Mot språkets industrialiserande

”’Vad händer i hjärnan när barn växer upp med flera språk samtidigt?’ frågar mig en journalist inför ett reportage om Internationella modersmålsdagen. Jag anstränger mig för att svara, refererar till befintlig forskning som visar på ökad kreativitet, minneskapacitet och förmåga till att lära sig nya språk hos flerspråkiga barn. Men frågan känns påträngande, underlig. Det som borde intressera oss är snarare vad flerspråkighet gör med vårt tänkande och samhälle Vad är det som förbinder oss som människor? Vem är det som tjänar på att språket, vårt främsta verktyg för kommunikation och tänkande, industrialiseras och standardiseras?”

Roza Ghaleh Dar skriver om flerspråkighetens potential att göra samhället större och om att som översättare försöka få barn att bli stolta över sina språkliga rötter genom Världens läsare!

Foto: Per Englund

Vi barn sitter runt ett bord. Det är mörkt omkring oss. Kväll, vinter. Förmodligen håller vi till på en skola efter stängningsdags. En nunna sitter med oss. Hon talar franska. Jag är sex år gammal och ny i gruppen. Bredvid mig finns min mamma. Vi har åkt i en timme för att ta oss hit, till vad som skulle kunna beskrivas som ett språkcafé för barn. Jag ser på nunnan som leder samtalet. Jag har aldrig träffat en nunna förut. Mamma och jag har flyttat till Sverige från Lyon. En stad som visserligen varit ett viktigt fäste för katolicism i Frankrike, men där vi tillsammans med andra migranter levt i en kommuniststyrd förort. Egentligen är vi från Iran, mamma och jag. Men jag minns inte vårt hemland, inte mitt modersmål. Jag pratar bara franska. Jag ser på de andra. Avståndet känns så stort. Jag får inte fatt i orden. Efteråt åker mamma och jag tillbaka till vår lilla ort utanför Stockholm. Mamma har fullt upp med jobb och studier. Hon hinner inte åka in till stan med mig mer. Jag vill inte heller åka tillbaka till det lilla sällskapet. Och sakta börjar franskan blekna bort i mig. 

Varför minns jag denna scen? Kanske för att jag arbetar med något liknande idag. Jag organiserar vad man skulle kunna kalla för språkträffar, eller språkcaféer för barn. Programmet går under namnet Världens läsare! och drivs av Översättarcentrum. I det medverkar ett trettiotal skönlitterära översättare med uppdraget att ute på skolor och bibliotek uppmuntra barn och unga till att behålla och utveckla sina språk. Vi riktar oss särskilt till flerspråkiga barn. Barn som liksom översättare rör sig mellan språk, men som inte alltid är medvetna om det, eller får sina kunskaper bekräftade. Ännu mindre om dessa kunskaper utvecklas i periferin – bortom de rum eller normer som värderar vad som tillåts cirkulera som kunskap i vårt samhälle.

 Inom vår översättarkår märker vi det genom bristen på översättare från stora språk som talas i Sverige idag, så som arabiska, somaliska, tigrinja, persiska, turkiska … Något som i förlängningen också påverkar de berättelser och röster som når oss från andra språk och platser. 

Till skillnad från språkcaféet som jag deltog i som barn, eller från den språkundervisning som bedrivs generellt inom skolan, grundar sig Världens läsare! i en flerspråkig metod. Den går ut på att översättaren uppmärksammar alla de språk som talas i en klass eller grupp. Metoden är inspirerad av projektet Weltlesebühne i Tyskland vars tyska namn ”Världens litteratur på scen” möjligtvis ger en bättre inblick i vad som händer i rummet under ett sådant översättarbesök. Snarare än en lektion i språk eller översättning, tillåts barnens språkliga repertoar inta scenen, utgöra själva föreställningen. Genom samtal, läsningar och övningar får barnen upp ögonen för sina kunskaper. Deras språk träder i förbindelse med, hittar och speglar varandra, samtidigt som vanliga föreställningar om språk nyanseras och vidgas. 

Ett moment består också i att översätta tillsammans. Praktiken länkar samman barnens språk och öppnar för ett kreativt samtal kring både språk och litteratur. Samtidigt synliggör översättning på ett konkret sätt de svårigheter och skillnader som uppstår i mötet mellan språk. En erfarenhet som många barn också känner igen, men kan sakna ord för. Inte sällan i tron om att det endast rör sig om problem som beror på dem själva.   

