Sök översättare

Med andra ord #112

Annina Rabe är kulturjournalist och litteraturkritiker.

Kan översättaren fortfarande vara introduktör?

Historiskt har översättare haft stor betydelse för vilken utländsk litteratur som ges ut i Sverige. Annina Rabe har undersökt förutsättningarna för översättaren som introduktör i en modern förlagsvärld.

Ett ord som fint beskriver den skönlitterära översättarens roll är ”förmedlare”. Förmedlare av berättelser och poesi från språk till språk. Men det finns också en annan viktig del av förmedlarrollen som det inte pratas lika mycket om: introduktörens. Historiskt sett har översättare ofta varit nyckelpersoner när det gäller att ha överblicken över litteratur inom sitt eller sina språkområden. Många översatta böcker har getts ut efter tips och provöversättningar från alerta översättare till förlag. 

Idag är fältet för översatt litteratur under förändring. Det har fyllts av litterära agenter och scouter, vars uppgift är att hitta intressanta böcker för förlagen att ge ut. Frågan är då vad det finns för utrymme kvar för översättare som förslagsgivare och introduktörer. 

Vad får man som översättare idag för gehör för idéer hos förlagen? Är det ens någon mening med att göra provöversättningar och pitchar? En rundfrågning bland både översättare och andra nyckelpersoner i branschen visar att det varierar ganska mycket från fall till fall. 

Niclas Hval är översättare från engelska, och undervisar sedan 2014 i skönlitterär översättning på Litterär gestaltning på HDK-Valand. Han är tveksam till om agenterna har gjort så stor skillnad, men säger att det generellt är svårt för översättare­ att få gehör för egna förslag hos förlagen. Inte minst när det gäller ett stort språk som engelska, som de flesta kan läsa och tala. 

– Jag skulle nog säga att det är allra svårast på engelska. Där har både agenter och förläggare så bra koll, och det ges ut så mycket redan. Procentuellt­ sett är det lättare som översättare att få ut något som är från till exempel Egypten, säger Niclas Hval, utan att för den skull säga att det heller är enkelt.

– Med de lite mindre språken brukar det inte hända något förrän det börjar röra på sig internationellt – då plockar förläggarna gärna upp dem. 

Han säger att för egen del är det ”extremt ovanligt” att ett verk översatts efter hans förslag, men han har ett aktuellt exempel där det faktiskt hänt. Han hade översatt flera romaner av den amerikansk-­mexikanska författaren Jennifer Clement som getts ut på Albert Bonniers, men när han också föreslog dem att översätta hennes poesi blev det stopp. Översatt poesi ville förlaget inte satsa på, trots att Clements romaner sålt ganska bra. Via sitt arbete med PEN hade Jennifer Clement kommit i kontakt med Martin Kaunitz på relativt nystartade förlaget Kaunitz-Olsson. Där blev det napp.

– På mindre förlag kan det gå att få igenom ett eget förslag. Men den allra mest effektiva vägen är att starta eget, som en del av mina studenter har gjort. 

Niclas Hval är däremot tveksam till om agenternas inträde har gjort det svårare för översättare att göra sig hörda. Han betonar att det alltid är möjligt för en översättare att kringgå agenten. Så var det till exempel för honom själv med fallet Jennifer Clement.

– Flera författare har uttryckligen sagt till mig att ”nej, gå inte till min agent, de sätter bara upp hinder som inte finns”. Agenterna skapar stora monument som man inte kan närma sig och det är i nio fall av tio inte sant. Deras intresse är att göra författaren större än den är.

Inte alla blivande översättare har tänkt sig att aktivt påverka utgivningen när de är färdiga. Niclas Hval säger att det rör sig om mindre än hälften på den utbildning där han undervisar. Många har snarare tänkt sig ett liv som ”bruksöversättare” snarare än litterära introduktörer. Men de som är intresserade av att gå den vägen uppmuntrar han snarare än avskräcker. Till exempel tycker han att det alltid lönar sig att göra provöversättningar och pitcha till förlag.

– Mitt standardtips till studenterna är: snoka reda på en relativt ny bok som verkar jätteintressant och översätt tio sidor av den som ett arbetsprov. Säg till förlagen att ni gärna skulle vilja översätta den. Och även om förlaget då inte vill ge ut boken har man visat vad man kan och att man har näsa för bra litteratur.

