Gummor, horor och ett och annat våp

”Språket rör sig kring det feminina, men inte på ett högtidligt eller vördnadsfullt sätt. Feminiteten har genom sitt misslyckande alkemiserats till ett skämt. Boken är full av killar som omnämns som girls, bitches och whores, som slåss, horar, är panka, och, som titeln på boken antyder, aldrig lyckas få någon man att stanna.” 

Hanna Urich Rorsman skriver om arbetet med att översätta den amerikanska författaren Brontez Purnells kaliforniska gayvärld till svenska. 

100 Boyfriends av Brontez Purnell är en bok man kan läsa när man är trött, säger jag när folk frågar vad jag översätter. Eller så säger jag: det är rätt hemskt, men man fattar inte att det är hemskt, det är något med tonen. Som när man berättar något förfärligt som hänt en för sina kompisar men i den stunden man berättar det blir det roligt, det slutar göra ont medan man pratar. 100 Boyfriends kom ut i USA 2021 och är en novellsamling på temat pojkvännen och föreställningarna som finns om honom, om pojkvännen som ett skydd i en utsatt livssituation: fattigdom, missbruk och lösa sexuella förbindelser i San Franciscos gay- och punkscen under 00-talet. 

Bret Easton Ellis säger i ett samtal med Ottessa Moshfegh att man läser för att få tänka i en ton – att ton handlar om humor, och humor handlar om timing. Brontez Purnell är utöver författare också musiker, dansare, koreograf och skådespelare och det märks i hans författarskap, det är musikaliskt, det finns en känsla för timing – han vet hur man får publikens uppmärksamhet. Skämten märks inte alltid, de är en del av språket, en puttrande melodi – tonväxlingar mellan dramatik, sårbarhet och ironi, som när berättaren väcks mitt i natten av sin rumskompis: 

I have half a mind to go back to sleep and let his punk ass die but of course I’m all like, “OH MY GOD!!!!! BABY, ARE YOU OK?!” “I TRIED TO KILL MYSELF—CALL MY BOYFRIEND!!!” he says, half sobbing, half screaming. Even with this many stimuli I still manage a slow-motion eye roll at this bitch. Like, call your “boyfriend”? Really, bitch? Not, like, the hospital? 

Jag minns inte om 100 Boyfriends vid första läsningen fick mig att skratta högt, men den gav en lågmäld känsla av lust och bekymmerslöshet. När jag mailade boken till ASKA förlag och föreslog att jag skulle översätta den tänkte jag att eftersom läsupplevelsen varit sömlös kunde översättningen också bli det, bara jag visste vad jag ville överföra till svenskan. En genomgående känsla eller en attityd: att det är okej att göra fel. Men den skulle ju gå emot de ingivelser som kom vid varje ny mening – att ingenting fick gå förlorat. 

Språket rör sig kring det feminina, men inte på ett högtidligt eller vördnadsfullt sätt. Feminiteten har genom sitt misslyckande alkemiserats till ett skämt. Boken är full av killar som omnämns som girls, bitches och whores, som slåss, horar, är panka, och, som titeln på boken antyder, aldrig lyckas få någon man att stanna. 

I diktsamlingen Ten Bridges I’ve Burnt: A Memoir in Verse beskriver Purnell sitt sammanhang i Castro, San Francisco, någon gång i början av 00-talet i dikten SEX (I’m a …):

oh how I twirled in those precarious years when the term “she” was still a gender-neutral term “she is coming” “she is going” and like we weren’t even always talking about a person, mind you every living object became feminine “who is she” we would say. 

She betydde inte hon, just där och då, förklarar Purnell. På svenska blir dikten obegriplig utan en referens till sitt sammanhang. I översättningen av diktsamlingen, som kommer i november, behåller jag frasen who is she, som en referens till var vi är och hur språket fungerar där. Kalifornienbögspråket är ett skapande och öppet språk, det välkomnar nya begrepp, förändrar dem. Betydelserna av she, bitch, girl och pussy svänger hit och dit. Det smittar lätt av sig. Girl hörs i svenskan ibland, inte som för att säga tjejen utan som hallå eller alltså. Ordet kan hakas fast i början, slutet eller mitten av en mening och letar sig lätt in i andra språk. Folk sitter i olika länder och börjar sina meningar med girl… eller avslutar dem med bitch? Det är svårt att säga vad engelska är. Olika sorters engelska har kommit in i mitt liv vid olika tidpunkter. Först modersmål, eller snarare som ljud och melodi och inget jag pratade själv. Min pappa är från USA och pratade det i telefon med farmor och farfar, mamma pratade någon slags brittisk-amerikansk dialekt hon lärt sig i vuxen ålder med pappa när de bråkade, och jag var tvungen att prata engelska när farmor ringde. Det var ganska svårt att svara hennes porlande melodiska amerikanska, jag hade ingen rytm utan pratade stötigt och stapplande. Poptarts, Dr. Pepper, Dairy Queen, Cheerios, Lucky Charms. Om modersmålet är något man talar i barndomen kan man säga att mitt modersmål bara är namn på olika varumärken, kapitalismen, nationalstaten USA. 

