Jag minns alla mina oöversättningar och hur de berörde mig 

Hur släpper man taget om böckerna som ingen annan inser måste översättas? Anna Lindberg har ingen aning. 

Det talas ibland om översättaren som introduktör, en litteraturens minutiösa bevakare och vapendragare. Men talar vi någonsin om böckerna vi misslyckas med att introducera? Vad ska vi kalla arbetet vi utför när vi lägger vår tid på texter som ingen annan älskar och vill ge ut? Kan oöversättningar vara ett passande ord i detta sammanhang? 

Jag tror att de flesta översättare vet hur det känns att upptäcka ett nytt författarskap på sitt källspråk – den initiala förtjusningen och sedan en potentiell framtid som öppnar sig: här ligger en hel rad litterära pärlor och väntar på oss, redo att träs på modersmålets band. För självklart konsulterar vi genast Libris för att ta reda på om någon annan redan har hittat skatten och dessutom fått ett förlag att trycka den i sin översättning. Om så inte är fallet; känslan av att vara en upptäcktsresande som står öga mot öga med en mycket sällsynt varelse, en hemlighet som inte får råka i fel händer, en dyrgrip som man vill hålla för sig själv och samtidigt visa upp för hela världen. 

Skiljer sig driften att läsa från den att översätta? Jag upplever det så. Det finns böcker jag läser av nyfikenhet, fascination, nöje eller kunskapstörst. Och så finns det böcker jag läser och vill göra till en del av mig; böcker jag vill översätta. Oftast är det texter som sätter ord på något djupt bekant men ännu oformulerat inom mig. Det finns en erfarenhet, och nu finns också orden som beskriver den. Begäret uppstår på en språklig nivå, i samspelet mellan mig och texten. Det räcker inte med att yttre faktorer som miljö, huvudperson eller tidsperiod är bekanta, nej, det är de underliggande mönstren i väven av ord som ska stämma överens med dem i min hjärna. Den första boken jag introducerade, Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden av Emine Sevgi Özdamar (Rámus 2012), utspelar sig i Berlin på 1970-talet och är skriven av en författare som föddes i Turkiet 1946. Jag talar alltså inte om biografiska likheter, utan om psykolitterära sådana. Gemensamt för de texter jag har känt så för är en skenbar språklig enkelhet, en medvetenhet om kroppens betydelse för tanken, ett visuellt perspektiv på omvärlden och en viss sorts intellektuell skevhet. Kanske är det en narcissistisk ingång till översättandet, men so be it, jag är för gammal för att upprätthålla en altruistisk översättarillusion. 

När översättningsdriften drabbar mig vill jag att texten ska färdas genom min kropp och silas mellan mina fingrar. Jag vill att den ska smitta av sig på mig och att gränserna mellan oss ska upplösas. Jag vill uppleva texten inifrån, jag vill skriva den själv. Vi är två kugghjul som hakat tag i varandra i exakt rätt ögonblick. Om vi fick lära känna varandra ordentligt skulle vi kunna bli fantastiska tillsammans – om någon ville föreviga oss, trycka oss, göra oss verkliga i världen. På grund av denna drift känner jag mig övertygad om att jag är den enda som kan göra boken rättvisa – en hybris som förstås påminner om skrivandets övermod. Och kanske är det just vad som krävs för att ge sig på att översätta (eller skriva) en bok. 

Men vad händer med de av våra litterära förälskelser som inte blir mer än korta, himlastormande romanser? Kan vi släppa fantasin om ett långt och lyckligt liv tillsammans, om att utvecklas sida vid sida och bli ett etablerat par – författaren X och hens översättare, eller följeslagare, som det brukar heta i noblare sammanhang? En passion som blev en livskamrat som blev en yrkestitel. Eller blir de oöversatta böckerna påminnelser om parallella liv, kontrafaktiska historieskrivningar, hopplösa fantasier? 

Ibland tvingas vi bryskt att gå vidare – boken ska översättas av någon annan. Det visade sig att vi inte var så unika i vår översättardrift. I själva verket var det bara en tidsfråga innan fler kände likadant, och dessutom låg ämnet i tiden och författaren hade nyss fått ett litterärt pris i sitt hemland. Hur kunde vi tro att vi var speciella, att vår upplevelse av boken skilde sig från alla andras? Självklart var det inte så, vad vore då meningen med att visa upp den för världen, om den var så obegriplig för andra? I så fall hade vi väl kunnat hålla den för oss själva, obefläckad av kritikers, marknadsavdelningars och allsköns oblida ögon? Givetvis fanns det fler som både ville och kunde ta hand om texten lika väl som vi, självklart fanns det ett förlag och en offentlighet som ville befästa akten av sammanblandning. Det fanns de som ville trycka texten mellan hårda pärmar och placera den i sina bokhyllor, med översättarens och författarens namn för evigt sammanflätade. 

