Fritt fräsande gamla greker – Rebecka Kärde läser Emily Wilsons nyöversättning av Iliaden

Är det rimligt, eller ens lämpligt, att byta versmått och släppa in vardagsord i klassikernas klassiker, Homeros Iliaden? Emily Wilson slog den klassicistiska världen med viss häpnad med sin översättning av Odysséen för några år sedan, nu har hon gett sig på Iliaden och Rebecka Kärde har läst.

Emily Wilson, född i Oxford 1971, numera professor i klassiska språk vid University of Pennsylvania, väckte stor uppståndelse med sin översättning av Odysséen 2017. Dels på grund av tolkningens klarhet, dess tydliga och vardagsnära språk. Dels och kanske i synnerhet eftersom Wilson är en av de första kvinnorna att översätta ett fullständigt homeriskt epos. 

Flera klassicister i min närhet har himlat med ögonen åt fixeringen vid Wilsons kön och medielogikens sportjournalistiska banalitet (nytt kvinnligt världsrekord i översättning!). Men att antika texter blir omskrivna först när de rekvirerar ett bytesvärde på godhetsmarknaden är inte Wilsons fel. Dessutom rör det sig om ett banbrytande arbete, som på flera vis frångår det konventionella sättet att översätta Homeros. Om man nu kan tala om ett sådant: bara på engelska finns sedan 1616 ett hundratal kompletta översättningar av de båda eposen, på prosa, fri vers, hexameter, rim … De flesta dock med minst ett sekel på nacken. 

I höstas, sex år efter Odysséen, kom så Wilsons tolkning av Iliaden. Kronologin kan tyckas underlig: det vanliga är ju att läsa eposen i den ordning de utspelar sig – först om det trojanska kriget, sedan om Odysseus hemfärd från detsamma. Kanske är det så enkelt att Wilsons respekt för Iliaden är större, och att hon ville förbereda sig genom att börja med uppföljaren. Så tolkar jag åtminstone hennes översättarförord. ”There is nothing like The Iliad” skriver Wilson, och berättar om sitt första tonåriga möte med texterna: ”I liked The Odyssey, but I loved The Iliad with a passionate devotion.”

Vi är många som delar hennes upplevelse. Tusentals människor har genom århundradena förändrats i grunden av detta den antika litteraturens främsta mästerverk. Det sätter naturligtvis press på översättaren. Wilson måste leva med att ett stort antal läsare bär den grekiska texten och/eller andra översättningar så nära hjärtat att hennes tolkning kommer tyckas dem felaktig, hur skicklig och välgrundad den än är (första raden ska lyda som i Lattimores/Lagerlöfs/Voss version!). Fast det är knappast den största utmaningen som Wilson ställs inför. Översätter man en drygt 2500 år gammal, muntligt komponerad och i någon mening förlitterär text från antik grekiska till engelska har man en rad problem att förhålla sig till. De är inte nödvändigtvis fler eller knepigare än vid översättning mellan moderna indoeuropeiska språk. Men somliga är specifika, och jag vill kort gå in på några av dem.

Först och främst har vi frågan om metern. De homeriska eposen är skrivna på daktylisk hexameter, ett orimmat sexfotat versmått som består av fem trestaviga daktyler och en tvåstavig troké eller spondé, med vissa tillåtna variationer. På svenska och engelska baseras rytmen på växlingen mellan betonade och obetonade stavelser. Exempelvis är själva ordet ”STA-vel-se” en daktyl, där betoningen faller på den tryckstarka första stavelsen, ”STA”. På antik grekiska däremot är det stavelsernas kvantitet som är bärande. Betoningen spelar ingen roll; det avgörande är huruvida stavelserna är långa eller korta.

Man kan illustrera skillnaden med hjälp av den berömda första raden i Iliaden. Den lyder på grekiska: μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος (menin aeide thea peleiadeo achileos – Ingvar Björkeson: ”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs”). Ett ords betoning markeras på grekiska med accent. Som vi ser på den akuta accenten är alltså alfat i ordet aeide (”besjung!”) betonat i vanligt tal. Ändå passar det in i den inledande daktylen, eftersom vokalen alfa i sig kan (men inte måste) vara kort, medan diftongen ei alltid är lång: ME-nin a-EI-de-the-A…

För grekerna lät detta förmodligen helt naturligt. Men om man i svensk eller engelsk vers av metriska skäl skulle ändra ett ords betoning vore resultatet obegripligt. Orden måste uttalas som de normalt gör! Detta, samt ett flertal andra faktorer – bland annat att svensk och engelsk ordföljd är betydligt striktare än grekisk – gör att hexametern på dessa språk gärna sitter som en för trång, lite löjligt ceremoniell kostym: en dikt på studentbal. 

Men som Wilson framhäver var ju de homeriska eposen snarare folkliga. Inget i dem signalerade högkultur i en exklusiv, uteslutande bemärkelse. De grekiska åhörarna hade hört dem skanderas sedan barnsben, de upplevde ”immediate comprehension” och ”deep emotional engagement”. Något sådant vill Wilson försöka återskapa. Därför översätter hon Homeros till jambisk pentameter. Det är den engelska versepikens klassiska versmått, känt från Milton, Chaucer och Shakespeares sonetter. Meterns djupa rötter signalerar att litteratur är i görningen, samtidigt som de flesta engelskspråkiga läsare är intimt förtrogna med dess rytm. Kanske, resonerar Wilson, motsvarar kombinationen ungefärligt den affektiva spänningen mellan antika åhörare och homeriska barder: texten är på samma gång välbekant och rituell, internaliserad och högtidlig.

