Harkla spöket ur strupen

”Att öppna munnen och tala iriska är en revolutionär handling”, säger poeten och översättaren Doireann Ní Ghríofa vars arbete med klagosången Caoineadh Airt Uí Laoghaire blev tätt sammanlänkat med hennes eget liv.

Foto: Brid O Donovan

Hon fick ett spöke i strupen, en 250-år gammal röst som ville ut i luften igen, låta, finnas. Den irländska poeten Doireann Ní Ghríofa arbetade med att översätta ett av den iriska litteraturens främsta diktverk till ljudet av en bröstpumps rytmiska slurpande. Dikteposet Caoineadh Airt Uí Laoghaire, skrivet av Eibhlín Dubh Ní Chonaill år 1773, blev hennes andningshål och fasta punkt under åren då hon födde fyra barn och på irländskt vis ensam tog hand om dem om dagarna medan mannen arbetade.

– Dikten i sig var så omedelbar, ett direkt eko av hennes röst. Varje gång jag läste den högt för mig själv kändes det som att någon annans röst talade genom min mun, berättar Doireann Ní Ghríofa under ett besök i Stockholm.

Hon har ett koncentrerat allvar över sig i soffan i hotellfoajén där vi ses, och en värme, en öppenhet kring hur liv och arbetet smälte samman, barnen som skulle ammas, tröstas, snytas, kläs och så dikten hon bar med sig överallt, kvinnan som talade till henne tvärs genom seklen. De tvinnades samman och arbetet med översättandet var en process som gick på djupet, förändrade henne och den har också blivit en bok. En lyrisk essä med titeln Ett spöke i strupen, där Doireann Ní Ghríofa berättar om sin starka relation till Eibhlín Dubhs sorgesång, skriven till minne av mordet på hennes make som föll för engelsmännens vapen. Ghríofa skriver om hur orden som kom ur hennes föregångare, då för 250 år sedan, får fäste i henne och bärs vidare:

”… en hel kör med kvinnoröster i strupen, alla ger ord åt stundens smärta, alla går hand i hand, alla svävar i de gamla ordens hänryckning. På ett alkemiskt vis övergår den privata stunden till något offentligt, det råa lätet artikuleras, görs till konst.”

Doireann Ní Ghríofa har tidigare gett ut flera diktsamlingar på iriska, dikter som hon själv översatt till engelska, men detta var första gången hon översatte en text som hon inte skrivit själv. Och då gav hon sig på ett verk som översatts många, många gånger tidigare.

– På Irland är det här en mycket viktig text och den har översatts av väldigt många poeter, det ses som en sorts initiationsrit för en poet att översätta den, ändå vet vi väldigt lite om poeten själv. Det framstod som så underligt för mig, säger hon.

Hon sökte information om författaren men det fanns väldigt lite, det mesta som stod om henne var i relation till hennes make eller hennes brorson – två män som gjort avtryck i historieböckerna, Eibhlín Dubh Ní Chonaill har det inte, trots att hennes gärning präglat den irländska poesin i generationer.

– Ju mer jag stötte på det här sättet att definiera en människa utifrån två män desto argare blev jag och ju argare jag blev desto mer energi gav det mig i översättningsarbetet, säger Doireann Ní Ghríofa.

Kvinnan förtegs, verket bestod. Dikten erkändes redan från början som ett enastående exempel på den här litterära genren, en klagosång, en caoineadh, som enbart författades av kvinnor och skapad för att framföras muntligen.

– Den överlevde i människors kroppar, det tog många år innan den här dikten skrevs ner. Efter det har den tryckts och översatts och reproducerats i många led fram till den fotokopia som jag bar med mig överallt under de där åren. Och när jag då satt i mitt kök och läste texten högt var det som att den åter blev en del av kroppen. Det var som alkemi, den återvände till sin ursprungliga form.

Men det var inte bara bristen på kunskap om vem Eibhlín Dubh var som sporrade Doireann Ní Ghríofa i hennes arbete, det var också kvaliteten på de tidigare översättningarna. Hade hon funnit en tillräckligt konstnärligt framstående, tillräckligt känsligt, tillräckligt trogen, översättning, hade hon nog inte tagit sig an kampen att försöka lyckas åstadkomma en egen.

– I nästan alla översättningar fanns det styrkor, ställen så fulländade att de fyllde mig med vördnad, men det fanns också många ställen där översättarna misslyckats så fullständigt, vilket gjorde mig arg. Jag kände: hur vågar du publicera detta och kalla det för en översättning av Caoineadh Airt Uí Laoghaire!

Doireann Ní Ghríofas vrede gör mig nyfiken, jag försöker få henne att precisera, exakt vilka tillkortakommanden var det som gjorde henne så upprörd, men hon vägrar att bli konkret. Hennes bok har väckt stor uppmärksamhet på Irland, inte minst hennes kritik av tidigare översättningar av dikteposet och trots att Nordsjön och flera landgränser skiljer oss från hennes hemland, och trots att hon berättar för en intervju som ska skrivas på ett annat språk, vill hon inte riskera att någon kritik som går att nagla fast vid en särskild översättare läcker ut. Jag får nöja mig med ilskan. Den som bidrog till att sporra henne i hennes översättningsarbete, ytterligare bränsle som behövdes när tiden var så knapp och självförtroendet så lågt. Trots att hon brottades med känslan att inte vara värdig, inte ha rätt kompetens, rätt kunskap och bakgrund, hon som ”bara var hemma och torkade upp efter barn” och att det bara var under den lilla stund hon satt med bröstpumpen som hon hade tid att koncentrerat gå in i dikten.

