Försvenskad främling

Nils Håkanson funderar kring översättningsteoretiska motsatspar.

I

Diskussioner om översättning utgår ofta från någon form av föreställt motsatspar. Översättaren är an­tingen ”trogen” eller ”fri”, hennes så kallade över­sättningsstrategi är antingen ”adekvansinriktad” eller ”acceptansinriktad”, eller så tyr hon sig anting­en till ”källkultursnormer” eller till ”målkulturs­normer”. Principerna är sällan fler än så, och mot­sättningen antas vara absolut: svart/vitt.

Att sådana oförenligheter är så vanliga i vårt över­sättningstänkande hänger rimligen samman med att det ibland är klargörande att tänka i termer av absoluta motsättningar. Men det kan också vara vilseledande och få oss att hänga upp oss vid saker som kanske inte är så relevanta för de situationer vi faktiskt befinner oss i som översättare, översätt­ningsforskare eller översättningsgrubblare i största allmänhet.

Ta exempelvis den så ofta upprepade tankefigu­ren ”trohet kontra frihet”. Hur ofta är den relevant för att beskriva vad en skicklig översättare faktiskt gör? Inte så ofta, skulle jag säga. Begreppen är trub­biga och missar ofta målet. Den ”trohet” det är tal om i översättningssammanhang kräver ju nästan alltid ett visst mått av fritt skapande för att inte slå över i ”alltför trogna”, stilistiskt eller innehållsligt skeva lösningar. Och en ”frihet” utan strävan efter trohet betyder i det här sammanhanget knappast någonting annat än ”slarv” eller ”nonchalans”. En skicklig översättare är inte antingen trogen eller fri; en skicklig översättare är snarare både och: trogen och fri, återskapande och nyskapande, noggrann och kreativ.

II

En annan principiell motsättning som länge haft ett tryggt fäste i främst det akademiska översättnings­tänkandet är den mellan en ”domesticerande” (domesticating) och en ”förfrämligande” (foreignizing) översättningsstrategi. Just denna teoretiska oför­enlighet formulerades en gång av den amerikan­ske forskaren Lawrence Venuti i hans vid det här laget något sönderciterade bok The Translator’s Invisibility (1995). Ett centralt tema i boken hand­lar om hur en stor språkkultur (den angloame­rikanska) värjer sig för intryck från omvärlden genom att naturalisera och anpassa obekanta stil­grepp, former och uttryckssätt till en tänkt mål­ kultursnorm. I denna ponerade konflikt mellan ”det främmande/utländska” och ”det inhemska” tar Venuti ställning: ingrepp som anpassar verket till det hemvana och redan accepterade är dåliga, ingrepp som gör verket mer ”främmande” är bra. Venuti hade ett amerikanskt perspektiv, vilket gör det lättare att förstå hans oförsonliga inställ­ning till alla normaliserande eller stilistiskt utslä­ tande översättarfasoner. Sådant var (och är) vanligt i den engelskspråkiga översättningslitteraturen, vilket säkerligen samspelar med en viss anglo­amerikansk kulturcentrism så som Venuti beskri­ver det i sin bok. Som utgångspunkt för vissa över­ sättningsetiska reflexioner är boken också läsvärd för svenska läsare.

Men på många sätt är Venutis perspektiv svårt att passa in i svenska förhållanden. Den närhet till originalet som Venuti efterfrågar och beskriver som ”främmande” eller ”utländsk” är väl snarast normen i vår samtida översättningslitteratur, så det är till att börja med inte så lätt att dela hans indignation. Och framför allt − är det verkligen rimligt att beskriva resultatet av en noggrann översättning i termer av ”främmande” eller ”in­hemskt”? Är det ens rimligt att utgå från att det ska finnas just en negativt laddad konflikt här? Man kunde annars tänka sig att det främmande och det inhemska kan stå på samma sida, att en skicklig översättare inlemmar det utländska i det inhemska utan att någon särskild stridighet upp­står, att något kan assimileras utan att egentligen förvanskas. Eller − om det verkligen förvanskas så kanske inte just den detaljen är det viktigaste i det som sker.