När jag tänker tillbaka på det franska språkcaféet som jag deltog i som barn, förstår jag att det var ett försök från min mammas sida att koppla mig till ett sammanhang där jag skulle få fortsätta prata franska. Förmodligen också ett försök till att stilla min starka längtan efter Frankrike. Men frågan om ursprung och klass gjorde sig påminda i rummet och utgjorde en rad hinder: insikten att mitt första språk, franskan, var tillskriven andra talare här i Sverige än i min barndoms Frankrike, att franskan egentligen inte var mitt modersmål, liksom att vi bodde på en avlägsen ort som försvårade vår spontana koppling till träffpunkten. 

Det är strukturer som vi inom Världens läsare! försöker motverka genom att låta barnen ta del av programmet där de bor eller vistas, och genom att uppmärksamma alla språks betydelse, oavsett kunskapsnivån eller den initiala relationen till språket. Samtidigt är tillgången till språk också en fråga om klass. Flerspråkiga barn som växer upp i områden med socioekonomiska utmaningar löper en större risk att förlora sin flerspråkighet. Dels genom att det egna modersmålet inte värdesätts tillräckligt i relation till svenskan under skolgången, dels genom att den undervisning som senare erbjuds i främmande språk i skolan också nedprioriteras av samma anledning. Detta trots att barnen redan har en grund för just flerspråkig inlärning.  

”Vad händer i hjärnan när barn växer upp med flera språk samtidigt?” frågar mig en journalist inför ett reportage om Internationella modersmålsdagen. Jag anstränger mig för att svara, refererar till befintlig forskning som visar på ökad kreativitet, minneskapacitet och förmåga till att lära sig nya språk hos flerspråkiga barn. Men frågan känns påträngande, underlig. Det som borde intressera oss är snarare vad flerspråkighet gör med vårt tänkande och samhälle. Vad är det som förbinder oss som människor? Vem är det som tjänar på att språket, vårt främsta verktyg för kommunikation och tänkande, industrialiseras och standardiseras? Jag tänker på språkutbildningar som nedprioriteras, på AI-genererade texter, på Kungliga biblioteket som ska ta fram språkmodeller för svenskan, eller de stora samlingar böcker på ”svårtillgängliga språk” som i brist på resurser planeras att fraktas bort av samma nationalbibliotek för att slås ihop med Sveriges depåbibliotek i Umeå. Hur ska svenskan genom dessa åtstramande och nedrustande strategier nå en högre och säkrare status? Och varför beskylls de som insisterar på en språklig repertoar som inte inskränker sig till svenskan för att inte vara ”integrerade i samhället”? 

Tanken om att flerspråkighet ska råda bot på denna utveckling är förmodligen lika orealistisk som när modersmålsundervisningen används som ett politiskt brännglas för den offentliga debattens alla samhällsproblem. Men låt oss åtminstone för ett ögonblick intressera oss för vad studier och forskning säger om flerspråkighet. Kunskaper i det egna modersmålet kombinerat med övrig skolundervisning bidrar till en större gemenskap bland barnen samtidigt som de stärks i sin språkkänsla, såväl i svenska som det andra modersmålet (Cristina Nordman, När blir flerspråkighet en resurs?). Flerspråkighet kan också utgöra en grund för ett mer självständigt tänkande. I en norsk studie visade sig flerspråkiga vara mindre mottagliga för språklig manipulation än enspråkiga. Genom att undvika intuitiva svar på påståenden som avsiktligt komponerats för att missleda, kunde denna grupp upptäcka de underliggande problemen i språket och avfärda felaktiga påståenden (Viorica Marian, The Power of Language, Multilingualism, Self and Society). På ett liknande sätt tycks flerspråkighet även ge en större rörlighet och medvetenhet kring det egna jaget, en förmåga hos den flerspråkige att decentralisera sig för att förstå sin situation bättre, eller kunna möta andras. Om detta kan man höra i det franska reportaget L’école peut-eller sauver les langues régionales? (”Kan skolan rädda de regionala språken?”) som sändes på fransk radio tidigare i år. Här skildras hur mitt barndomsland Frankrike – som jag länge förknippade endast med franskan – inrymmer ett sjuttiotal språk. Men framförallt skildras hur nya reformer i landet försvårar arbetet för de skolor som undervisar på de regionala språken (bretonska, occitanska, baskiska, korsikanska med flera). Dessa kunskaper förs inte heller vidare i lika hög grad inom familjerna. 