När Ida Andersen, översättare från italienska, började som översättare var hennes tanke att främst översätta sådant hon själv valt ut och tyckte om. En lång översättarkarriär senare kan hon konstatera att hon mer och mer har övergått till att bli en ”vanlig yrkesarbetande översättare som blir tillfrågad av förlagen”. Vilket passar henne rätt bra, eftersom hon också har ett eget författarskap att hålla igång. 

– Jag har inte tänkt på att det skulle vara agenterna som är orsak till att det blivit svårare, bara upptäckt att det ofta är svårt att komma till tals hos förlagen med förslag på böcker och författarskap. Jag har alltmer givit upp att försöka intressera förlag just för att de är så motvilliga. Tidigare var jag mer aktiv, både med att föreslå direkt, genom provöversättningar och genom att skriva om författare eller deras böcker och på så sätt indirekt få förlag att bli intresserade.

Hon tror att ekonomin är boven snarare än agenterna. Förlagen har blivit mer inriktade på att böcker måste sälja. Men de gånger hon har fått gehör har det varit hos mindre förlag. Hon upplever också att det är lättare att vända sig till ett mindre förlag, även om det inte leder till utgivning.

– Försöka kan man alltid.

Marie Anell översätter från arabiska. Under de år hon varit verksam har hon bara gjort några enstaka försök att intressera svenska förlag för författare som skriver på arabiska.

– Och de försök jag gjort har inte gett resultat. Utgivningen på svenska av litteratur skriven på arabiska är ju väldigt liten, i genomsnitt ett par böcker per år, och det är svårt att säga vad som egentligen styr den utgivning som är. Litterära priser brukar sägas vara en faktor, men bara enstaka arabiska författare, som belönas med det ena eller andra priset, översätts. Jag tror inte att något svenskt förlag följer utgivningen av arabisk litteratur, så det borde väl betyda att titlar som översätts plockas upp genom agenter på de stora mässorna. Eller att förlagen hittar översättningar som är gjorda till engelska, tyska, franska eller spanska.

Inte heller Anna Gustafsson Chen, som översätter från kinesiska, har lyckats särskilt bra när hon har försökt intressera förlag för vissa böcker. 

– Antingen för att böckerna bara finns på kinesiska och då vågar ingen satsa på dem – jag kan i viss mån förstå det, det kostar mycket att ge ut en bok, men det vore ju kul om de var lite modigare – eller så finns de på franska som inget förlag verkar vilja läsa. Även om en bok finns på engelska och jag dessutom rekommenderar den så är det sällan något förlag nappar. Det är mycket svårt. I princip måste en bok ha slagit i USA för att någon här ska vara intresserad.

Men helt hopplöst är det inte. Ibland har hon fått napp, som till exempel i fallet Yan Lianke.

– Jag lobbade länge för honom, men när Atlantis sedan väl gav ut honom så blev det ju flera böcker till. Han har gått hem även om han knappast är en storsäljare. Ja, det är klart att han brukar ju nämnas i Nobelprissammanhang också, det hjälper väl lite.

Flera översättare jag pratar med säger att det generellt är lättare att få gehör för idéer från de små förlagen. Ofta fungerar småförlagen i sig som introduktörer av litteratur inom ett visst språkområde, och här är samarbetet med specifika översättare vanligare.

Ett förlag som sedan länge specialiserar sig på översatt litteratur från hela världen är Tranan. Till dags dato har de översatt och publicerat böcker från ett 40-tal olika språk och samarbetat med cirka 230 översättare. Förlagschefen Johannes Holmqvist säger att förlaget samlar in tips på utgivning från många håll. Några kommer direkt från översättare.

– Ibland är det översättare, ibland andra kontakter som jobbar med litteratur på något sätt. Ibland kan det till och med vara våra läsare och följare som hör av sig med tips. Vidare försöker vi scouta så mycket som möjligt själva genom att följa med i de stora internationella tidningarna och tidskrifterna, ha kontakt med liknande förlag i andra länder samt de agenter vi har god relation med och som vet vad för slags förlag vi är. 

I årets utgivning har tre av cirka femton böcker ursprungligen föreslagits av en översättare, säger Johannes Holmqvist. 

– Vi har flera översättare som vi jobbat länge med som vi har kontinuerlig kontakt med och som kommer till oss med tips på böcker från sina respektive språkområden. Ett ganska vanligt förfarande för mig är att jag läser om eller hör talas om en bok och då tar kontakt med någon av de översättare jag jobbar med från det språket och hör om hen hört talas om eller läst boken. Ganska ofta har de det, och ibland säger de diplomatiskt att de faktiskt nämnde den för mig för tre år sedan. Den typen av samarbete är värdefullt för mig.

