Marken och orden

Alexandra Sundqvist och Elin Anna Labba skrev om samma vattendrag, men på olika platser, och båda vattnen rann genom ett Sápmi vars språk de förlorat redan i tidigare generationer. Nu sammansmälts dikt, språk och plats i ett samarbete där Labba översätter Sundqvists dikter till samiska.

Här berättar de om ett arbete som väcker slumrande rötter till den samiska muntliga traditionen till liv. 

Foto: Sofia Runarsdotter/Erik Abel

Elin Anna Labba är författaren som håller på att lära sig språket som togs ifrån henne av kolonialismens vidsträckta och långtidsverkande krafter. Alexandra Sundqvist poeten som närmar sig sitt samiska ursprung med diktverk på svenska som berättar om Sápmi. Nu har Labba översatt Sundqvists Matriarkenmarken till samiska och de har läst utdrag ur den tillsammans, skuldra mot skuldra, samiska och svenska. Läst orden som berättar om platsen, både på språket som hör till den och det som kom utifrån.

Kan ni berätta om hur det kom sig att ni började samarbeta med översättning av Alexandra Sundqvists poesi till samiska?

Elin Anna Labba: Ja, hur blev det så? Sa jag till dig kanske Alexandra att den hade varit fin på samiska? 

Alexandra Sundqvist: Ja, jag tror att du sa att du medan du läste kunde höra den inuti dig på samiska. 

EAL: Det är inte så ofta jag har haft den känslan: att det fanns något muntligt i den som jag kunde höra när jag läste. Att den låg så nära mig vad gäller platsen, och ämnet spelade säkert också in, men det var också någonting i språket, i Alexandras språk, som kändes hemma på något vis. 

Elin Anna Labba och Alexandra Sundqvist kände inte varandra, men Labba hade skrivit en bok som handlade om en specifik plats i Sápmi, och om vattnet där, Far inte till havet, och fått den översatt till samiska av Lea Simma. Alexandra Sundqvists diktsvit Matriarkenmarken utspelade sig i samma trakter, runt Luleälven och sjön Akkajaure. Författaren och människorättsjuristen Johanna Westeson, som skrivit om sin farfar prästen i det tidiga 1900-talets Sápmi i boken Min kärlek till detta folk, såg släktskapet och förde dem samman. 

AS: Hon sa till mig att har du inte läst Elin Annas bok? Det måste du göra. Och så gjorde jag det direkt. Det var roligt, Jenny, när du sa att du ville prata om platsen, för att direkt när jag började läsa Elin Annas bok och fick kliva in i det här landskapet där vattnet tar så stor plats, det var som att kliva in i en palett som jag kände att jag redan bar inom mig.

EAL: När jag läste Matriarkenmarken blev jag helt tagen, tänk att vi knappt ens har vetat om varandra, men ändå kunde skriva saker som är så kusligt lika. Att man kan ha samma bilder i huvudet.

AS: Även om våra böcker är ganska olika så är det som att de delar samma grundvatten. Det är ju också rent faktiskt samma sjösystem och samma älv, även om vi är uppvuxna på olika platser längs den. 

Så det är verkligen en sorts landskapets släktskap?

EAL: Ja absolut. Men för mig var det också väldigt fint att första gången vi läste dikterna högt offentligt så var ju de inte riktigt klara. Eller Alexandras dikt var ju klar och redan utgiven som bok, men min översättning var egentligen inte det. Men i och med att de skulle läsas inför publik och inte tryckas så kunde det få vara ofärdigt och lite prövande. 

Jag hade nog inte kunnat göra det på annat sätt. Det var fint att få vara så osäker på att översätta som jag var tillsammans med Alexandra. 

Vad tänkte du om det Alexandra? Att våga släppa dina dikter till ett prövande översättande. 

AS: Jag tycker att det är roligt. För mig är hela ingången i dikt att det är något känslomässigt osäkrat, och det gör att det alltid känns lite prövande att stå där och läsa.

Men vad har du för relation till det samiska språket? 

AS: Den har fått växa fram i arbetet med Elin Anna. Det är väldigt känslomässigt för mig eftersom det är ett språk som mina släktingar på pappas sida pratade i många hundra år, det är först i de senaste generationerna som det har försvunnit. Jag kunde inte skriva de här dikterna på samiska, men jag kan få höra dem i Elin Annas översättning. 

Jag tänker också att även om min diktsamling är skriven från Sápmi så är den inte i första hand skriven ur en samisk kontext, men för att den handlar om marken så blir den förankrad i Sápmi. 

