Elin Pirttimaa Rosén rapporterar från AI-debatten

På Författarförbundets årsstämma var förbundets medverkan i skapandet av en svensk språkmodell det stora debattämnet. Elin Pirttimaa Rosén var på plats.

Den på förhand omdebatterade motionen till Författarförbundets årsstämma den 30 maj landade i en kompromiss: Förhandlingarna med WASP (Wallenberg AI, autonomous systems and software program) får fortsätta, men inga avtal får undertecknas innan förbundet har förankrat det hos medlemmarna. Dessutom ska förhandlingarna ske i samråd med det nya AI-rådet, bestående av sex författare, två från varje sektion, och fyra översättare. 

Beslutet föregicks av en lång debatt där det blev tydligt att det finns ett motstånd även från författarsidan. Jag såg det själv som ett välkommet tillskott av kritiska röster, med tanke på att jag under flera år var engagerad i översättarsektionens AI-grupp, som lades ner av förbundsstyrelsen i januari i år.

En annan motion på stämman, skriven av Tomas Håkanson, gällde just att ogiltigförklara AI-gruppens nedläggning. Styrelsen försvarade sig med att syftet hela tiden hade varit att bredda AI-gruppen – ett besked som vi nåddes av först på stämman. Nu blir det alltså en ny AI-grupp, vilket är positivt. Det återstår att se vilken inverkan den får, men jag hoppas att förbundet tar vara på expertisen som kommer finnas till deras förfogande. 

Stämmodebatten innehöll många olika röster för och emot WASP-samarbetet. Förbundet kritiserades för bristande kommunikation och för att lyssna för mycket på techsidan, med hänvisning till ett remissvar publicerat i juni 2025. På detta svarade förbundets jurist att de behövde använda ett tekniktillvänt språk för att bli lyssnade på. Samtidigt stod det också klart att vissa tekniska detaljer heller inte varit på plats, då förbundet felaktigt angett på sin hemsida att författare kan dra tillbaka sin medverkan när modellen redan är tränad. Värt att notera är också att internrevisorerna gick ut med kritik mot förbundet för nedläggningen av AI-gruppen och för att de inte hade förankrat frågan tillräckligt hos medlemmarna.

De amerikanska techbolagen brukar måla upp AI som något hotfullt men oundvikligt. På liknande vis brukar Förbundets framföra tre alternativ: piratkopiering, tvångslicens eller avtalslicens. Men underförstått finns det alltså bara ett: AI. Och om vi inte väljer det minst destruktiva (alltså WASP), kommer det bara bli värre. Då kommer Kungliga biblioteket och techbolagen i USA och tar våra texter. (Fast det har de ju redan gjort!) Skillnaden blir i slutändan bara kaffepengar till författarna. En ersättning vi översättare aldrig kommer få se, eftersom våra texter inte ingår i träningsdatan.

Det verkar kanske lönlöst att streta emot, men då är vi där igen, i oundvikligheten. Jag kan bara beklaga att förbundet har svalt det (amerikanska) narrativet. Egentligen kanske själva tekniken är problemet? Med alla biverkningar den medför. Om jag var övertygad om att språkmodeller kunde bota cancer och rädda klimatet, hade jag troligen också varit för att förbundet stod till tjänst som textförmedlare. Nu råkar jag tvivla på saken. Faktum är att den stora nyttan med språkmodeller är omtvistat bland AI-forskare. 

Kompromissen verkar i det här läget som en bra lösning, trots mina farhågor. Jag hoppas att fler förbundsmedlemmar får chansen att informera sig och att diskussionen äntligen kan lyfta från att bara handla om upphovspersonernas rätt till ersättning.  Jag skulle också vilja fråga förbundet på vilket sätt jag som översättare skyddas av en språkmodell som förlagen kommer kunna använda till att ersätta mig, men med lite godare samvete? Jag har nämligen svårt att tro att de kommer kunna förhindra att det sker.

Elin Pirttimaa Rosén

---