Hvals jakt på den vita valen

”Först låg hela projektet där och ruvade motspänstigt och hotfullt (vad har jag gjort?), det kunde ta åtta timmar att översätta en enda sida. Gradvis gled det över i någon form av trygghet: den vita valen väntade alltid på mig, jag skulle snart få börja brottas med den igen. Mot slutet, efter ett år, insåg jag att den gav hela tillvaron extra mening och krydda, och att jag till och med fick någon sorts kärlek av den (inbillning, jag vet); jag fnissade och mös under i princip varje arbetsdag.”

Niclas Hval skriver om plågan och lyckan i att nyöversätta Herman Melvilles Moby-Dick, med alla dess halsbrytande stilblandningar, sidospår och detaljerade fakta.

Efter ett halvårs översättningsarbete åkte jag en septembervecka förra året till Nantucket, en sandig ö utanför Massachusetts kust i östra USA. Tanken var att göra den research Herman Melville aldrig gjorde, han besökte nämligen inte ön förrän ett år efter att Moby-Dick hade publicerats. Nantucket och dess invånare spelar genomgående en viktig roll i romanen, och berättaren Ishmael är bestämd med att han ska mönstra på ett valfångstskepp just därifrån, för det är ”något härligt oregerligt över allt som har med den berömda ön att göra”. Och även om ”New Bedford på senare tid gradvis har börjat skaffa sig monopol på valfångst, och i det avseendet lämnat stackars gamla Nantucket på efterkälken, är det ändå Nantucket som är originalet – ett Tyros för detta Karthago – platsen där den första döda amerikanska valen landades.” (Tyros var feniciernas viktigaste stad, och det var folk därifrån som 814 f.Kr. grundade Karthago.)

Den utvecklingen är intressant nog något som man kan se tydliga tecken på ännu i vår tid. Ön ligger långt ut – kanske femtio sjömil från .Massachusetts fastland, det är som mellan svenska Västkusten och danska Læsø – och det första man möts av är två smala och enormt långa stenpirar som ska förhindra att hamnen slammar igen av sand. Redan under andra halvan av 1800-talet började detta hända, och de största skeppen fick välja andra hamnar att utgå ifrån. Därför bevarades hela den gamla staden, i princip, på grund av fattiga förhållanden och för att man redan kring 1850 började satsa på turism i stället för valfångst. När man går omkring i Nantuckets huvudort och hamn och på dess sandiga stränder har alltså inte mycket förändrats. New Bedford däremot fortsatte att blomstra och har visserligen en del intressant gammal bebyggelse, men det är en modern storstad i alla andra avseenden.

Hur hamnade jag här? Jo: förlaget hade varit intresserat av att få boken översatt en tid, det hade jag hört av en kollega som tackat nej, kanske på grund av bokens allmänna krånglighet och definitivt på grund av det ymniga bruket av nautiska termer. Men jag borde anmäla mitt intresse, tyckte kollegan, eftersom ”jag gillar havet och båtar”. Jag tänkte, säkert, vilket självmordsuppdrag, samtidigt som jag grämde mig över att inte få läsa klassikern i kollegans översättning, så det gick nog ett par år innan jag gjorde något åt saken. För tanken låg där och värkte: det vore ju ett fantastiskt sätt att äntligen mycket grundligt få läsa hela den tjocka boken, som enligt alla rapporter är svårforcerad och bitvis inte bara konstig utan dötrist, men jag hade ändå, år efter år, gått och tänkt att jag verkligen borde läsa den. Och här fanns ju både piska och morot, det vill säga en deadline och ett arvode. Det var på ett liknande vis för mig när jag skulle översätta Cormac McCarthy – en storhet som jag på något vis kände till, utan att ha läst, och som lockade mig men som skulle kräva en sådan investering att det liksom aldrig blev av.

Kanske är det inte konstigt att jag mot bättre vetande kände mig lockad att ta mig an verket eftersom det fascinerat stora delar av världen i så många år – men inte alltid. När den kom fick den ljumma eller rent fientliga recensioner. Någon recensent menade att den inte var värd sitt pris, den var faktiskt inte ens värd det pris pappersmassan i boken betingade. Hobart Town Mercury formulerade det så här i en recension av Moby-Dick 1851: ”Författaren har inte begåvat det föreliggande alstret med vetskapen om huruvida det är ett historiskt, självbiografiskt, geografiskt, tragiskt, romantiskt, kalendariskt, melodramatiskt eller fantastiskt verk. Kanske är det ett otal ting, kanske inte. Frågan är ställd, men var finns svaret?” 

