främlingsfientliga myterna kring språk och språkutveckling och till att få föräldrarna att förstå att de visst kunde bidra till barnets språkutveckling, också om deras egen svenska inte var perfekt.

Att de någon gång tänkt motsatsen skyller jag på samhällskontraktet och den betydelse den till­ skriver mycket goda kunskaper i svenska.

BALSAM KARAM

Paired Reading är en strukturerad metod som tränar läsförmågan hos barn genom att en vuxen läser tillsammans med barnet regelbundet. I metoden Paired Reading börjar barnet och den vuxne med att läsa högt tillsammans och fortsätter så tills barnet ger signal om att hen vill läsa själv. (Beskrivning hämtad från slutrapporteringen för projektet Läslust i Rinkeby.)