EAL: Det var nog det första som slog mig, marken – som finns redan i titeln. Det finns en diktsamling av den samiske poeten Nils-Aslak Valkeapää som heter Eanni, eannáan. Vilket är i princip samma sak som Matriarkenmarken, på samiska så är eanni jord och eannáan mor, mor och mark är nästan samma ord. 

I relation till just platsen, har det funnits ord som är mer specifika eller har en annan laddning på samiska för vissa naturfenomen eller landskap? Finns det sådana glidningar som man måste förhålla sig till?

EAL: Ja, absolut. Särskilt runt allt när det kommer till vatten, hur vatten rör sig och är, finns det otroligt mycket man kan leka med på samiska. Och verb, samiska är ett verbspråk mycket mer än vad svenskan är och verb kan ha en massa olika nyanser. Jag har gått tillbaka till den samiske poeten Paulus Utsi som har skrivit om just den här sjön och den här älven långt före mig och Alexandra och tittat vilka ord han har använt, och även på hur andra poeter har förhållit sig till det vattnet. 

Det var också spännande med de industriella, moderna orden som finns i dikterna och som flöt in i svenskan på något vis, men i samiskan blev de så himla högljudda eftersom de verkligen inte passar in i det språket som ligger väldigt nära vind, vatten och natur. Det är lite klyschigt men så är det ju. Men det var också roligt att de skramlade så mycket i den samiska texten på ett sätt som de inte gjorde på svenska. Vissa ord är ju ganska fula, objektivt sätt, så som BNP och kilowatt, ett industriellt och kantigt språk som krockar med de vackra bilderna i dikterna. Det blev ännu mer spännande i mötet med samiskan.

Illustration Lisa Betty

I början av nästa år ges Alexandra Sundqvists kommande diktsamling Blad och armar ut, men redan nu har Elin Anna Labba påbörjat sin översättning av dikterna till nordsamiska. Alexandra Sundqvist har löpande skickat dikter.

AS: Jag tänker att den innan den blir förevigad i hårda pärmar får lov att växa, genom andras läsningar. Eftersom vi redan har gjort det här med Matriarkamarken så har vi något som pågår och då blir det också lättare att släppa ifrån sig.

EAL: Jag satte mig i morse med dikten som jag fick av Alexandra för några veckor sedan och nu har jag gjort en riktigt dålig första översättning, men det blir bättre och bättre och bättre. 

Din nya samling är skriven ännu mer från Sápmi och det är dikter som gör ont i väldigt, väldigt många. Det här att ha halva släkten borta, halva sig själv borta, är något som alla samer kan relatera till. Så det är väldigt fint att jag får försöka mig på att översätta den.

AS: För mig har mötet med Elin Anna och andra samiska författare som jag gjort läsningar tillsammans med varit helt avgörande för att jag skulle kunna skriva den här boken. Det är något med de här mötena och det här delandet som öppnar upp för att våga skriva om vissa saker eller försöka hitta ett språk för det som har gått förlorat.

Ett utdrag har redan publicerats i antologin Talkörsverk, utgiven av Pamflett förlag. Ett talande sammanhang – både Alexandra Sundqvist och Elin Anna Labba vill förvalta den muntliga litteraturens traditioner och de har läst utdrag också ur dessa dikter tillsammans. 

Vad betyder det muntliga berättandet för er?

AS: Jag tänker väldigt mycket på det muntliga när jag skriver dikt och framför allt när jag börjar sätta ihop dikterna. Min dikt är otroligt ljudad, någonting kan se ut på ett visst sätt på papper, men det är först med öronen och munnen som man känner om det verkligen sitter ihop.

EAL: Det är fortfarande det muntliga som är litteraturens hjärta i det samiska, det är där vi har våra stora poeter. Vi har ju inte så mycket skrivet. Det finns också en tradition, som inte är så västerländsk, på så vis att visserligen kan man göra en jojk men sedan kan den kan plockas upp av andra och fortsätta att förändras. Man äger inte riktigt sina verk utan de förändras från läsning till läsning.

AS: En sak som var så otroligt stark för mig som poet var att i det muntliga delta och göra saker tillsammans. Jag är lite blyg i grunden men vid läsningar förväntas jag stå där själv med min text och bära den, men när vi har läst tillsammans, ibland axel mot axel – det var jättestort för mig. När jag hör mina dikter i Elin Anna Labbas översättning är det som om orden äntligen får komma hem. Inte bara till platsen, utan också till språket. Till hur de kunde ha låtit, om Sápmis berättelse – och min familjs berättelse – varit en annan.

Jenny Aschenbrenner

Artikeln är publicerad i nummer 128 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.