Syntaxen får ytterligare spänst genom att Wilson frångår principen att hålla sig till originaltextens radantal. Hon markerar fortsatt de grekiska raderna i marginalen, men låter den engelska texten innehålla omkring 25 procent fler. Det är en stor sak, eftersom Homeros normalt sett översätts ungefär som Bibeln: tanken är att en given rad ska innehålla ungefär samma information oavsett språk. Faktum är dock att grekiska är mycket mer komprimerat än engelska. Morfologin bygger i hög grad på agglutination, satsförkortningar är vanliga, och man utelämnar gärna information som läsaren eller åhöraren redan antas besitta, till exempel om vem som utför en viss handling. Färre ord behövs helt enkelt för att uttrycka samma sak – och det påverkar naturligtvis versen.

Låt oss ta ett exempel på hur det kan låta. I sång 22, rad 355–363, har Hektor och Achillevs till slut mötts i en tvekamp utanför Trojas murar. Efter att ha jagat den trojanska prinsen tre varv runt staden utdelar Achillevs ett sista, långsamt dödande hugg mot Hektors hals. Denne ber honom återbörda hans kropp till föräldrarna, men Achillevs vägrar. Följande utspelar sig – först i Ingvar Björkesons metertrogna översättning:

Döende svarade då den hjälmbronsglimmande Hektor:
’Ja, jag känner dig väl och insåg att ingen förskoning
finns det att vänta från dig; av järn är ditt hjärta i bröstet.
Men du bör akta dig – jag kan bli skäl till att gudarna vredgas
så att en vacker dag Apollon tillsammans med Paris,
hur tapper du än är, förgör dig vid Skajiska porten.’
Medan han ännu talade så blev han insvept av döden.Ut ur lemmarna flög hans själ och nedsjönk till Hades,
gråtande över sin lott att skiljas från ungdom och livskraft.

Hos Wilson lyder samma avsnitt så här:

Then Hector in his flashing helmet, dying,
answered, “I see you and I understand you.
There is no way for me to change your mind.
The heart inside your chest is made of iron.
Be careful now. I may become the cause
of wrath against you from the gods, one day,
when Paris and Apollo will destroy you
beside the Scaean Gates, despite your strength.”
His death wrapped round him as he spoke. His spirit
flew from his limbs to Hades, and she mourned
his fate, and left his manhood and his youth.

Läsaren ser genast att Wilsons rader är kortare än Björkesons. De är dessutom fler, elva i stället för svenskans och grekiskans nio. Störst är dock skillnaden i stilnivå. ”Ja, jag känner dig väl och insåg att ingen förskoning finns det att vänta från dig” – det är något annat än det enkla ”I see you and I understand you. There is no way for me to change your mind.” Tittar man på den grekiska texten ser man emellertid att Wilson ligger närmare. E s’ eu gignoskon protiosomai, oud’ ar’ emellon peisein – ordagrant och mycket grovt: ”Visst dig väl jag känner och ser, inte kommer övertala.” 

Exemplet är representativt för Wilsons läsning av den homeriska texten. Hennes skenbara förenklingar visar sig gärna vara överraskande ortodoxa. Ofta hittar hon snudd på genialiska lösningar, som när hon i textens allra första rader översätter participet oulomenos, typ ”förbannad” – om Achillevs ”vrede” – till ”cataclysmic”. Lägg märke till ordens snarlika fonetiska struktur: ou-lo respektive ca-ta, me-nos och clys-mic. ”Cataclysmic” låter dessutom grekiskt – och det är det ju också, av kataklysmos, det som senare kom att bli namnet för syndafloden.

Ibland undrar jag dock om inte Wilsons ambition att öppna texten för moderna läsare går för långt. Faktum är ju att den homeriska världen är en annan än vår, och att detta märks i den grekiska texten. Till exempel ställer jag mig skeptisk till valet att översätta den grekiska sidans vanligaste ord för sig själva, achaios, till ”greeks”, i stället för det brukliga ”achaeans” (”akajer”). Wilsons argument är att ”achaeans” skulle ”risk alienating or confusing the reader”. Själv har jag svårt att föreställa mig den människa som läser en uråldrig text utan att vilja bli just lite förvirrad. Dessutom är ordet anakronistiskt. Benämningen ”greker” kom senare, och reflekterar inte den eftermykenska verkligheten. 

Man kan också tycka att Wilsons direkthet gör Homeros lite väl avskalad. Det stämmer förstås att eposen ingick i den grekiska referensvärlden. Samtidigt måste man minnas att de är skrivna på ett konstspråk. Den homeriska grekiskan är ett amalgam av olika dialekter, framför allt östjoniska och aioliska sådana. Den har egna deklinationer, delvis unik vokabulär och saknar till skillnad från senare grekiska bestämd artikel. Vi kan med andra ord vara säkra på att det språk som åhörarna talade med varandra efter recitationen lät ganska så annorlunda. Vad ska man jämföra med? 1600-talsengelskan i King James Bible, kanske. Adekvat under en gudstjänst än idag – men ytterst märkligt till kaffet efteråt. 

Men det förtar inte Wilsons översättning dess förtjänster. Särskilt slående är de avsnitt där sorgen som kriget lämnar efter sig framträder som starkast. Som i den allra sista sången, när kung Priamos fått loss sin son Hektors lik från Achillevs och Trojas invånare samlas för att sörja. Hektors hustru Andromache faller ihop vid kroppen, slår armarna om sin döde makes huvud och klagar:

You died young,
husband, and left me in your house a widow.
Your boy is still a little child, a son
born from unlucky parents – you and me –
and I do not believe he will grow up.
Before that time, this town will be destroyed
from top to bottom, because you are dead,
the one who guarded and watched over Troy,
and kept the wives and little children safe.

Rebecka Kärde

Artikeln är publicerad i nummer 118 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.