En finsk roman på svenska – och sen på finska

Nu har Thella Johnsons roman Fred fått klä sig i finsk språkdräkt i en översättning som ekar av den finska rytm och historia som finns redan i originaltexten.

Författaren och journalisten Thella Johnson är uppvuxen med finskan som sitt första språk men tappade det nästan helt efter att hon i tonåren slutat följa med till släkten i Finland på loven. Men när hon häromåret skrev sin debutroman Fred var det det finska arvet som hon ville berätta om. Om konsekvenserna av allt det Finland gått igenom under det senaste seklet som Sverige varit förskonat ifrån, inbördeskrig, ockupation och krig. Den utspelar sig från krigsslutet 1945 till flyktingkrisens år 2015, och när den nu i år kom ut även på finska var det stort för författaren. Med andra ord förde samman Thella Johnson med hennes finska översättare Jaana Nikula för ett samtal om språkens relationer, finskans tangotakt och svenska sambarytm – och vad som framträtt ännu tydligare i den finska översättningen.

Jenny Aschenbrenner: Thella, vad är din relation till det finska språket? 

Thella Johnson: Finskan var mitt första språk, mitt modersmål bokstavligt talat. Min mamma pratade finska med mig hela min barndom och jag pratade finska. Senare, när jag blev äldre började jag svara på svenska och det är en väldigt vanlig historia bland barn till migranter. Jag slutade prata finska. Men sen när jag var i 20-årsåldern var jag på Irland och studerade och då träffade jag en finsk tjej. Hon var från Björneborg där mina morföräldrar kommer ifrån, så började vi prata finska och jag upptäckte till min bestörtning att jag hade tappat så mycket av språket. Jag kunde inte kommunicera som jag ville med henne så vi började prata engelska. Men hon spelade det finska bandet Ultra Bra för mig och det var en vändpunkt för mig. Det är väldigt speciell musik, storslagen men med vardagliga texter på finska. De handlar mycket om Helsingfors och om det finska samhället och tiden kring millennieskiftet och den väldigt snabba utveckling som Finland som samhälle gått igenom. De där texterna och musiken drabbade mig och kastade mig tillbaka. Jag hade nästan förträngt att jag var finsk. Efter det återerövrade jag språket. 

JA: Minns du det som att det var något pinsamt med det finska eller någonting som du inte ville förknippas med när du var barn?

TJ: Ja, så var det när jag gick i högstadiet. Eller, det var både och. Jag umgicks med människor med olika nationaliteter i Stockholm, ungrare, eritreaner, polacker, det var inte konstigt att ha en annan bakgrund. Men vid vissa tillfällen så ville jag dölja det och det gick ju bra för mig eftersom jag inte själv har någon finsk brytning och har ett svenskt efternamn. Jag ville väl helt enkelt bara smälta in, jag minns väldigt väl att när min mamma pratade finska med mig så ville jag att hon skulle sluta. Någonting skamligt fanns det naturligtvis med det, det kan bli nästan för nära i en viss ålder. 

ja: En mammas eller pappas språk som blir så intimt att man behöver ta avstånd? 

TJ: Ja, det är en bra beskrivning. Men på Irland översköljdes jag av alla känslorna som hade varit borta med språket och jag insåg att halva jag finns i finskan. Senare flyttade jag till Helsingfors, började jobba på finska och bodde tillsammans med Milja, min kompis som jag hade lärt känna på Irland. Men jag hade aldrig kunnat översätta Fred till finska, även om den utspelar sig på finska, min verktygslåda saknar så mycket, framför allt ord och nyanser i språket. 

JA: Jaana, vad är din relation till svenskan?

Jaana Nikula: Jag har studerat svenska i skolan precis som alla andra, vi har ju det som kallas tvångssvenska. Och när jag var 18, 19 år så arbeta.de jag hos Jörn Donner på hans kontor. Jag var väldigt rädd för att tala svenska på den tiden men han tyckte att, nej, du måste svara i telefon på svenska och tala svenska. Senare flyttade jag till Sverige, till Stockholm, i två år och där märkte jag att det inte är hela världen om man säger fel eller om man talar finlandssvenska eller med finsk brytning. Det gjorde ju så många andra också. Nu har svenska varit mitt arbetsspråk under mer än 20 år. 

Fred handlar om familjen Kansa i tre generationer och utspelar sig i ett bageri där Elina Kansa sitter inlåst under några dygn tillsammans med sin styvfar och en främling. Elina är den stora historieberätterskan, hon underhåller med sina berättelser om släktens öden och äventyr.

JA: Vad var det som fick dig att vilja ta dig an Fred Jaana?

JN: Det var den där berättarglädjen som finns på varje sida. Elina Kansa är en oerhört förtrollande berätterska och det var det som jag tyckte var så väldigt underbart. 

JA: Thella, hur var processen för dig, i och med att du trots allt behärskar finskan och läser på finska?