Jag lärde mig inte skämta på engelska förrän jag började blanda den med en redan flytande svenska. Svenskan trängdes undan av uttryck från musik eller tv-program, ofta ord som också var ett brott i standardengelskan. Att säga att det kom från amerikansk sub-, gay- och queerkultur låter bra för det låter som att man, trots att man smutsar ner svenskan, kan tänkas utgöra ett slags hot mot makten, eller engelskan som kolonialspråk och internationellt standardspråk. 

Ibland hör man motsatsparet om översättningar ”nära” och ”fri” som att avstånd och frihet skulle ha med varandra att göra. Att vara fri är att lägga undan texten och försöka bara tänka tanken. Och att vara ofri är samma sak som att gå nära: att sträcka sig mot varje enskilt ord, alla dess vidhäftade betydelser, och låta dem veckla ut sig. Men det finns en motsättning inuti de begreppen också för att själva sträckningen inte är ofri, det som känns begränsande är att man inte får medge komplexiteten, hur de drar åt olika håll. 

I 100 Boyfriends förekommer vissa ord väldigt ofta, ord som har en motsvarighet i svenskan, men att de har en lite annan klang än i engelskan riskerar att bilda ett annat mönster än i originalet. Hora är ett sådant ord, som jag först tänker låter grövre på svenska. Men kanske är det verket i sin helhet som får hooker och whore att inte låta så hårt. Jag skriver hora så många gånger att bokens sammanhang tar över språket med sin egen logik. Det slutar kännas som ett glåpord och hamnar på en flytande skala mellan karaktärsbeskrivning och yrke. I slutet av boken använder jag hororna som en översättning av ordet bitches eftersom det känns som att läsaren borde vara tillräckligt härdad nu efter att ha läst ordet tjugo gånger, och läser det ungefär som gumman. 

I stycket som citeras ovan fastnar jag på punk ass, bitch, och really, bitch? i en scen där huvudkaraktären väcks mitt i natten av sin rumskompis som hotar med att begå självmord. Jag lägger undan texten och försöker tänka tanken, lägga glosorna i formen skämt. Tänka att rumskompisen ska framställas ironiskt snarare än att orden ska få en exakt motsvarighet i betydelse. 

Jag har lust att gå och lägga mig igen och låta den dumma idioten dö men såklart är jag helt så: ”ÅH HERREGUD!!!! BABY, ÄR DU OK?!”  ”JAG FÖRSÖKTE TA LIVET AV MIG – RING MIN POJKVÄN!!!”, gråtskriker han. Trots alla dessa stimuli lyckas jag ändå himla med ögonen i slowmotion åt det jävla våpet. Alltså, ringa din ”pojkvän”? Är du säker gumman? Vore det inte bättre att ringa, jag vet inte, ambulansen? 

En glosa blev på sätt och vis rätt ändå. Bitch vecklades ut till våp och gumman. Inte riktigt skällsord. Lite nedlåtande fast ändå vänskapliga. De kan, som she eller girl, användas ganska flexibelt och är ett slags skämt om var femininitet innebär. Men punk ass, slang för bland annat bög, försvann fullständigt och blev dumma idioten. Jag borde ha bytt ut idioten mot bögen, det såg jag inte eftersom jag gick vidare till nästa stycke, glad över att känna mig fri, att jag fick göra fel, komma av mig, vandra iväg åt fel håll. 

På ett annat ställe refererar den manlige berättaren till sitt eget könsorgan som my pussy och i min översättning står det fitty på boksidan. Fitty härstammar, så vitt jag vet, från bloggen festamysamaila.se, vars språkbruk satte tonen i olika hörn av internet under 2010-talet. Fitty användes brett, som till exempel i nu är det fest i hela fitty och kanske har det dött ut – jag har inte hört det på tio år och det kommer inga träffar på google. Ordet är som många av de engelska låneorden talspråkligt, rörligt, och avdramatiserar det feminina på ett roligt sätt. Men det sticker ut på ett annat sätt än pussy och refererar till något annat, ett svenskt sammanhang. Egentligen behåller jag det nog inte med originalverket i åtanke, utan för att ta vara på något kortlivat och prekärt i svenskan. 

I min färdiga översättning av 100 Boyfriends, som kom ut som 100 pojkvänner i april i år, ligger många engelska ord och uttryck kvar. Man kan säga: språken vill och kan uttrycka samma sak. Något skrevs på engelska, det kunde inte skrivits på något annat sätt, men nu när det finns på engelska kan det bli svenska, vi vet vad som ska sägas nu. Man kan också säga: det är frestande att vaska fram ett begrepp, lyfta upp det och låta det svälla, just för att medge att vi befinner oss i ett glapp. Men så får man ändå säga: det kanske inte är så idéer lever i en översättning. De lever genom att vi håller takten, instängda i berättelsen och berättarens verklighet, tänker genom hans ton. Man måste härma, säga det igen och försöka hålla meningen innanför de begränsningar och möjligheter den hade första gången, låta den vara liksom oförlöst, låta det fortsätta vara ett embryo. 

Hanna Urich Rorsman

Artikeln är publicerad i nummer 119 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.