Elin Anna Labba trycker svenskan norrut

”Jag lär mig att språk kan ligga kvar och vänta på en. Man kan stryka över träden och be det komma ut igen. Men för att språket ska våga helt ut krävs det böcker.” 

Elin Anna Labba skriver om sin första roman Far inte till havet som gavs ut på samiska samtidigt som på svenska, en svenska perforerad av nordsamiska.

Foto: Erik Abel

En dag för åtta år sedan sitter jag på Partapuolis backe. Elle-Márjá och Tage bor i en fyrkantig kåta klädd i tjärpapp. Kåtan har två sängar på var sida och ett köksbord i mitten. Vi dricker kaffe och ser ut över sjön som blåser. Det är grå himmel över vågorna. Sjön är på dåligt humör, men ändå är det någon som vill få in näten. 

”Ale mana merrii”, förmanar Elle-Márjá. 

Far inte till havet. 

Hon säger det med sin 85 år gamla röst. Håret är uppsatt i en knut lika grå som himlen. 

Hjälp, en sådan mening … Jag upprepar den i huvudet så jag kan skriva ner när jag kommer hem. 

Ale mana merrii.

Ale mana merrii. 

”Ale” betyder inte när man uppmanar någon. Det är ett kommando men jag tycker om det för det låter ändå mjukt. 

”Mana” är kanske samiskans viktigaste ord. Att gå, att fara, nomadernas verb. Vi är ett folk som far av egen vilja och på grund av andras. 

Men störst i Elle-Márjás mening är det sista ordet, ”merrii”. Det betyder ”till havet” men vi sitter vid ett köksfönster till fjälls, inte vid Atlanten och inte vid Bottenviken. Ute blåser  regleringsmagasinet som en gång var små sjöar men efter fyra dämningar blev ett Hav. Elle-Márjá varnar att far ni ut med båten nu, kan ni drunkna och falla. I meningen ryms hela den svenska industrialiseringen av traditionella land. 

Rent språkligt ligger prepositionen ”till” inbäddad i själva ordet. Samiskan är liksom finskan ett kasusspråk där inga prepositioner stör rytmen. Det har ofta färre men längre ord än svenskan: 

Ale mana merrii. Tre ord. 

Far inte till havet. Fyra. 

När jag kommer hem till vår egen stuga skriver jag Elle-Márjás mening på en lapp. Det är som titeln på en bok, men det hinner gå åtta år innan kartongerna kommer från tryckeriet. 

Ale mana merrii. Blått omslag. Översatt till samiska av Lea Simma. 

Far inte till havet. Grönt omslag som glaciärvatten, med min svenska text. 

Det är min första roman och det är Norstedts förlags första parallellutgivning på samiska och svenska. Jag fingrar på böckerna och lägger dem bredvid varandra. Stör mig fortfarande på att den svenska titeln inte flyter mer. På samiska böljar Ale mana merrii ner i vågdalar och upp. Vokaler smälter på tungan och man är omringad av sjön, på botten eller på ytan är svårt att avgöra. Det är både vackert och isande skrämmande. 

På svenska låter det mer som en trasig båtmotor. Far inte till havet. Hack hack. 

Tänk om jag kunnat skriva på samiska. Om jag kunnat. Men jag är en samisk författare som är analfabet. Ännu en. Så många vi är. 

Illustration Hanna Hernried Forslind

Av de 10 samiska språk som lever i dag är alla mer eller mindre hotade. Fem av dem talas i Sverige. Nordsamiska är det största och när jag växer upp på 1980-talet i Giron är den en oregelbunden bakgrundssång. Fåglar kvittrar om vårsommaren. Älvarna dånar när snön smälter och min áddjá pratar i telefon med någon på ohkkerassamiska. 

Hur är snön i Lannavaara? Hur är betet? 

När han lägger på luren och vänder sig till oss pratar han svenska. 

Sápmi är på 1980-talet ett samhälle präglat av resning och tillkortakommanden. Allt byggs upp: skolor, dagis, radio, tv. Inget har funnits och allt ska ordnas, men människors självkänsla tar tid att laga. 

Och ett språk? Vi barn av 80-talet har gákti på skolavslutningen men kan bli luft om det krävs. Vi kan både gravera mönster på våra kosor och prata renaste majoritetsspråk. Samiskan är ett skogsspråk. Ett språk som ligger slaget till marken och kippar efter andan. För renar och hundar. Och ett språk för de verkligt lyckligt lottade, i mina ögon. 

Hemma hos mig pratar vi svenska och därför slutar folk prata samiska när jag kommer. När en svensktalande person kommer in i rummet kryper minoritetsspråket in i väggen. Eller kanske in i träden som står kvar.  

Det är ett språk som kan göra sig lika osynligt som jag.  

