Det var en gång … en krånglande enhörning

Anna Hörmander Plewka om att översätta tyska bilderboksdjur till svenska utan att tappa vare sig rimmen, skämten eller kontakten mellan bild och text. 

Vad kul bilderbok! tänkte jag när erbjudandet kom att översätta NEJhörningen av den tyske författaren Marc-Uwe Kling. Sedan läste jag boken, tittade på bilderna och tänkte fortfarande: ”Vad kul!” men också ”Vad svårt!” 

NEJhörningen handlar om en envis liten enhörning som vägrar att vara så där gullig som familjen och de andra enhörningarna i Hjärteskogen tycker att den borde vara. Den säger ”NEJ!” till det mesta och får därför namnet NEJhörningen. En dag får NEJhörningen nog av sin sockervaddsvärld och drar ut på äventyr. På färden möter den ett gäng udda figurer som också har valt att gå sina egna vägar och tillsammans blir de helt oslagbara. 

En fyndig och rebellisk berättelse på 34 sidor med ganska lite text, delvis i pratbubblor, och stora fina illustrationer av Astrid Henn. Som så ofta i bilderböcker utgör text och bild en helhet. Det som berättas i texten förstärks i bilderna och tvärtom, vilket intensifierar läsupplevelsen och betonar berättelsens humoristiska, busiga stil. På första uppslaget beskrivs både i text och bild den idylliska värld som NEJhörningen rebellerar mot: skogen skimrar rosaröd, till och med stenarna är mjuka, molnen är av sockervadd och alla äter fyrklöver hela dagen. Text och bild interagerar och skapar en helhet, vilket jag gärna ville behålla så långt det gick i översättningen. Men – och nu kommer ett av kruxen – första halvan av boken är skriven på rim som förankras i bilderna. Det som rimmar på ett språk rimmar som bekant inte alltid på ett annat. Och illustrationerna ritades förstås inte heller om för att passa mig. Men efter mycket grubblan.de och mumlande och lappar med utkast överallt kom jag fram till en lösning som jag tyckte gjor.de rättvisa åt samverkan mellan text och bild. Det var som en förhandling mellan källspråk och målspråk, mellan text, bild och rytm. 

Ett annat krux som jag ställdes inför alldeles i början, var huvudpersonernas egennamn som är synnerligen betydelsebärande. På tyska är det das NEINhorn istället för Einhorn – enhörningen som alltid säger nein/nej. Der WASbär, istället för Waschbär – tvättbjörnen som alltid säger was/ va? Der NAhUND – hunden som alltid säger Na und/än sen och die KönigsDOCHter istället för Königstochter, alltså kungadottern som alltid säger doch/jo. 

Titeln och därmed namnet på huvudpersonen hade jag redan fått av förlaget: NEJhörningen. Visserligen inte lika klockrent som på tyska, men jag tyckte ändå att det funkade ganska bra. Nu gällde det att hitta namn till de andra huvudpersonerna som passade både till bilderna och innehållet och som samtidigt var en ordlek som på tyska. 

Ibland måste man våga vara otrogen mot källtexten för att i slutänden vara trogen. I det här fallet innebar det att två huvudpersoner behövde ändra karaktär en smula. Der NAhUND som på tyska säger ”Na und” fick bli VAvven som säger ”Va?”. En roll som tvättbjörnen, der WASbär, har på tyska. Tvättbjörnen, som verkligen ser ut som en tvättbjörn på bilderna och inte kunde förvandlas till en annan sorts björn, fick bli RÄTT-björnen som alltid håller med, oavsett sammanhang: ”Helt rätt!” är RÄTTbjörnens standardsvar. Kungadottern visade sig vara minst problematisk. Hennes svenska namn blev helt enkelt KungaJOttern. Som tur var passade namnbytet till illustrationerna och konstigt nog även till handlingen. En poäng med huvudpersonernas dialoger är nämligen att de är ganska knäppa och absurda. 

Det här med egennamn är en återkommande utmaning när man översätter barn- och ungdomslitteratur. Det händer allt som oftast att karaktärer döps om, även om namnen inte är betydelsebärande. Ett välkänt exempel från mitt språkområde är Emil i Lönneberga som på tyska fick heta Michel, så att han inte skulle blandas ihop med Emil och detektiverna av Erich Kästner. Madicken heter Madita på tyska, kanske för att ”dick” betyder ”tjock”? Jag har känslan av att det är vanligare att döpa om huvudpersonerna i litteratur för yngre barn än för barn från skolåldern och uppåt. Kanske går det också lite mode i det. Själv försöker jag alltid behålla originalets egennamn, men inser att det kan finnas en poäng med att ändra om det ursprungliga namnet gör det svårare för barnen att ta till sig texten på samma sätt som barn som förstår källspråket. Den välkända tyska författaren Kirsten Boie skriver i en artikel att hon alltid väljer namn med stor omsorg, de är en del av karakteriseringen och skickar signaler om personernas bakgrund. Hon ser helst att hennes romanfigurer får behålla sina ursprungliga namn eftersom berättelserna utspelar sig i Tyskland. Om det inte är möjligt poängterar hon att de nya namnen bör framkalla samma associationer på målspråket som ursprungsnamnen gör på tyska. 

