För språket eller för spoven? Om översättarens ansvar i en tid av ekologisk kris 

”En litterär text om naturen är i första hand en text. Men när översättaren börjar dra i spindeltråden kan vi upptäcka att texten också är något annat. Ett svar på en kris eller ett påkallande av uppmärksamhet. En störning, en dialog, en övning i hopp. En upplösning av det mänskliga subjektet eller en aktivistisk uppbrytning av språket. En investering i emotionell infrastruktur eller ett slags ritual.” 

Sara Falkstad skriver om hur översättande av naturens arter kan vara en del av ett bevarande av den biologiska mångfalden, om man är varsam nog. 

Foto Tina Vernon

När jag skriver detta har björkarna just målat över barrskogsfonden med sin neongröna knoppning. Trastarna tjatar och på kvällarna ramar morkullan in hela bilden med sin ovala omloppsbana, varv efter varv. Som någon som försöker jobba med ord mitt i allt det här, ställer jag mig frågan: Kan det vi kallar natur överhuvudtaget ”översättas” till mänskligt språk, 

och vad finns det i så fall för olika bevekelsegrunder för en sådan praktik? 

Under min utbildning i litterär översättning på HDK-Valand arbetade jag med översättningar av den amerikanska poeten Mary Oliver och den skotska poeten och essäisten Kathleen Jamie. Genom att undersöka olika ingångar i förspråkligandet av naturen ville jag förstå översättarens ansvar i det litterära landskap som formas av ekologisk förlust. Min undersökning ledde till en insikt om en dubbel lojalitet – den mot texten och den mot 

själva vår livsmiljö. 

Att bli varse 

Få poeter har så uttalat hängivit sig åt uppmärksamheten på denna livsmiljö som Mary Oliver (1935–2019), en av USA:s mest lästa och uppskattade samtida poeter. Följande rader från dikten ”Sometimes” från diktsamlingen Red Bird (2008) kan läsas som en sorts programförklaring: 

Instructions for living a life: 
Pay attention. 
Be astonished. 
Tell about it. 

I Olivers dikter tillåts växter och djur fortgå med sina sysslor utan vidare hänsyn till människan, men betraktade av ett lyhört mänskligt subjekt. Snarare än att föra det icke-mänskligas talan, synliggör Oliver både samband och sprickor mellan människans inre och myllret av subjekt utanför oss själva. Som här i “In Blackwater Woods” från 1992:

the long tapers 
of cattails 
are bursting and floating away over
the blue shoulders 
of the ponds, 
and every pond, 
no matter what its 
name is, is 

nameless now. 

kaveldunets 
höga vaxljus 
brister och svävar iväg över 
sjöarnas 
blå ryggar, 
och varje sjö, 
oavsett 
vilket namn den bär 

är namnlös nu.

Hur kan jag väcka samma varseblivning hos den svenska läsaren? När jag först låter kaveldunet brista och sväva iväg över ”sjöns blå axlar” blir bilden otydlig. De svenska axlarna framstår som väldigt mänskliga, alternativt mekaniska. På engelska däremot kan shoulders vara både bergssidor och vägrenar, så varför inte också ytan på en insjö? Oliver leder mig vidare i sin A Poetry Handbook:

Om dikten är tunn, är det troligen inte för att poeten inte kan tillräckligt många ord, utan för att han eller hon inte har stått tillräckligt länge bland blommorna – har inte sett dem på något nytt, spännande och meningsfullt sätt. 

Jag tolkar Olivers uppmaning som att jag, i stället för att öppna ordboken, borde bege mig till sjön. I min egen upplevelse av dessa ponds (i mina översättningar omväxlande sjöar eller dammar) kan jag praktisera både uppmärksamhet och hänförelse tills jag också får förmågan att, enligt Olivers instruktioner, ”berätta om det”. 

Efter att ha uppsökt närmsta kaveldunslokal skriver jag den blå vattenkroppen i dikten som en sjö, men lämnar länge ”skuldrorna” därhän, av oro att missbruka det tunga ansvar som Oliver tillskriver poeten. ”Poetry is serious business”, skriver hon i sin handbok, men tillägger tack och lov att konstarten även får lov att vara lustfylld. Fylld av den.na lust samt vårluft bestämmer jag mig till sist för ”sjöarnas / blå ryggar” – ryggar som tycks kunna bära både kaveldunens fjäderlätta frön och tyngre bördor, som poetens och översättarens ansvar. 

Illustration Lisa Betty

Vad som finns i ett namn 

I slutet av 1990-talet började forskare tala om ”växtblindhet”. En färsk undersökning visar att svenskarna i genomsnitt endast kan namnge 6,5 inhemska vilda växter. Språk och perception hör ihop: det vi inte vet namnet på reduceras snabbt till en grön fond. Här har vi ett viktigt jobb för översättaren, för vilken artnamnandet också ofta är en tillfredsställande och konkret syssla – många har nog sänt en tacksam tanke till Carl von Linné som sett till att vi kan ta vägen över latinet för att finna det korrekta artnamnet. Men när språk, landskap och erfarenheter trasslas in i varandra kan utmaningar uppstå även här. 