Han tror att de litterära scouter som många större förlag jobbar med har påverkat situationen mer än agenterna. De har till uppgift att hålla reda på litterära trender och fånga upp nya böcker innan de har hunnit komma ut på marknaden.

– Min känsla är att det ofta är dessa scouters treradiga utlåtanden som kan få svenska förläggare att springa på en boll. Jag har sett flera exempel på hur en bok sålts i budgivning mellan svenska förlag som ingen av de inblandade förläggarna rimligtvis kan ha hunnit läsa eller ha hämtat in ett utlåtande om, säger Johannes Holmqvist.

Att litterära scouter är viktiga för de större förlagen bekräftas av Johanna Haegerström, som är ansvarig för översatt skönlitteratur på Albert Bonniers förlag. Och hon har också uppfattningen att de mindre förlagen ofta har närmare relationer med översättare som introduktörer än storförlagen.

– Jag kan inte svara på om de litterära agenternas roll påverkat detta, jag har arbetat med översatt skönlitteratur sedan 2010 och de utländska agenternas roll har varit oförändrat stark hela den tiden. Däremot föreställer jag mig att stora förlag som Albert Bonniers i högre utsträckning än små har avtal med litterära scouter utomlands, vars uppdrag ju är just att hjälpa oss att leta och sålla i floden av intressanta böcker från hela världen. Med den värdefulla hjälpen har vi väldigt bra koll tidigt och när översättare hör av sig till mig med tips så känner jag därmed ofta redan till boken och har ibland hunnit bedöma och tacka nej till den.

Hon säger att hon också är skolad in i idén att det inte är idealiskt att använda översättare som lektörer, eftersom den som letar översättningsuppdrag skulle kunna ha svårare att vara neutral i bedömningen av en bok.

– Jag känner dock att jag ifrågasätter den tanken hos mig själv alltmer, och jag ser att det verkligen går rakt emot det nära förhållande med översättare som introduktörer som jag vet att många mindre förlag har. Jag gick som exempel emot den principen nyligen när jag gav uppdraget att översätta Torrey Peters Detransition, baby till Julia Gillberg. Tipset om boken kom visserligen inte från Julia, men hon lektörsläste den parallellt med mig och hon var så otroligt entusiastisk att det kändes roligt och rimligt att ge jobbet till henne.

De stora förlagen skulle vinna på att lyssna mer på översättarnas tips, tror hon. 

– Även om jag som förläggare på AB sällan ”behöver” översättaren som introduktör, eftersom jag blir så väl matad med info av våra internationella scouter, tror jag att vi och andra förlag skulle tjäna på att lyssna mer på översättarnas tips, som ofta kommer från ett annat håll. Dock tänker jag då i första hand på tips från översättare som jag har en upparbetad relation med och har koll på deras smak. Jag tror att det är en long shot för de flesta förläggare att hoppa på en introduktion från en person man inte känner som ramlar in i inkorgen.

För den som inte är etablerad översättare och har böcker man vill översätta och ge ut kan det vara en bra idé att starta ett eget förlag. Det gjorde Linnea Rutström och Patricia Cukrowska. Idag driver de Prosak förlag som är specialiserat på polsk och argentinsk kvalitetslitteratur som de översätter själva. Trots att de bara har arbetat med översättning i lite mer än ett år är de redan ett uppmärksammat förlag vars böcker fått fina recensioner.

– Å ena sidan skulle man kanske kunna säga att vi har tagit en genväg in i översättaryrket, å andra sidan lägger vi timmar och timmar av oavlönat arbete på våra utgivningar och texter, vilket då inte alls ter sig som någon genväg. Hur som helst försöker vi ta oss an översättning så ödmjukt vi bara kan, gentemot yrket, källtexterna och inte minst gentemot oss själva. Råd och stöd från mer erfarna översättare har också varit ovärderligt och vi har blivit så varmt mottagna av översättarkåren!

Förlaget startades för att de tyckte att det finns så mycket intressant ny litteratur från Polen och Argentina som inte når Sverige. De hade inte försökt pitcha några av titlarna till större förlag utan ville redan från början ha full kontroll själva. 