Ett citat som talande nog (för jag tycker mig ana att Moby-Dick är mer aktuell än på länge) dök upp som ett motto i boken jag översatte precis innan jag satte igång med Melville: den tasmanske författaren Richard Flanagans Fråga 7.

Först sjuttio år senare, efter första världskrigets erfarenheter, började man på allvar få upp ögonen för Moby-Dick, denna söndersprängda bastard med en massa fakta och lärdom man verkligen inte alltid kan lita på – någon har räknat ut att halva textmassan ägnas åt valarnas anatomi och fångstens faror och teknikaliteter – som bärs upp av en ödesmättad intrig där en förblindad människa ger sig ut på en urskillningslös jakt som leder till allas undergång. Gammaltestamentligt allvar blandas med muntligt berättardriv, ren slapstick och en ordglädje som på ett ställe får Ishmael att utbrista (om det nu ens är han som utbrister detta, för man kan också fråga sig om det verkligen bara finns en berättare): ”Gladeligen stapplar jag fram genom företaget med ordbokens tyngsta ord i famnen.”

Illustration Lisa Betty

Det är en bok som har allt (utom kvinnor då kanske). Äventyr. Encyklopedisk kunskap. Humor på flera nivåer. Allvar även i humorn. Shakespearepastischer. Medvetet vald pseudovetenskap (vem annars än Melville skulle komma på att frenologiskt analysera valens huvud – och ryggrad – eller systematisera valar med hjälp av bokformat?). Psykologiskt djuplodande porträtt (faktiskt). En berättarglädje av guds nåde. En fantastisk predikan om Jona i valfiskens buk av en oförglömlig fader Mapple i New Bedford. Och allt växer fram till synes organiskt, eller som berättaren säger: ”Ur stammen växer grenarna, ur dem växer kvistarna. På samma vis växer kapitlen ur ett fruktbart ämne”, för att sedan ägna ett helt kapitel om den klyka som harpunens träskaft vilar i när den inte används. Melville tycks vilja förklara allt som rör valfångsten för oss, inget är för smått. Och det skänker också en ovanlig bredd åt gestaltningen, det ökar tillförlitligheten, tron på att historien på det stora hela faktiskt skulle kunna vara sann. Både som läsare och översättare måste man ta alla de här utvikningarna på allvar, inte hoppa över dem som många har frestats att göra genom tider.na. Men man kan också bara öppna den på valfritt ställe – språket ligger där och vibrerar som en kastrull vatten strax under kokpunkten.

Själv har jag inte bara läst hela boken flera gånger vid det här laget utan också lyssnat på den, i William Hootkins fantastiska inläsning, två gånger. Först i början av arbetet, sedan lite i taget efter varje översatt kapitel. Den avancerade 1800.-talsengelskan är bitvis svår att ta till sig, men jag kan rekommendera att lyssna på den och parallellt läsa den i översättning. Ett annat fantastiskt hjälpmedel är en webbsida som heter powermo.bydick.com som är en kommenterad gratis nätutgåva där de flesta ålderdomliga ord och svårtydda anspelningar förklaras.

Jag har mer än under något annat projekt ba.dat i verket. Jag har haft min lilla bokhög (Penguin Classics utgåva från 1992, Per Erik Wahlunds svenska översättning från 1994 och Bjørn Alex Herrmans norska översättning från 2009) och gått med den från rum till rum hemma och på kontoret. Först låg hela projektet där och ruvade motspänstigt och hotfullt (vad har jag gjort?), det kunde ta åtta timmar att översätta en enda sida. Gradvis gled det över i någon form av trygghet: den vita valen väntade alltid på mig, jag skulle snart få börja brottas med den igen. Mot slutet, efter ett år, insåg jag att den gav hela tillvaron extra mening och krydda, och att jag till och med fick någon sorts kärlek av den (inbillning, jag vet); jag fnissade och mös under i princip varje arbetsdag. Så blev det deadline, och jag drabbades av något som jag bara kan kalla en mild post-partum-deppighet. Jag översätter Kazuo Ishiguro nu, och en bok av den i mitt tycke geniala Rachel Cusk väntar efter sommaren. Men de är inte Moby-Dick. De har långt kvar dit.

