Exilens språk och översättningens revolutionära potential

”Hon pekar på varorna hon vill köpa: mjölk, pasta, sylt. Alltså talar hon inte landets språk. Eller så har den lilla pratglada flickan från min barndom blivit stum.”

Agota Kristof Igår i svensk översättning av Marianne Tufvesson.

”För exilens individ är språket en hemvist under ständig granskning.”

Karin Johannisson i en essä om Nelly Sachs i DN.

Hur ska vi finnas, om vi inte kan skriva, inte kan berätta, om vårt språk inte kan översättas?

För de flesta av oss migranter har exil aldrig bara varit en fråga om plats, om att befinna sig någon annanstans, utan också om att befinna sig i ett annat språk. Vi som skriver, översätter, översätts är i daglig förbindelse med det nya språket. Livet och överlevnaden, ekonomiskt och existentiellt, beror för oss på språket.

Jag är tjugo år gammal och stryker omkring på biblioteket. Där finns alla de där böckerna som jag betraktar, alla de där böckerna som jag skulle vilja försvinna in i för att glömma; vad jag är, vem jag är. Liksom när min pappa tog mig till bokaffär efter bokaffär i Iran och hjälpte mig upptäcka litteraturen. Det var Abul­-Qâsem Ferdowsi Tusi och hans poetiska epos Shahnameh, det var den persiska översättningen av den tyske serieskaparen E.O. Plauens ikoniska böcker om en far och hans son, Vater und Son.

Censuren har alltid varit närvarande men det iranska folket har alltid hittat vägar för att kring­gå den. Senare berättade pappa att översättaren hade varit hans vän, han översatte böckerna under pseudonym.

När jag stryker omkring där på biblioteket gläds jag likt honom åt att på kvällen få återknyta be­kantskapen med gamla favoritförfattare, och upp­täcka nya. Där fanns den där tummade kopian av Ett porträtt av författaren som ung. Passagen mot slutet, där Stephen Dedalus, James Joyces alterego, deklarerar att (i Tommy Olofssons översättning):

Vad jag vill är att uttrycka mej själv antingen i mitt sätt att leva eller genom någon konstart. Och detta vill jag göra så fritt jag kan och så helhjärtat jag kan. För att skydda mej är jag beredd att tillgripa de enda vapen som jag kan tillåta mej själv att använda: tystnad, landsflykt och list.

Hur definierar man list? Och vad är tystnad? Vad vinner den som befinner sig i exil, vad går förlorat? När man i enkäter efter andra världskrigets slut frågade tyskjudiska emigranter om de längtar hem säger många att de längtar till just språket. Och musiken. Någonting liknande hävdade Theodor W. Adorno när han sade att språket är människans enda hemvist.

Exilförfattare kan översätta sig själva, bli översatta eller översätta andra författares verk. I dagens Europa när exilförfattare publicerar sig på tyska, engelska, på svenska och andra europeiska språk, kan de mötas av hån och hot och trakasserier, både av institutioner kopplade till hemlandet och till det nya landet.

Exilförfattare är också gränsvarelser med en dubbel blick.

När den iranska poeten Fateme Ekhtesari 2013 framträdde på Göteborgs poesifestival fick det konsekvenser. Efter hemkomsten till Iran fängslades hon och släpptes senare mot borgen. Två år senare kom domen, hon dömdes till nittionio piskrapp och nästan tolv år i fängelse för brott mot den islamiska regimen, för osedlighet och blasfemi. Hon slapp undan då hon 2016 flydde landet. Ekhtesari diktar i en tradition och litterär rörelse som kallas för postmodern ghasel, den utgår från en gammal persisk dikttradition vars bärande idé ofta är den längtande kärleken, och har inspirerat flera kända västerländska poeter däribland Gustaf Fröding. Skillnaden är att Ekhtesari diktar om samtiden, om kvinnors vill­kor, om politik och motstånd. Hon arbetade som barnmorska i Iran, också förlossningar, graviditeter och aborter finns i hennes poesi. Hennes för­sta diktsamling, Yek bahse feministi ghabl az pokhtane sibzaminiha som i svensk översättning blir En feministisk diskussion innan potatisen kokar, publicerade 2010. Diktsamlingen censurerades av de iranska myndigheterna. I en senare version lämnade Ekhtesari platserna för de censurerade orden tomma för att sedan fylla i dem för hand. När detta upptäcktes drogs boken in.