– Vi kände väldigt starkt från första början att vi ville vara involverade i hela processen även om det är ett extremt omfattande arbete, från översättning till formgivning till marknadsföring. Prosak är verkligen vår vision, och det är vi väldigt glada och stolta över. 

De flesta böcker de gett ut har varit sådant de själva upptäckt, men de har också börjat ha mer kontakt med litterära agenter. Och två kommande titlar har de fått pitchade av översättare respektive författare. 

– Men i slutändan är det ändå magkänslan, eller kanske hjärtat, som väljer vad vi ska ge ut. När det känns rätt så känns det rätt, vi har aldrig tvivlat eller varit osäkra på någon av våra titlar.

Hur är situationen då med den omvända vägen, alltså när svensk litteratur ska översättas och hitta ut i världen? Även här har scouter och agenter orsakat en viss förskjutning när det gäller översättarnas inflytande över förlagen. Det säger Susanne Bergström Larsson, som är chef för Swedish Literature Exchange på Kulturrådet. 

– Vi har sett i våra sammanställningar över översättningsstödsansökningar, att det i 80–90% av fallen är en så kallad aktiv säljare som stått för själva affären. Det är oftast en agent, eller en förläggare, men ytterst sällan författaren själv som skrivit under kontraktet. I de fall där det är författaren som står som rättighetsinnehavare kan det ju mycket väl, till och med högst sannolikt, vara en översättare som introducerat verket för förläggaren.

I de fallen rör det sig ofta om poesi, där översättare i högre grad jobbar som introduktörer, säger Susanne Bergström Larsson. Ytterst få agenter jobbar med poesi, erfar hon. 

Översättare har kanske inte lika stort inflytande över förlagens utgivning längre, men indirekt jobbar de ändå i hög grad som introduktörer, säger hon. 

– De skriver om och översätter textutdrag av en författare i tidskrifter, och antologier, eller medverkar i paneler och program på festivaler, som ju ofta har just rollen som introduktör för en läsekrets i språkområdet i fråga. Då menar jag i bemärkelsen introduktör för den litteraturintresserade allmänheten. Detta har nog inte ändrats. Och vissa översättare har ett stort förtroendekapital hos förlagen och kan säkerligen också föreslå böcker hen anser borde passa in i förlagets utgivningsprofil.

En sådan översättare är Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur till polska. Hon säger med en gång att hon tror att hennes exempel hör till ovanligheterna. De flesta svenska titlar hon översätter till polska är hennes egna förslag. Författare som Nina Wähä, Ida Linde, Athena Farrokhzad, Boel Westin, Ebba Witt-Brattström, Matilda Voss Gustavsson och Clara Törnvall har alla kommit ut i Polen efter tips från Justyna Czechowska. 

Hon jobbar mest med förläggare som hon känner väl, många är personliga vänner. Det är fyra-fem förlag som hon har kontinuerliga kontakter med. 

– Jag jobbade faktiskt först som subagent och representerade flera svenska författare. Där lärde jag mig tänka lite som en förläggare, snappa upp trender och idéer.

Justyna Czechowska har också ett flitigt samarbete med översättarkollegor.

– Vi är några stycken som jobbar just så att vi föreslår titlar, det är framför allt en yngre generation av översättare. Vi är olika, läser olika författare och gillar olika saker. På det sättet rullar den svenska litteraturen i Polen väldigt bra.

Sedan flera år undervisar hon också en grupp unga översättare. 

– Vi sysslar mest med textsamtal, var och en väljer texten hen vill översätta och sen funderar vi tillsammans vad kan man göra med översättningen. Flera av dem debuterade med en polsk översättning av Andrea Lundgrens Nordisk fauna som de gjorde tillsammans under kursen. 

Pitchar och provöversättningar är aldrig slöseri med tid, säger hon. Utländska översättare kan dessutom söka stöd för provöversättning hos Kulturrådet, så man gör inte jobbet gratis.

Justyna Czechowska kanske är ett undantag, men hon är också ett exempel på hur viktig en enstaka litteraturkunnig översättande person kan vara för att sprida kunskap om litteratur inom ett visst språkområde. Den översatta litteraturen är beroende av att det ständigt kommer nya sådana personer. På det sättet är översättarens roll som introduktör intakt, även i ett förändrat litteraturlandskap. Niclas Hval, översättare och lärare i skönlitterär översättning:

– Det räcker med att det kommer en bra person inom ett språkområde för att det ska göra stor skillnad. En Anders Bodegård kan göra att det händer grejer.