Den svenska översättningshistorien ger otaliga ex­empel på hur ”det utländska” och ”det inhemska” så att säga kan dra åt samma håll, så också vid till­fällen när metoderna har varit starkt domestice­rande. Exempelvis: när en svenskspråkig teater etablerades under 1700-­talet dominerades reper­toaren av mycket fritt översatta utländska, främst franska pjäser. Översättarnas metoder var ofta brutalt försvenskande. Inte bara karaktärernas re­pliker översattes utan också deras titlar och namn och miljöerna de rörde sig i: franska byar gjordes om till svenska småstäder, tyska myndigheter gjor­des om till svenska dito. Men till skillnad från den angloamerikanska situation som Venuti beskri­ver styrdes inte denna våldsamt assimilerande lit­teraturimport av någon självcentrerad imperialis­tisk logik; om något var den svenska teatervärlden underdånig i förhållande till de kontinental­a europeiska exportkulturerna. De assimilerande översättningsmetoderna var snarare ett tecken på den svenska litteraturens totala beroende av om­världen, på dess vilja att härma allt vad folk höll på med i Paris. I de radikalt domesticerande metoder som anlitades märktes ingen som helst chauvi­nism och ingen kulturimperialistisk självuppta­genhet, snarare nyfikenhet, en vilja att apa efter utlänningar och ett allmänt obekymrat humör.

En terminologi som är uppbyggd på absoluta oförenligheter riktar lätt vårt intresse mot det konfliktfyllda och problematiska. I översättnings­sammanhang innebär ett sådant fokus ofta att vi intresserar oss för allt det som skiljer en över­satt text från dess original; man hänger upp sig på det som ”gått förlorat”, som det brukar heta, och snart får man kanske för sig att denna minuspost är det mest intressanta i sammanhanget. Med ett sådant fokus skulle de svenska dramatiköversätt­ningarna på 1700­-talet beskrivas som en enda stor förlustaffär, för det var ofta bara i fragment som de utländska originalen överlevde gränspassagen till den svenska litteraturen. Men med den synen skulle man också bomma att en hel litteraturform kom att uppstå på svenska genom denna aktivt ”avförfrämligande” översättningsmetod.

III

Hos Venuti är ”det främmande” närmast per defini­tion positivt laddat, medan ”det inhemska” associeras med någonting negativt och inskränkt. Också i den svenska översättningshistorien finns en återkom­mande konflikt mellan ”utländskt” och ”inhemskt”, men då utifrån helt andra styrkeförhållanden: det handlar då om den lilla språkkulturens försök att bevara sin självständighet i förhållande till en större språkkultur. Det kommer inte minst till ut­tryck i en återkommande språkpuristisk dragning, i en vilja hos översättare att rensa bort utländskt in­flytande ur det egna språkbruket, att skala fram ett mer ”äktsvenskt” litteraturspråk.

Detta märks redan i Gustav Vasas reformations­bibel (1541), vars översättare – som en markering av kulturell självständighet − valde bort mer tysk­klingande eller latinskt influerade lösningar till förmån för ett tydligt svenskt, arkaiserande litte­raturspråk. Och vid de få tillfällen då våra översät­tare i äldre tid överhuvudtaget uttalar sig om sina insatser handlar det påtagligt ofta om att de be­ dyrar för läsarna att de har eftersträvat en svens­ka som är obefläckad av utländska låneord, sådana ”som nu Här­likt och hopetals uti wårt ädla, rena och riijka Swenska Språåk infall gjordt”, som det heter i företalet till Daniel Ehrenadlers översätt­ning av Fénelons Télémaque (1723). Översättarens position mellan språkkulturerna gör honom ofta till modersmålets barrikadkämpe.