Illustration Lisa Betty

Men jag vill avsluta på Nantucket där jag började. Det bästa med hela besöket var valfångstmuseet. Där fanns i princip allt som omnämns i boken: den ovan nämnda harpunklykan; linbaljor, flänsknivar, valspadar, vallansar; den lilla pinnen över det blyklädda gattet i fören där vallinan löper ut; ett helt kaskelottskelett i taket – och så fanns där en muntlig berättare. Det var en förvånansvärt ung kille i bekväma kläder och flygig frisyr som satte sig på en pinnstol på utsatt tid. Kanske tjugo museibesökare i publiken. Han började avigt och lite för privat och ingående om att han hade besvär med sitt klockarmband. Sedan kom historien om valfångstskeppet Essex som ett rinnande vatten, fast ett vatten som slingrar sig och ibland däms upp och får börja om men ändå bara rinner vidare; det tog ungefär en halvtimme. Essex var ett Nantucketskepp med tjugo man i besättningen som år 1819 gav sig ut på en treårig valfångstresa med kapten George Pollard som befälhavare. 1820 sänktes hon av en spermacetival (kaskelott) mitt i Stilla havet, men de tre valfångstbåtarna flöt och kunde användas som räddningsbåtar. Efter en månad i de små öppna båtarna nådde de utmärglade fram till den obebodda ön Henderson Island, men efter bara en vecka hade de gjort slut på öns naturresurser och satte segel igen; tre män valde dock att stanna kvar och blev räddade ett år sena.re. De närmaste öarna vågade de inte ta sikte på, för där fanns det enligt uppgift kannibaler (något man var orimligt upptagen av på den här tiden), så de siktade på den mycket längre resan tillbaka till Sydamerika. En efter en dukade under av svält och sjukdomar och blIllustration Lisa Bettyev begravda till havs, men snart insåg de att de måste börja äta de döda för att inte själva dö. I den sista båten fanns det till slut bara 

Så blev det deadline, och jag drabbades av något som jag bara kan kalla en mild post-partum-deppighet. Jag översätter Kazuo Ishiguro nu, och en bok av den i mitt tycke geniala Rachel Cusk väntar efter sommaren. Men de är inte Moby-Dick. De har långt kvar dit.

tre man kvar, kapten Pollard, förste styrman Cha.se och styrmannens sextonåriga kusin Owen Coffin, och det blev så illa att de fick dra lott om vem som skulle skjutas och ätas. Lotten föll på styrmannens unga kusin Owen – och Chase erbjöd sig att ta hans plats, men sextonåringen stod fast vid sitt ord. Chase skrev en bok om eländet sedan, för han och Pollard överlevde nämligen. Senare skulle det visa sig att det aldrig har funnits några kannibaler i den delen av Stilla havet, alltså var det valfångarna som var de enda kannibalerna.

Historien om Essex är väldokumenterad och, vad det verkar, helt sann, och Melville har helt uppenbart hämtat inspiration från den och nämner den i boken, vilket även gäller albinovalen Mocha Dick som härjade i Stilla havet mellan 1810 och 1838 (men det är en annan historia). Melville träffade också kapten Pollard på Nantucket, fast det var som sagt 1852, året efter att Moby-Dick kom ut. Pollard hade gett sig ut som kapten på ett annat skepp så fort han hade kunnat efter den tragiska resan med Essex, bara för att lida ytterligare ett skeppsbrott, och efter det var det ingen som ville ta i honom med tång. Så han blev nattvakt på Nantucket och tände gasbelysningen och såg till att det var lugnt på gatorna fram till sin död 1870.

Här, tänkte jag när jag lämnade museet och dess anställde berättare, finns det nog en nyckel till romanen och hur man bör närma sig den som översättare. Nu gäller det bara att hitta den också.

Och ett år senare när filen snart ska gå till tryck kan jag konstatera att en av de viktigaste nycklar.na fanns där, i det muntliga berättandet och berättarglädjen. Men det fanns också en hel rad andra nycklar, vilket i sig kan vara nyckeln till att Moby-Dick är och troligen kommer att förbli en av våra största klassiker.frågade, alltså samma personer som i genomsnitt endast kan namnge en handfull vilda växter, att de är bekymrade över förlusten av biologisk mångfald. Men när vi inte längre kan namnge storspoven, på ett eller flera språk, märker vi inte när den ropar sitt sista whaup.

Niclas Hval

Artikeln är publicerad i nummer 128 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.