Krasznahorkais översättare om att befria språket
Översättaren och författaren Daniel Gustafsson. Foto: Anna Lindberg.
Årets Nobelpris i litteratur går till den ungerska författaren László Krasznahorkai, vars översättare till svenska heter Daniel Gustafsson, själv även författare och tidigare verksamhetsledare för Översättarcentrum. Här berättar han mer om sitt arbete med Krasznahorkai.
Jag har redan pratat på annat håll om hur det är att översätta den ungerska Nobelpristagaren László Krasznahorkai. Och jag har nog sagt saker som verkat rimliga eller bara konstiga, som att ”texternas driv hjälper mig framåt”, eller att ”det är som att åka vattenskidor”. Men om sanningen verkligen ska fram vet jag inte hur det är att översätta László Krasznahorkai. Jag vet inte, eftersom översättning fortfarande är ett mysterium.
Du har en text på ett språk, och du skriver om den på ett annat. Eller: du har en text på ett språk och du överför den till ett annat. Eller: du har en text på ett språk, och du tolkar den på ett annat. Men språken är ju diametralt olika. Avståndet mellan till exempel ungerskan och svenskan när det gäller grammatik, syntax och ordförråd är nästan avgrundslik. Det här går inte, tänker du. Det ena språket säger ju si – men jag måste säga så. Det ena språket säger A – men jag måste säga B, eller rentav Ö. Det blir en helt annan bok!
The horror! The horror!
I Joseph Conrads Mörkrets hjärta uttalar Kurtz den kanoniserade repliken på sin dödsbädd. De svenska översättningarna har skiftat. Kanske är Ohyggligt! Ohyggligt!, i Margareta Odelbergs översättning från 1960, det mest verkningsfulla sättet att på svenska spegla en viskning från den mänskliga existensens djupaste avgrund. Varför? Det är ju något helt annorlunda än originalet. Ändå säger det på sätt och vis samma sak, och jag kan inte svara på varför. Eller jag skulle säkert kunna ge ett analytiskt och rimligt svar. Men jag säger i stället: det bara låter bra. Det får texten att verka.
Det finns en rad av Walter Benjamin i hans klassiska, men för den skull bitvis ogenomträngliga essä Översättarens uppgift, som jag tenderar att återkomma till – kanske som ett slags flytväst eller rentav en äreräddning, nämligen: ”[…] att i sin omdiktning befria det i verket fångna språket, är översättarens uppgift.” Detsamma gäller i någon mån mitt arbete som översättare, oavsett om det handlar om László Krasznahorkai eller någon annan. Att befria, eller ännu hellre: vara fri.
När jag närmade mig det ungerska språket, vilket skedde helt frivilligt, tack vare en gammal kärlek, kände jag också snabbt en kärlek till detta omöjliga språk. Allt som det var, allt som det kunde uttala. De mest hårresande saker, de mest abstrakta tankar, de mest slingrande utsagor. Jag gav inte upp, trots min brist på självdisciplin och självinsikt. Jag minns hur jag efter bara några år började översätta mina egna ungdomliga litterära alster till ungerska, med hjälp av bland annat poeten Katalin Szlukovényi, bara för att få höra hur de lät på detta främmande språk. För att jag ville bli en del av språket. Jag ville vara fri, på detta språk.
Jag tror att alla som lärt sig ett främmande språk någon gång har drabbats av detta begär. Att inkorporera språket i den egna kroppen, att sluka det och låta sig slukas av det. Att bli en annan, men förbli densamma. Att byta skepnad. Kanske finns där även en längtan efter att återvända till Benjamins ”rena språk”, en längtan efter att häva den babyloniska språkförbistringen. Att tala flera språk som är ett och detsamma inom dig.
Det finns ett visst ögonblick, i översättningsakten där du befinner dig i ett annat rum, kanske ett annat tillstånd: när du är på platsen mellan språken – en frihetlig zon där allt är möjligt, där de mest omöjliga processer blir möjliga, där du plockar fritt från det ena till det andra. När en solid, glittrande kedja av ord och betydelser på det ena språket lösgör sig från sin fasta form, blir flytande, nästan upplöst i sina atomer och helt formbar. Hur processen sedan sker baklänges, men när texten når sin solida form igen, på andra sidan, på det andra språket, har något skett: texten är densamma som den var, men ändå helt annorlunda. Och allt detta på ett ögonblick, ibland utan att din analytiska sida har ett endaste ord med i spelet. Du har släppt alla förtöjningar, du har känt dig fri, du har förlitat dig på känslan.
(Jag skulle någon gång vilja prata om känslan. Denna kvalitet, omöjlig att fånga med ord, omöjlig att fästa på papper, lika flyktig som luft. Mest jämförbar med … vad? Anden? Själen? Ja, ni förstår vilka territorier jag rör mig in på nu. Låt oss därför inte prata om känslan.)
När någon frågar mig hur det är möjligt att översätta en enda mening på 375 sidor – som fallet är med den senaste Krasznahorkai-översättningen Herscht 07769 – har jag i regel inget bra svar. Vad ska jag säga? Jag kan dra liknelser med vattenskidor, för att skapa en bild. Men i sanning är allt jag vet att det är både omöjligt och det är möjligt.
Apropå de oerhört långa meningarna säger László Krasznahorkai själv:
En gång frågade jag barnet till en av snickarna i templet i Nara, som redan anförtroddes med viktiga uppgifter, vad som var hemligheten när han hyvlade, hur han kunde veta vad han skulle göra, och hur det kom sig att träet från hinokicypressen blev så oerhört slätt. Det syntes att jag gjorde honom besvärad […] men det var inte min avsikt, jag ville verkligen höra mer om hans hantverkshemligheter. Han gav mig följande svar: ’Träet är hela saken.’ Ni förstår, inte sant? För samma sak kan jag säga om mina egna meningar. Språket är hela saken.
Och detsamma gäller, tror jag, även att översätta dem från ett språk till ett annat. Det är ett hantverk och en konst, där språket är hela saken.
Daniel Gustafsson, oktober 2025.
I Daniel Gustafssons översättning finns fem böcker av László Krasznahorkai utgivna på svenska: ”Motståndets melankoli” (Norstedts 2014), ”Satantango” (Norstedts 2015), ”Seiobo där nere” (Norstedts 2017), ”Den sista vargen” (Norstedts 2020) och ”Herrscht 07769” (Norstedts 2023).