Samtidigt leder det kritiska läget till nya oväntade situationer. I reportaget möter vi två flickor som går i en bretonsktalande skola. De berät.tar hur språket blivit som deras eget, ett hemligt språk som de kan tala hemma utan att föräldrarna förstår. I det finns också en glädje. 

Jag tilltalas av denna scen, av flickornas hemli.ga samtal. Kanske finns här också ett frö till motstånd, till barnets rätt till språk oavsett hur omgivningens föreställningar om nytta ser ut. Den får mig också att minnas en motsatt scen. En antiscen. Jag har återvänt till Sverige efter sju år utomlands. Jag arbetar som tolk och befinner mig på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Medan jag tolkar flimrar det för ögonen, för hjärnan. Svårigheten ligger i att processa händelser samtidigt som de ska återges, och det utifrån röster och ansikten som jag möter för första gången. Men den här situationen visar sig vara mer krävande än vanligt. Pojkarna jag tolkar åt förstår inte vad som hänt dem. De berättar på franska att de bara gått runt på stan när de blivit påhoppade, misshandlade. De berättar att killarna som gett sig på dem sett ut som dem själva, men att de inte talade deras språk. De upprepar det. Att pojkarna inte kunde ”vårt språk”. Rummet fylls av en slags stumhet, tystnad. Vilket är vårt språk? tänker jag efteråt. Franska? Ett språk som jag själv ”återerövrat” genom mina universitetsstudier i Frankrike. Eller är det ett annat språk, det andra modersmålet? Eller vår flerspråkighet som riskerar att berövas oss inom diasporan, och genom sin dolda verkan, skapa avgrunder mellan oss?

Bretagne 1902. En ny skollag har trätt i kraft. Regeringen vill stänga skolorna där eleverna undervisas på bretonska istället för franska. Men lagen möts av häftiga protester och demonstrationer runt om i regionen. Franska armén bombarderas med jord, kol och lera inifrån skolorna där lokalbefolkningen barrikaderat sig. Man håller vakt i skift och bönderna beväpnar sig. På en skoldörr har man satt upp en kopia av deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Armén tvingas ta till förstärkning med fler gendarmer, poliser och bataljonen för det koloniala infanteriet. 

Konfrontationen blir våldsam, med flera skada.de, arresterade och ställda inför rätta. Flickskolorna, som drivs av den bretagniska orden Filles du Saint-Esprit ligger i framkant. Där gör systrarna och befolkningen särskilt hårt motstånd. 

För de som vill fördjupa sig i enspråkighetsnormens konsekvenser är idéhistorikern Julia Nordblads avhandling Den enspråkiga demokratin – minoriteterna, skolan och imperiet, Sverige och Frankrike, 1880-1925 en hisnande läsning. Nordblad beskriver en språkpolitik som hårdnar när både Sverige och Frankrike kring sekelskiftet lanserar en ny pedagogisk metod på platser där andra språk talas (framför allt i Bretagne och Tornedalen, men med efterverkningar även i Tunisien och Sápmi). Metoden kallas för direktmetoden och utgår från enspråkighetsnormen. All undervisning ska ske på franska eller svenska, utan att gå via barnets modersmål. Detta trots att många i dessa regioner inte talade svenska eller franska. Och efter att metoden provats ut i Bretagne skulle den gå på export till de franska kolonierna.

Kampen om språket sker på flera fronter. I minnet, i leken, i upploppet. Också i översättandet. Nordblads forskning visar hur översättning under perioder förbjudits för talare av andra språk än imperiets huvudspråk. Översättning ansågs passivisera eleverna i deras språkinlärning. Med direktmetoden skulle man bryta elevernas band till sitt ursprung. Imperiets språkmetod växlades upp i industriell och nationell skala, och förpackade den kulturella likheten så att den kunde serietillverkas och spridas på massnivå. 

I ljuset av detta bör flerspråkighet och översättning kanske trots allt betraktas som ett motstånd mot den språksyn som vi idag ser komma igen, i formen av ett teknologiskt och digitalt standardiserat språk?

