Dikter från Iran

När protesterna mot regimen i Iran tog fart under hösten infann sig behovet att höra kvinnornas röster, också på svenska. Översättaren Namdar Nasser tog sig an ett uppdrag som var lika smärtsamt som nödvändigt.

Översättarens reflektion

Jag har lovat mig själv att säga nej. Igen. Jag har hittills översatt trettiosex böcker och ytterligare tio har varit under produktion sedan en tid tillbaka. Därutöver har jag översatt ett stort antal texter som, i min mening, har varit undermåliga. Det har rört sig om dikter, noveller och artiklar där jag ofrivilligt agerat som redaktör. Det har visserligen inbringat inkomst men det har tärt på min mentala resurs. Jag känner att jag behöver vila mig från allt som har med översättning att göra. Ett tag i alla fall.

Som många andra exiliranier har jag följt den nya resningen mot regimen med tårfyllda ögon sedan slutet av september. Vi försöker få tag på de senaste nyheterna genom sociala medier, vill väcka omvärldens uppmärksamhet och hoppas att en 43-årig mardröm snart ska vara över. Allt annat i tillvaron är åsidosatt.

Jag blir tillfrågad om jag har tid att översätta ett par texter som ska läsas upp av skådespelare på Dramaten i solidaritet med det iranska folket.

Det är bråttom. Finns det något utrymme att säga nej? Finns det något annat som är viktigare nu? Jag bryter mitt löfte. Igen.

Till en början får jag ett par dikter som är skrivna på bunden vers. Utan dröjsmål meddelar jag uppdragsgivaren att den typen av dikter inte gör sig bra i översättning. Det är ytterst viktigt att vara tydlig från början och bygga upp ett förtroende då de flesta uppdragsgivare inte behärskar persiska och inte heller har kontakter inom det språkområdet.

Min roll stannar många gånger inte vid att vara översättare och redaktör utan utvidgas till att vara introduktör och textjägare. Jag blir ombedd att tipsa om kvinnliga iranska författare som bor i Iran, och om jag lyckas få tag på några texter ska de helst vara nyskrivna.

Efter att ha läst nyheten om arresteringen av Atefeh Chaharmahalian, poet och medlem i iranska författarförbundet, googlar jag hennes namn.

De dikter som jag hittar är inte dagsaktuella men till slut hittar jag en dikt som jag tycker fungerar i översättning.

Men får man översätta en text utan att ha bett upphovsinnehavaren om lov? Kommer hon att bli glad över att höra att hennes dikt har blivit uppläst och publicerad i Sverige? Gör vi inte henne en björntjänst genom att ge bort ett bevis till myndigheterna i Iran som gärna anklagar dissidenter för samröre med utländska makter?

Dikten är inte så lång och bjuder inte på svåra vägval i översättning men jag är inte säker på att jag förstår symboliken i de två avslutande raderna. Vad vill tigerns mun symbolisera? Jag funderar, googlar och frågar ett par persisktalande vänner. Till slut bestämmer jag mig för att skriva tidens mun i stället, med förhoppning om att hon snart ska frisläppas så att jag kan be henne om en förklaring.

Jag får ytterligare två dikter av en Aida Amidi, som är bosatt i Iran och som jag personligen känner. Trots att den iranska regimen har begränsat till-

gången till internet lyckas jag komma i kontakt med henne via mejl. Aida förklarar att hon har skrivit en dikt varje dag sedan gatudemonstrationerna började. Under varje dikt finns ett par kortare prosastycken som hon menar hör ihop med dikten. Hon skriver också att texterna behöver redigeras men att hon är väldigt upptagen med allt som händer. Jag funderar ett tag och meddelar henne till slut att jag utesluter prosastyckena då jag tycker att de bara ställer till och leder till förvirring vid högläsning. För övrigt löper översättningen av hennes dikter problemfritt.

Översättaren, redaktören, introduktören och textjägaren får ännu en roll. Jag skriver till Aida Amidi att vi följer utvecklingen i Iran, att vi ser dem och är deras röst i världen.

NAMDAR NASSER

Namdar Nasser är författare och översättare mellan svenska och modern såväl som klassisk persiska.

ATEFEH CHAHARMAHALIAN

Låt dina ord vackla när du talar om mig

Hungersnöd

och jag har kastat mina löften i havet och gjort det omöjligt att smaka på dig

Jag har blivit som ett brott ta bort min hud

och se blodet visa spåret

Vänd dig om

stanna inte kvar i slutet av mig

flygdrakarna befinner sig på behörigt avstånd

Kyss min panna med en droppe av ditt blod var den oupphörliga darrningen

som jag likt en smärta avlägsnar från din skugga

Goda händelser gör mig tröttare

Det är inte svårt

jag blåser iväg maskrosen på det mest ledsamma sättet för dig

och sätter mitt knä i den mest fruktbara myllan där tidens mun

ruttnar tidigare än vanligt

Atefeh Chaharmahalian, född 2001, bosatt i Iran. Hennes första diktsamling gavs ut 2019. Hon är medlem i ”Writers’ Association of Iran” och blev arresterad den 3 oktober 2022.

AIDA AMIDI

Det som är kvar

är våra fötters smärtsamma avtryck på stranden den halvhjärtade kärleken vi bar på

och ljudet av de förvirrade kulor

som bara slet sönder våra kamraters strupar Vi lämnade inte något land

för något annat lands skull

inget hav för något annat havs skull och det som slår i våra bröstkorgar ringer fortfarande exakt vid midnatt

Vi tänder fortfarande en cigarett exakt vid midnatt och spöken från

tidigare kärlekar förlorade frihetsdagar och en ljusare framtid

uppenbarar sig i cigarettens röda sken för att sedan gå upp i rök igen

Vi stirrar igen på det halvförstörda taket och låtsas vara ensamma

Bredvid vår säng slipar någon sin kniv varje kväll och gör fårorna i vårt ansikte stilfullt djupare Han röker med oss

och dör med oss vid varje gryning Det är för sent att dö nu

jag önskar att vi hade dött unga Ring mitt hjärta exakt vid midnatt påminn mig om att vi lever

påminn mig om att världen roterar moturs och det som inte återkommer

är döden som flydde ur våra famnar i tjugoårsåldern

Den tjugotredje dagen

Vi ville ta på oss långkjolar gå i högklackade skor

och föra tillbaka skönheten till gatan Men plötsligt förvandlades vi till träd

som ingenting kunde hindra från att springa

Skönheten var tillbaka på gatan med tusen ärr i ansiktet

Aida Amidi, f. 1982, bosatt i Iran, har bland annat skrivit diktsamlingen Zibaiam ra poshte dar migozaram (Jag lägger min skönhet bakom dörren) och Lashkare shekastkhordeye kalamt (Ordens besegrade armé).

Dikterna publiceras i samarbete med Svenska PEN och den internationella nättidskriften PENOpp som publicerar dem sitt nummer på temat Kvinna liv frihet – röster från ett uppror på www.penopp.org.