TJ: Jag var ju väldigt angelägen om att den skulle översättas till finska så när det väl blev klart att den kommer att ges ut i Finland och att det också var Jaana som skulle översätta var det stort, större faktiskt än översättningen till engelska som kanske kan göra att boken sprids över världen. Det hade varit en sorg om den aldrig hade översatts till finska, aldrig lästs på finska. Sen förstod jag ju att det här är en översättning som jag kommer att bli väldigt involverad i och det var ju jätteintressant och lärorikt ibland och plågsamt ibland. Men mest alldeles fantastiskt att bara få se berättelsen födas på finska. Det gjorde den på många sätt mer hel.

JA: Men Jaana, vad kände du inför att det är en roman som utspelar sig i Finland och handlar om finsk historia, att det är en finsk roman på svenska på ett sätt. Hur påverkade det dig i ditt översättningsarbete? 

JN: Alltså, där fanns väldigt mycket sånt som kändes bekant för mig. Både min morfar och farfar deltog i kriget till exempel och blev mer eller mind.re traumatiserade av det. 90-talets ekonomiska kriser har jag upplevt själv och där finns många saker som kändes så nära. Och det är väldigt speciellt att författaren kan läsa översättningen, läsa finska. Det gör att jag ser mitt eget arbete med andra ögon och det gör författaren också. Jag tycker det är väldigt fint att få samarbeta med författaren. Thella läste nästan omedelbart allt som jag hade fått färdigt och hon såg hur jag hade tänkt och hur hela översättningen började växa fram. Det hjälper kolossalt mycket om man får träffas några gånger. Jag träffade Thella när hon hade en spelning i Helsingfors, jag hade inte läst hela boken då och jag hade inte börjat arbeta. Men jag märkte hur du framförde varje sång som om du berättade en story till alla oss som satt i salongen och förtrollade oss. Och det är precis det som Elina Kansa gör, inte sant? Det gjorde att jag hade den där bilden av en berätterska i bakhuvudet när jag började jobba och det hjälpte mig ganska mycket.

TJ: Det måste ha hjälpt dig att våga ta ut svängarna med din text på finska. Jag kommer ihåg att jag någon gång tyckte att det hade blivit väl försiktigt i något parti och då sa jag att tänk på henne mer som typ en cirkusdirektör som säger mina damer och herrar, för då tyckte jag att nu hade det blivit lite väl försiktigt i det där partiet. 

JA: Thella, hur var det för dig att få de där första delarna av översättningen i handen? 

TJ: Jag var väldigt nervös och spänd inför att börja läsa. Det var otroligt omtumlande men när jag hade läst ungefär 50 sidor då kände jag bara att det här är som att få en present. Det var då jag också började upptäcka, och det fortsatte genom hela processen, att det verkligen var vissa delar av den här berättelsen som plötsligt också för mig stod upp, reste sig från sidan på ett nytt sätt. Både på det finska språket och i Jaanas händer blev de mer hela, ännu mer sanna, så som den här texten skulle vara. Den har på många sätt två språk, fast den är skriven på svenska. 

JA: Fanns din finska underliggande i den svenska texten?

JA: Ja, det finns ett finskt anslag, jag byggde meningar på det sättet eller betonade vissa saker. Men ibland kunde det vara också helt oväntade saker. Det finns en mamma och dotter-relation i berättelsen som i den svenska versionen är en av många berättelser i ett stort persongalleri, men på finska så upplevde jag att den trädde fram och mammakaraktären också trädde fram på ett sätt som är jättespännande och fantastiskt.

Hur då? Vi vecklar in oss i ett resonemang om hur vissa gemensamma erfarenheter som finländare har gör att de kan fokusera på annat än de svenska läsare som lär sig nya saker om grannlandets närtidshistora.

JA: Men tyckte du, Jaana, att du märkte att det fanns en finsk språkton underliggande i svenskan när du översatte? 

JN: Jo, kanske det att rytmen var inte samma som det brukar vara i rikssvenska böcker.

JA: Gjorde det den på något sätt lättare att översätta till finska? 

JN: Nej, det kan jag inte påstå. Men det är något med textens rytm i den här romanen, det är som språket i finlandssvenska böcker, de brukar ha en sån långsam rytm, det är som en släpande tango, medan rikssvenska är små, snabba steg, som att man dansar samba. 

JA: Men nu blir jag nyfiken på er process, vad var det ni diskuterade? Har ni något exempel på någon punkt i boken där ni var oense om man skulle lösa någonting språkligt eller innehållsligt? 

TJ: Nej, men det har funnits val som Jaana gjort som det tagit en stund för mig att vänja mig vid. Bokens berättare Elina har en halvbror som heter Marko och hon kallar honom Marko den förskräcklige. Jaana har översatt det med det finska namnet Kauhu-Marko som betyder samma sak, skräck-Marko eller den fasansfulla Marko, ungefär och första gången jag såg det tyckte jag att då försvinner ju helt associationen till Ivan den förskräcklige, den ryske tsaren och allt som är stort och mäktigt och sagoaktigt. Men på finska kallas han Ivan den grymme och det blir ju något helt annat. Så jag insåg att Jaanas översättning var helt rätt. Men det fanns såna ställen där jag låst mig vid att jag hade skrivit något utan att egentligen längre vara säker på hur viktigt det var för berättelsen och då är det en sådan fördel med en översättare som ser texten, bara texten. 

Jenny Aschenbrenner

Artikeln är publicerad i nummer 120 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.