Dessa teorier och historiska erfarenheter är vägledande i vårt arbete. Att översättning inte är något självklart utan en praktik i ständig utveckling. Att modersmålet, det starka språket eller målspråket, inte heller är en slutdestination utan en portal till något nytt och mer komplext. Översättning kan också vara ett stöd i arbetet med att kunna läsa, minnas, behålla och utveckla de egna språken. Även om vi bara översätter till ett språk, är översättning en flerspråkig och multidisciplinär praktik, som aktiverar förbindelser mellan språk och världar. 

Själv lärde jag mig min mammas språk genom den persisktalande diasporan som finns här i Sverige och genom modersmålsundervisningen i skolan. Svenskan lärde jag mig genom att gå i en förberedelseklass mina första skolår. Men länge kändes både svenskan och persiskan främmande. Att behöva lämna franskan bakom mig försvagade mitt emotionella band till de nya språken. I min längtanssjuka barnblick fick både mitt eget modersmål och det nya majoritetsspråket låg status. Paradoxalt nog som det var min egen låga status (flykting från Mellanöstern, barn till en ensamstående mamma med arbete inom vården) som samtidigt uteslöt mig från franskan. 

Med Världens läsare! vill vi översättare främja mångspråkighet och den särskilda erfarenheten som varje språk innebär, men också peka på att gränserna mellan dessa erfarenheter är flytande. Persiskan tillhör den indoeuropeiska språkstammen, precis som både svenskan och franskan. Min rätt till modersmålsundervisning har att göra med den finska arbetskraftsinvandringen på 60-talet som möjliggjorde den formen av undervisning. Och omkring mig där jag växer upp på vår lilla ort talas det olika språk: ryska, swahili, lou, spanska, somaliska, kurdiska, tigrinja, arabiska, rumänska, finska, bosniska etc. Språk som i sin tur många gånger bebos av eller bebor andra språk (så som azari, kurdiska och arabiska i persiskan, eller spanskan och rumänskan i franskan).

Det finns något mystiskt över det. Att vi på vår lilla ort aldrig riktigt pratar om de här språken, förstår sambanden, trots att de omger oss och skulle vara en förbindelse mellan oss och världen utanför. Istället: platsens isolering, slutna grupperingar, avsaknad av kultur. Och med det en växande frustration över en kunskap som inte kommer till sin rätt, och som istället översätts till en stark längtan bort under hela uppväxten. 

Vad är det jag försöker skriva mig till? Att vi inom Världens läsare! intresserar oss för hur barn talar med varandra. Hur barn översätter, eller hur språket slungar oss tillbaka till barndomen. Hur vi genom livet förblir barn genom de språk vi tvingats överge eller återvända till, genom de nya vi behövt lära oss, de vi kämpar för att behålla och de vi drömmer oss bort till. Att våra språk lika mycket har med det förflutna att göra som framtiden. 

Som vuxen är jag själv med och skapar de rum som jag skyggade för som barn. Ibland med risken att uppfattas som lite underlig, eller kanske som den franska nunnan som jag mötte i min barndom. 

Under en workshop i översättningskritik frågar en deltagare mig: ”Hur säger man bakfull på persiska?” I rummet sitter andra översättare och kritiker. Frågan kommer lite plötsligt, men alla lyssnar artigt och intresserat. Det enda ord som kommer för mig är ”resaca”. Ett spanskt ord. Från mina studieår i Spanien då jag festade mycket. Då festandet i sig nästan började likna någonting politiskt. Särskilt i Andalusien, där nätterna fylldes av samtal med studenter som visade sig veta mer om Irans historia än de jag mött här hemma. Men låt oss stanna kvar i nuet, i tystnaden i rummet. Barndomens våndor som blossar upp igen. 

”Det vet jag inte” svarar jag uppriktigt.  

På väg hem från workshopen inser jag att jag aldrig varit bakfull på mitt modersmål. Jag tar upp mobilen och skriver till mina svensk-iranska vänner som jag delar en chatt-tråd med: ”Hur säger man bakfull på persiska?” Svaret kommer nästan omedelbart. Plumpt och befriande:”Hang over.”Jag vet inte vilket janusansikte till metod som är bäst, eller minst problematiskt, men kanske borde vi fråga oss om det viktiga är att få nigeriansk pidgin att låta avvikande, eller om det viktiga är att visa läsaren att talaren har kodväxlat från ett befintligt, naturligt och samtida språk till ett annat.

Roza Ghaleh Dar 

Illustrationer Christoffer Pettersson

Artikeln är publicerad i nummer 127 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.