– Det fanns ett element av kompression eftersom jag visste att jag bara hade 30-40 minuter på mig i varje stund för att arbeta koncentrerat och sedan var jag tvungen att lämna det helt.

En kompression som Doireann Ní Ghríofa menar märks i hennes översättning, en särskild energi som satt sina avtryck. Hon vill, inte minst med sin bok, dra slöjan av omständigheterna under vilka en översättning blir till. Som när hennes fjärde barn, en dotter, föddes för tidigt och nästan dog. Också då bar hon med sig dikten, in på neonatalen, läste den igen och igen, under passen vid bröstpumpen, när barnet sov i sitt rymdskepp av plast. En närheten till döden som gav ny relief åt hennes arbete med översättningen.

– Det förde mig definitivt närmare texten men texten blev också ett ankare som jag kunde klamra mig fast vid under dessa dagar då allt var oförutsägbart och skrämmande. Hennes röst var där och jag kunde förlita mig på att den skulle förbli densamma varje gång jag återvände till den.

Omständigheterna har betydelse, de personliga, hur hon förstod Eibhlín Dubh på ett helt nytt sätt när hon mötte hennes dikt som småbarnsmor jämfört med när hon läste den som barn och som ung. Förstod för att dikten skrevs av en annan småbarnsmor, gravid med ytterligare ett barn när hennes man dödades.

Men också de politiska omständigheter som omgärdar en översättning från ett förtryckt språk till kolonialmaktens.

– Varje gång jag öppnar munnen och talar iriska på Irland är det en radikal politisk handling. Språket är täckt av blod. Båda språken, både iriskan och engelskan är täckta av blod. Det är något jag är väldigt medveten om, säger Doireann Ní Ghríofa och påpekar igen att Caoineadh Airt Uí Laoghaire skrevs av en kvinna över hennes makes blodiga lik, dödad av engelska soldater. Ur dessa omständigheter är den här dikten född. Om du tar bort det engelska språket och engelsmännen ur den ligger den mannen inte längre på marken täckt med blod och den här dikten behöver inte skrivas. Och inte heller bli översatt till engelska. Vilket på sätt och vis är en illojal handling, att översätta till det språk som är så befläckat. Men för mig som nutida poet på Irland är engelskan också mitt modersmål. På så sätt är det en akt av lojalitet mot Eibhlín Dubh Ní Chonaill, den främsta tjänst jag kan göra henne som kvinna i det 21:a århundradet, att ge henne hennes egna ord tillbaka på engelska.

Och att då just den här boken har översatts till 19 språk framstår som extra speciellt för henne, också för att dikten publiceras i sin helhet på iriska i slutet av boken så att läsare var de än befinner sig i världen kan se den på originalspråk.

– Det iriska språket och den iriska kulturen har under så lång tid setts som underlägsen och ovärdig, så det är en extraordinär upplevelse för mig.

Om och om igen i sin bok upprepar Doireann Ní Ghríofa ”det här är en kvinnlig text”, vad betyder det, är det brösten, mjölken, barnen, är det traderandet av kvinnors lyrik genom seklen, mellan språken, är det något annat? Hon ler när jag frågar, frasen har fått så många bottnar, så många betydelser.

– När jag knäpper koftan om min dotter, en kofta som stickats av min mormor, då är varje stickat varv en rad kvinnlig text, svarar hon. Det är ett sätt att läsa det, ett annat att det hör ihop med kroppen som skriver orden, och:

– När jag insisterade på den frasen och fortsatte att upprepa den genom boken kändes det som att jag satte på mig en rustning. Jag kommer från en så stark manlig litterär tradition och ibland, som när jag skrev om bröstpumpar, så kunde jag nästan se Yeats och Becketts och Joyces spöken och då var frasen mitt skydd, min rustning: det här är min text, det här är en kvinnlig text som kommit till under dessa specifika omständigheter.

Hur viktigt är arbetet som poet för översättandet?

– Otroligt viktigt. Jag hade aldrig kunnat ta mig an den här översättningen om jag inte hade skrivit poesi och genom det lärt mig vad poesi är. Genom att skriva dikt och läsa dikt under många år kom jag till en punkt där jag tyckte att jag visste så mycket om poesi att jag ändå vågade mig på att försöka översätta Caoineadh Airt Uí Laoghaire.

Våga och försöka är ord som återkommer när jag pratar med Doireann Ní Ghríofa. Hon vill inte hävda, påstå, slå fast, hon vill föreslå, utforska, driven av vrede men inte av tvärsäkerhet. Ett intensivt brinnande mod, med nedskruvad låga, som hämtat sitt bränsle från denna dikt som hon ägnade så många år åt att översätta.

– Det arbetet har förändrat allt för mig. Modet hos en kvinna som 1773 vågade dikta detta epos har sipprat ned till mig och fått mig att 250 år senare våga skapa litteratur på det iriska språket, och på det engelska språket. Hennes mod har gett mig mod och har förändrat mig, och det springer ur mitt arbete med att gå tillbaka till hennes dikt och försöka översätta den.

– Översättande är en djupgående handling och det förändrar oss som människor. Det tränar våra ögon och våra tankar i att se enskildheter på ett sätt som är ovanligt i livet. Vi är vana vid att låta våra ögon skumma över saker, översättning får oss att fokusera på minimala detaljer och det påminner oss om att insistera på hur viktiga de allra minsta detaljerna är i livet.

Jenny Aschenbrenner

Artikeln är publicerad i nummer 117 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.