I dag är Fateme Ekhtesari fristadsförfattare och verksam i Norge där hon fortsätter att skriva på farsi. Hon deltog i projektet och samarbetet ”En motståndsrörelse på mitt skrivbord” där sex persiska och sex svenska poeter möttes. Så här låter en av hennes dikter på svenska i översättning av poeten Linn Hansén:

Spring till segertecknets två bittra fingrar till natten, vår natts sorgsna fortsättning till blodet som torkat i våra mungipor till frihetens ofullständiga natt

— Ur dikten Spring

Jag kommer att tänka på Edward Said. Han skriver redan 1993 i Kultur och imperialism:

Liberation as an intellectual mission, born in the resistance and opposition to the confinements and ravages of imperialism, has now shifted from the settled, established, and domesticated dynamics of culture to its unhoused, decentered, and exilic energies, energies whose incarnation is today the migrant, and whose consciousness is that of the intellectual and the artist in exile, the political figure between domains, between forms, between homes, and between languages.

Ett skrivande i exil, menar Said, inkarnerar i sig själv en intellektuell frihet över gränserna och utforskar språket som en hybridform av kommunikation. Det är ett sätt att uppvärdera andra former av kunskap än den som värderas som högst av modernismen och nationalstaten. Det poetiska och också den levda erfarenheten räknas. Det skrivande som sker i exil blir därför per automatik en revolutionär handling, ett uppror mot att ”tala flytande” då det vägrar låta sig inordnas och kontrolleras.

Översättaren i exil är också, som Said har noterat, en politisk figur mellan domäner, mellan former, mellan hem och mellan språk. Översättare som befinner sig i migration kan bli en katalysator i konceptualiseringen av alternativa världar genom att inleda en dialog med litteratur från hela världen.

Som när konstnären Shirin Neshat tolkar Shahrnush Parsipurs roman نادرم نودب نانز, Kvinnor utan män i svensk översättning. Neshat väljer filmen som medium. Handlingen utspelar sig i Teheran på femtiotalet under den tumultartade CIA­-stödda statskuppen då Shahen återtog makten. Den följer fyra parallella kvinnoöden där alla är på flykt från någon form av förtryck men som genom ödet förs samman till en fruktträdgård där de tillsammans försöker skapa sig ett nytt liv.

Bildspråket rör sig mellan skönheten och förfallet, palmerna i natten. Ofeliareferenser och drömliknade verklighet, så som den är när den är som verkligast, förlöst i fiktionen.

Jag återvänder till bilderna från den pågående revolutionen i Iran, jag läser texterna från Iran på svenska, sedan på engelska och slutligen på farsi. Jag läser på alla språk jag behärskar, som för att försöka suga ut så mycket språk som möjligt. För att inte missa något i översättningen.

Jag är Irans hjärta, Iran är mitt hjärta. Jag pendlar mellan sorg och eufori. Varför?

Texterna därifrån kan läsas som en hybrid mellan ett feministiskt manifest, ett politiskt brandtal och en existentiell reflektion – de rister i kroppen som efter över fyrtio år av undertryckt uppror formerar sig som en revolution.

Kanske för att jag är fyrtioett år gammal och vet hur jag ska skriva om nästan allting annat utom den egna barndomen, den egna erfarenheten från Iran. Kanske för att västerländska medier har skrivit mer om mitt födelseland än jag själv gjort under en livstid. Kanske för att jag är fyrtioett år gammal och det börjar bli en självklarhet att känna det den algeriska författaren Assia Djebar skriver [i skribentens egen översättning], att:

Det händer att en särskild skräck griper tag i mig: att dessa sköra stunder i livet ska blekna bort. Det känns som om jag skriver i protest mot utraderande.

Det finns sanningar som kräver skrivandet för att bli befästa som sanna. Det här är min inre iranska revolution. Just denna mening minns jag tydligast från Assia Djebar:

Att skriva på ett främmande språk – har fört mig till ropen från kvinnor som tyst gjort uppror i min ungdom, tillbaka till mina egna verkliga rötter.

SARA ABDOLLAHI