Hur FN räknar ut hur ett språk är hotat vet jag inte, men i praktiken betyder det att inget finns att läsa. 

Inga romaner. 

Några få ungdomsböcker. 

Ingen facklitteratur. 

Nuförtiden finns en del barnböcker och en del poesi. Paulus Utsi. Áilloha. Rauni Magga Lukkari.

Jag är 25 år innan jag vågar närma mig dem. Jag bokstaverar mig fram till Nils-Aslak Valkeapääs dikter och tar mig slutligen igenom de få romaner som finns.  

Vad betyder inte en roman för en person som kommit för att lära! Att få vara i samiskan så lång tid som en roman erbjuder en. I en barnbok kastas man ut så fort. 

Jag lär mig att språk kan ligga kvar och vänta på en. Man kan stryka över träden och be det komma ut igen. Men för att språket ska våga helt ut krävs det böcker. Jag läser jag läser om, jag intervjuar samisktalande äldre och jag känner språket börja röra sig. Det porlar i mig. Jag hör rytmen i huvudet  och låter samiska meningar nästla sig in svenskan jag skriver. In och ut far språken och när samiskan kommer lyser texten. Det är märkligt. Att ta tillbaka ett språk är att ta sina tankar tillbaka. Hur kan det vara så att jag tänker klarare på ett språk jag inte helt behärskar? Jag har inget svar på det.

Men det jag vet är att samiskan i texten påminner mig om de vackraste människor jag har träffat. Med de samiska orden kommer de äldre jag har intervjuat in i texten och talar. De flesta lever inte längre men deras ord finns kvar i boken och där stannar de. Med några få ord får texten en muntlighet och slutar vara skriven.

Samiskan ger också texten flera lager. Olika läsare får med sig så olika saker. Jag älskar hemliga meddelanden. Plötsligt finns det plats för blinkningar för de som kan.  Jag vet att folk i Sápmi kommer förstå att de är vinnarna här och inte förlorarna som det brukar vara. Att låta vissa saker förbli hemliga för majoriteten är balsam för folk som genom historien har varit tvungna att ge upp sig själv. Tappat musiken, landet, gudarna men det är slut med det nu. Inte tolka allt längre, inte översätta sönder sig. Att använda samiska gör texten trotsigare.

År 2020 ger jag ut min första bok, Herrarna satte oss hit, som översätts till samiska av Lea Simma. Lea samarbetar med korrekturläsaren Helena Omma och när min roman så ska översättas blir det de igen. Titeln finns redan klar – Ale mana merrii. Jag följer deras arbete och är som student på en exklusiv universitetskurs.  

Helena klagar på svordomarna i texten. På samiska svär man inte så där hårt, säger hon. 

Och att skriva att ”snön är trött” funkar kanske på svenska, men på samiska finns precisa ord för snöns tillstånd. Översättaren Johan Sandberg McGuinne har samlat 716 sydsamiska snöord. Hur upplever en samisk läsare haltande liknelser? 

Att översätta till ett minoritetsspråk är en långsam process. När ett språk har trasats sönder av åratals kolonialism är översättarna byggarbeta.re som reser det igen. Lea kollar med sin pappa. Min svärmor ringer sin kusin Ingá. Och så letar vi i facebookgruppen där folk från hela Sápmi diskuterar ord, men också klagar på hur samiskan degenererats. I ett sargat språklandskap blir man lite småsint. Lea påpekar att svenskan är så mycket friare. Hur mycket vågar vi leka med språket innan läsarna muttrar att så där brukar man inte säga. 

Jag noterar. På samiska behöver jag vara försiktigare, men jag kan använda svenskans frihet. Jag stryker ord som är svåra att hitta på samiska: Dokument. Landskap. Ord som slutar på ”ion”. Funktion. Erosion. Situation. 

Samiska är verbspråk så jag minskar på substantiv. 

Vi har så många verbböjningar att adverb blir något överflödiga. När det funkar tar jag bort prepositioner. 

Ju mer jag trycker svenskan norrut desto närmare kryper texten vattnet den kommer från, karg och poetisk och gravt sårad. 

När boken lanseras till Jokkmokks marknad har jag ett bokbord med hälften samiska böcker, hälften svenska. De som köper den samiska tar gärna en på svenska också, som stöd för läsningen. 

Det här kommer ta mig säkert ett år, säger en tjej och ler så stort. Hon håller den blå samiska boken mot bröstet. 

Men jag ska ta mig igenom den, säger hon och jag har sådan lust att krama om henne. Jag säger att den är översatt av Lea Simma och så glad jag är för det, men någon dag ska jag skriva själv, också på samiska.

Elin Anna Labba 

Artikeln är publicerad i nummer 120 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.