I andra fall går tiden utan att någon annan tycks förstå boken på samma sätt som vi, åtminstone ingen med tillgång till ett tryckeri. Kanske har vi gjort ett antal försök att smitta andra med vår entusiasm, kanske har vi börjat översätta boken utan att ha någon villig förläggare som tar emot den. Kanske är det bara vi och vår hopplösa förälskelse, som vi antagligen borde rikta mot ett lämpligare objekt. Men kanske fortsätter vi tro att omvärlden någon gång ska se det vi hela tiden har sett. Visst vacklar vi i vår övertygelse, men varje gång vi går in i textens rum upplever vi det där begäret, i kombination med känslan av att vara hemma. Det måste väl ändå betyda något, oavsett vad omvärlden tycker. 

Kanske går det många år och vi lyckas få med ett utdrag ur boken i en antologi eller tidskrift under denna tid. Kanske känns det ibland som om allt bara var en konstig besatthet som egentligen handlade om något annat. Kanske bläddrar vi i vårt tummade exemplar och undrar vem vi var då, när vi tyckte att detta var höjden av litterär kvalitet. Det är ju bara en helt vanlig bok, varken mer eller mindre. Vad var det som fick oss att placera den på en piedestal av projektioner? Hur kunde vi känna oss förälskade i de här ordmassorna? Det var nog lika bra att ingen annan förstod bokens storhet, för vad påfrestande det skulle ha varit att befinna sig i en så koncentrerad, ja rentav klaustrofobisk, text under en längre tid. För att inte tala om hur olustigt det vore att förknippas med en författare som skriver om så tabubelagda ämnen. Surt, sa översättaren och gick till slut vidare i livet. 

Nej, vi talar sällan om våra oöversättningar, kanske för att vi helst vill glömma dem. Eller för att vi fortfarande hoppas att en förläggare ska drabbas av vår forna entusiasm, och då vore det ju otaktiskt att prata om hur många förlag som redan avvisat boken. Kanske är vi rädda att skjuta oss i foten på samma sätt som den gången då författaren fick ett stort pris i sitt hemland för sin senaste bok, vilket fick en kulturfond att placera hen på sin lista över författarskap som var lämpliga för utgivningsstöd, vilket ledde till att vi ombads skriva ett lektörsutlåtande om den boken. Och eftersom vi var utarbetade och uppbokade och gjorde det oavlönat för ett förlag som tidigare tackat nej till att ge ut författarens debutbok, den där som vi förälskat oss i för en herrans massa år sedan, med motiveringen att de inte gav ut så nischad litteratur, skrev vi ett onödigt kritiskt utlåtande istället för att se den nya, mer konventionella romanen som en ingång till en utgivning av hela författarskapet. 

Men så händer något – en fallucka i livet öppnar sig och vi står utan uppdrag. Det påminner om när vi började vår yrkesbana och levde på existensminimum samtidigt som vi försökte övertyga förlagen om vår förmåga genom att sända dem en strid ström av egna och andras manus. Plötsligt har vi rest femton år bakåt i tiden och är inte längre den som blir tillfrågad utan måste återigen fråga, övertyga, övertala. En sorts förödmjukelse, men samtidigt en frihet. Att välja istället för att bli vald. Att styra istället för att bli styrd. Att vara introduktör istället för leverantör. 

Så vi plockar upp vår gamla påbörjade översättning för att se om den fortfarande har någon dragningskraft på oss, om den har något att säga oss idag. Kanske är tiden äntligen mogen, kanske kan vi skörda det som såddes för över ett decennium sedan? Och nu sker det märkliga: för första gången kan vi möta texten på lagom avstånd istället för att antingen sammansmälta med den eller tvingas distansera oss eftersom den kommer för nära. Vi ser att det är en exceptionell debutbok som utforskar gurleska motiv innan ordet ens var uppfunnet. Samtidigt ser vi att novellerna är ojämna och att texten är obalanserad i sitt sätt att vältra sig i det groteska. Vi ser den utan att underkasta oss – möter den som en jämlike, i all dess ofullständighet. Vi ser att den inte kräver dyrkan eller upphöjelse. Vi ser att den består av meningar, ord och bokstäver. Vi ser att vi liknar varandra. 

Så vad ska vi kalla dessa ofullgångna översättningar som vi misslyckas med att föra ut i världen? I brist på bättre benämningar tänker jag kalla dem mina oöversättningar. Och jag tycker att vi ska tala mer om dem och arbetet vi utför när vi upprätthåller en inre beredskap att rycka ut den dag en förläggare ser dem i samma benådade ljus som vi. Det må vara ett oavlönat arbete, men det är allt annat än meningslöst. Detta är en klyscha, men kanske är den sann: Vi lär oss genom våra erfarenheter. Och dem får vi inte när en bok publiceras utan när vi gång på gång möter texten – som läsare, översättare, människa. 

Jag säger som Edith Piaf: Je ne regrette rien! 

Anna Lindberg

Artikeln är publicerad i nummer 119 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.