Kathleen Jamies Cairn är en samling anteckning.ar, dikter och mikroessäer, djupt förankrade i det skotska landskapet både språkligt och geografiskt. I ”The Whaup’s Skull”, ett tackbrev till en vän som skickat ett spovkranium, används som artnamn genomgående det skotska, ljudhärmande whaup i stället för det standardengelska curlew eller common curlew: 

The box contained chocolate mints, the skull held grey matter: whaup lore, whaup skill. And those eye sockets. What would this whaup’s eyes have closed to, finally? 

Undantaget är det avslutande stycket: 

We draw the graphs, our generation. We are everywhere surrounded by those down-curves out of abundance into scarcity, even into extinction. The ”common” curlew, as the old books have it. A bill like a long nib that could write its own epitaph. The sobbing trill gliding into silence and bone.

De nordiska ekona i ord som nib och trill målar upp delade språkliga landskap, kanske särskilt lämpade för det vemod som både storspoven och dess för-svinnande ängsmarker och myrar står för. De dialektala ordvalen gör emellertid inte översättningen enklare. I hela första delen är det whaup som gäller, som om det vore vad spoven kallar sig själv. Inte kan jag dra till med ”vindspole”, ”nolavärspligg” eller något av de andra dialektala namnen på fågeln från vårt språkområde? Nej, spoven får förbli en spov. I alla fall fram tills det där sista stycket, då jag skulle vilja tillskriva populationskurvorna just storspoven. Men visst bär common curlewpå ytterligare något, ett förgivettagande? Så här närmar jag mig till slut Numenius arquata, nymånens böjning, lika hotad på båda sidor Nordsjön:

Vi ritar diagram, vår generation. Överallt runtomkring oss ser vi de där nedåtgående kurvorna som rör sig från överflöd mot brist, till och med mot utrotning. ”Vanlig spov”, står det i gamla böcker om storspoven. Med näbb som en lång stålpenna som skulle kunna skriva sin egen dödsruna. Den dystra drillen som glider över i tystnad och ben.

För framtida vårar

En litterär text om naturen är i första hand en text. Men när översättaren börjar dra i spindeltråden kan vi upptäcka att texten också är något annat. Ett svar på en kris eller ett påkallande av uppmärksamhet. En störning, en dialog, en övning i hopp. En upplösning av det mänskliga subjektet eller en aktivistisk uppbrytning av språket. En investering i emotionell infrastruktur eller ett slags ritual. Oavsett källtextens bevekelsegrunder för att skildra naturen förblir översättningen en transformativ och aktiv(istisk) handling, en påminnelse om vad som är möjligt. Översättarens ansvar blir att, med Donna Haraways ord, stay with the trouble, dröja oss kvar i problemet, och utifrån ekologiska och språkliga intrasslingar skapa nya vårar.

I samma undersökning om artkunskap som ovan svarar 64 % av de tillfrågade, alltså samma personer som i genomsnitt endast kan namnge en handfull vilda växter, att de är bekymrade över förlusten av biologisk mångfald. Men när vi inte längre kan namnge storspoven, på ett eller flera språk, märker vi inte när den ropar sitt sista whaup.

Sara Falkstad

Källor:

Haraway, Donna (2017) Staying with the trouble: Making kin in the Chthulucene. Durham: Duke University Press

Jamie, Kathleen (2024) Cairn. London: Sort Of Books

Lord, Catherine (2024) ”Hope in the Fractures: Mary Oliver’s Ecopoetics of Attention”

Comparative American Studies: An international journal, vol 21, Nos 3-4, s. 184–203

Normark, Peter (producent) (2025, 29 oktober) Intervju med Maja Lunde i Klotet. Sveriges Radio P1.

Oliver, Mary (1992) New and selected poems. Volume One. Boston: Beacon Press

Oliver, Mary (1994) A poetry handbook. New York: Harcourt Brace & Co

Oliver, Mary (2008) Red Bird. Boston: Beacon Press

Pollinera Sverige (2025) Har vi blivit växtblinda? En undersökning om kunskapsnivån och intresset för vilda växter i Sverige. Hämtad 2025-10-07

Vaughan-Lee, Emmanuel (2025, 20 maj) Emergence Magazine Podcast: Is a River Alive? – A Conversation with Robert Mcfarlane [Podcast]

Wandersee, J. H., & Schussler, E. E. (1999). ”Preventing plant blindness” The American Biology Teacher, 61, 82–86

Artikeln är publicerad i nummer 128 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.