Den här balansgången mellan att behålla så mycket av originalet som möjligt och samtidigt förmedla en likvärdig läsupplevelse för barn i målspråkskulturen kan nog sägas gälla även för andra kända ”problemområden”, så som mat och måltider, traditioner och högtider, titlar, skol- och betygssystem med mera. Visst är det fantastiskt att vi med litteraturens hjälp kan färdas till världens alla hörn, uppleva svunna tider och ta del av andra människors tankar och känslor. Men kan man förvänta sig att barn, som inte har lika mycket erfarenhet av livet och världen som vuxna läsare, kan ta till sig texter som utspelar sig långt ifrån deras egen verklighet? Eller behövs det i vissa fall lite hjälp från översättarens sida så att läsupplevelsen blir densamma? En intressant diskussion som kanske snarare berör översättning av texter för lite äldre barn. 

I NEJhörningens fall bestod svårigheten som sagt i att göra rättvisa åt originalets samspel mellan text och bild. Något som blev betydligt enklare när NEJhörningen i mitten av boken får nog och lämnar familjen i Hjärteskogen. Med ett prosaiskt ”Tack och hej!” drar den ut på äventyr. Här slutar texten att vara på rim och för mig återstod bara den jämförelsevis lätta uppgiften att hitta en ny berättarton på svenska, lite lagom kaxig och rebellisk eftersom NEJhörningen njuter av friheten och gör allt den egentligen inte får göra, som till exempel att jaga upp gulliga kattungar i träd. Under sin äventyrliga vandring lär NEJhörningen känna sina nya, minst lika egensinniga vänner och på slutet lever de lyckliga tillsammans på sitt alldeles egna vis. De hälsar till och med på familjen Enhörning ibland och käkar fyrklöver. 

Det här med att hitta sig själv och våga gå sin egen väg har av naturliga själ länge varit ett viktigt tema i barn- och ungdomslitteratur. Till Tyskland kom det självständiga, egensinniga barnet med Pippi Långstrump1949. I den första översättningen av Cäcilie Heinig och bearbetningarna som följde på 1950- och 60-talen anpassades Pippi till tidens syn på barn i allmänhet och flickor i synnerhet. Efterkrigstidens Tyskland var inte redo för Pippis uppstudsighet gentemot vuxenvärlden. Först på 1980-talet kom en omarbetad version som ligger närmare originalet. Litteraturvetaren Hadassah Stichnothe menar i sin intressanta artikel om att översätta barnboksklassiker med flickor i huvudrollerna att Pippi utvecklade sig tillsammans med den tyska barnlitteraturen.

Det dröjde alltså några decennier innan de vuxna förmedlarna av litteratur vågade släppa loss Pippi på de tyska barnen. Här ska sägas att generationer av tyskar tokälskar Pippi, precis som allt Astrid Lindgren har skrivit, så ur ett receptionsteoretiskt perspektiv var det kanske ett klokt beslut. Även i samtida barnlitteratur upplever jag att hierarkiska strukturer i det tyska samhället återspeglas. Det finns ett starkare behov av att göra uppror mot föräldrar, skola och vuxenvärld. Familjen skildras ofta på ett stereotypt sätt. För inte så länge sedan påpekade en tysk vän, som just hade separerat från sina barns mamma, att det knappt finns några barnböcker om ensamstående pappor. Själv har jag ofta funderat på hur jag skulle översätta ordet Mutter-Kind-Parkplatz om det skulle dyka upp i någon översättning, ordagrant – mamma-barn-parkering – eller familjeparkering. Även niandet, som är ett så tydligt inslag i tysk vardagskultur, kräver ofta extra eftertanke. Tyska barn upplever niandet i vissa situationer som alldeles naturligt, medan det känns stelt och konstigt för samma målgrupp i Sverige. 

Jag anar också att synen på barnlitteratur länge har varit mer didaktisk i Tyskland än i Sverige. Det är mot just denna bakgrund som NEJhörningens författare påpekar att hans berättelse absolut inte har någon moral, eftersom NEJhörningen har sagt att det inte behövs. Istället för moral levererar Marc-Uwe Kling och Astrid Henn illustrerade ordlekar på grundval av trettio djurnamn, en översättares dröm eller kanske mardröm. För vad sägs om en gäspard – en gepard som gäspar och i en pratbubbla säger: ”Jag vill inte gå och lägga mig. GÄÄÄSP.” Gäsparden kunde jag översätta direkt från tyskans Gähnpard (gähnen – gäspa). Men vad gör man med en tusenfoting som är trött i benen och därför kallas Pausenfüssler, (av Tausendfüssler och Pause)? Jo, man gör det bästa av situationen och döper om den till frusenfotingen med iskalla fötter. 

De trettio galna djuren åtföljs av en förhoppning från författaren om att läsaren kanske har lust att hitta på en saga om dem. Eller komma på fler djurordlekar själv. Därmed sammanfattar han ett av barnlitteraturens viktigaste uppdrag, nämligen att förmedla läsupplevelser som främjar fantasi och skaparglädje. Något jag gärna bidrar till med mina översättningar. 

Anna Hörmander Plewka

Artikeln är publicerad i nummer 117 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.