Ett intressant fall av språkpuristisk försvars­kamp bedrevs på en del håll i svensk offentlig­het under 1800-­talets andra hälft. Viktor Ryd­bergs radikalpuristiska förslag till omdaning av det svenska skriftspråket utgör det mest välkän­da uttrycket för detta. Rydbergs kampanj tog delvis spjärn mot den störtflod av undermåliga romanöversättningar från tyska som, menade många, översvämmade den svenska litteraturen. Också i svensk dagspress märktes då och då tyd­liga drag av lingvistisk försvarsvilja, en beredskap att värna svenskan mot det utländska inflytandet, i synnerhet det som kom genom översättningar av tysk underhållningslitteratur. Det tyska språkliga inflytandet kunde röra upp starka känslor: ger­manismer beskrevs som ”ohyggliga”, ”smaklösa” och ”stötande”, de ”hvimlade” och ”vanställde” svenskan, de var ”hårresande” eller bara ”för led­samma och skrymmande att citera ens i urval”. Man förfasade sig över ”underliga och tunga form­bildningar” och uppenbart okunniga lösningar i stil med ”Jag har hunger”. Men detta värnande av det egna språkets värdighet och klarhet var up­penbarligen en kamp som fördes i underläge, inte i ett självcentrerat överläge av det slag som Ven­uti beskriver. Sverige var kulturellt fullständigt beroende av ”det utländska” − man ville bara inte slukas av det helt och hållet.

Vad gäller 1800­-talets tyskinfluerade språkfördärv förbättrades för övrigt situationen efterhand. Framåt sekelskiftet märks i den svenska dagspres­sen emellanåt en viss lättnad hos kritiker som kon­staterar att översättningar inte lika ofta är fulla av hårresande klumpigheter. Efter en uppsättning av ett teaterstycke på Folkteatern i Göteborg 1903 konstaterade exempelvis en kritiker apropå över­sättaren Axel Engdahls insats: ”I vårt omnämnan­de af Folkteaterns lyckade start glömde vi att skän­ka den lediga, efter samtalstonen bra anpassade öfversättningen det erkännande den så väl förtjänar. Man stöter ej här som så ofta eljes i försvenskningar af, tyska stycken, på tungrodda germanismer och pinas ej af en dialog, som går på styltor.” Ett så­dant citat påminner också om att konflikten mellan ”det utländska” och ”det inhemska” kan se ut på helt andra sätt än i Venutis uppställning. Ofta nog kan ”det utländska” vara det som framför allt står i vägen för att verket ska kunna förmedlas på ett rättvisande sätt.

IV

Översättning innebär alltid och oundvikligen att någonting ”utländskt” inkorporeras med ”det egna”. Översättaren deltar i en oavbruten acku­mulation av kulturtillgångar i den mottagande kulturen. Vad du än översätter, hur du än gör det, vad som än driver dig till sysslan – också om du i Venutis anda gör allt för att introducera ”främ­mande” former eller tankar − kommer du att delta i en utvidgning av allt som hör ihop med din egen språkkultur. På så vis är översättning alltid nationsbyggande.

Detta märks tydligt i den svenska litteraturens stora portalverk: Gustav Vasas reformationsbibel, Gudmund Jöran Adlerbeths tolkningar av Ovi­dius Metamorfoser (1820), Carl August Hagbergs Shakespeare (1847−1851) eller Erland Lagerlöfs Homeros (1908−1912) – översättningsverk som markerar en tilltagande grad av kulturell mog­nad hos det svenska litteraturspråket och för svenskarna som kulturfolk. Det märks även i ex­emplet med de fritt försvenskade franska komedi­erna under 1700­-talet: också ett fungerande lätt­samt scenspråk hörde till kulturnationens rekvisit. Alla sådana tillfällen visar hur ”det främmande” och ”det inhemska” mycket väl kan dra åt samma håll snarare än utgöra varandras motsatser. Och hur lätt vi hamnar fel om vi utgår från att översätt­ning alltid ska innebära konflikter och förluster.

V

− Har du läst Buddenbrooks?
− Ja, nationaliserad.