Något meningsfullt mitt i fasan

Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru översatte den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs dikter tillsammans, från engelska till svenska, samtidigt som kriget i Gaza och ödeläggelsen som Joudah skriver utifrån pågår, hur var det? MAO träffade dem för ett samtal om översättning, befriande cynism och det hoppfulla i att alls skriva poesi.

Foto Märta Thisner/Maja Kristin Nylander

Jenny Aschenbrenner: Jag vill börja med att fråga hur det kom sig att ni gjorde den här översättningen. Var det på ert initiativ eller blev ni tillfrågade?

Athena Farrokhzad: Det var på vårt initiativ, men man kan säga att vi parallellt på olika sätt, både jag och Johannes och Jenny Tunedal som är vår förläggare på Norstedt och själv poet och översättare, hittade till Fady Joudah ungefär samtidigt, till honom och till den här boken. Det är en väldigt speciell bok som är skriven under den korta tidsperioden mellan oktober och december förra året och den bär prägel av det. Både i att den är så djupt perforerad av våldet och förtvivlan, men också för att den bär på den här medialiteten – att våldet kommer till en via ett händelseflöde. Och den är samtidigt ett försök att placera Gaza och Palestina på en skyddad plats av kärlek och omsorg, både under den här pågående massiva utrotningen, men också i en sorts planetär tid, eller någon sorts mycket större historisk och global linje. Det är två skäl till varför vi tyckte att boken behövde finnas.

Johannes Anyuru: Jag upptäckte Fady Joudah via andra dikter egentligen och via essäer som han har skrivit under det här dödandet. Jag tycker att han talar med en röst direkt till oss som människor inuti imperiet och att han talar på ett väldigt exakt och djupt inträngande sätt om det som pågår. Frågan om Palestina och frågan om palestinska liv och palestinsk sorg och kamp och hur allt detta ska artikuleras i språk. Han har tänkt på det i sitt eget liv och han har också ärvt den palestinska poetiska traditionen, bortom alla de ytliga slogans som jag själv tänkte i. Han har en sorts underbar melankoli som finns inuti vreden på något sätt. Inuti ursinnet finns den sorg som min egen vrede på något sätt försökte hantera. Ytterst så är det här för mig ett år som präglas av en enorm sorg som då blir ursinne och kamp. Men det gjorde att jag tyckte att han var en viktig röst att översätta.

Både Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru har engagerat sig i protesterna mot Israels krigföring i Gaza, att översätta Fady Joudah blev som en förlängning av det engagemanget.

AF: Jag kom till en plats när jag sa okej, vi har gjort det vi har kunnat göra, vilket är väldigt lite och otroligt otillfredsställande. Man har demonstrerat, organiserat litteraturkvällar, skrivit upprop, skrivit dikter, framträtt, på alla sätt som man kan tänka sig finns till hands för en författare. Och nu kanske det enda som återstår är att översätta poesin för att förmedla de viktiga rösterna.

JeA: Vad tänker ni att poesin har för roll i ett sånt här läge? Vad kan poesin göra?

AF: Det är alltid poeternas och poesiläsarnas stora fråga till poesin, vad poesin förmår göra och inte förmår göra i relation till världens våld. Jag minns en gång Johannes att du sa eller skrev någonstans att poesin är ett imperativ eller någonting som säger: Gråt mänskligheten. Poesin talar om det som utgör de yttersta ramarna för vår mänsklighet. Vad vi är, vad vi består av, vad vi kan göra med eller mot varandra. Det är ju ingen slump att man söker sig till dikt i alla möjliga akuta tillstånd, inför den död som är personlig, men också den död som är planlagd på industriell nivå.

JeA: Hur har det varit, om vi börjar med det rent

praktiska, hur har ni gått till väga?

JoA: Vi började med att översätta lite var för sig och sen bytte vi och ändrade i varandras översättningar, väldigt fritt. Så småningom så har vi också suttit mycket tillsammans på Zoom­möten och på centralstationen och jobbat ihop och pratat – hur fångar vi in detta? Vad gör vi med allt det oöversättbara?

JeA: Har ni dragit mycket åt olika håll? Har ni varit oense eller har ni varit överens?

AF: Vi har haft jätteroligt när vi har gjort detta. Och som du sa Johannes, vi har först delat upp boken på hälften och gjort varsitt utkast och sen gått in i varandras utkast och arbetat om dem in till oigenkännlighet. Om jag ska tänka på hur den processen fortlöpte så tror jag att jag upplevde att jag till en början översatte Fady Joudah som Athena Farrokhzad och att du översatte Fady Joudah som Johannes Anyuru, det vill säga till vårt respektive poetiska idiom. För att sedan ur det försöka uppfinna något nytt, något tredje som då kanske förhoppningsvis ligger nära Fady Joudahs egna poetiska idiom. Naturligtvis också med Jenny Tunedal och Fredrik Andersson [från Norstedts] som båda är våra redaktörer, deras respektive idiom, och uppfunnit ett nytt.

JeaA: Vad säger du, Johannes om samarbetet? Känner du igen dig?

JoA: Jo, jag känner igen det. Det har varit väldigt roligt och smärtfritt. Det är mer smärtfritt att översätta tillsammans än att skriva tillsammans. När man översätter har man ändå ett facit. Ligger det nära detta eller gör det inte det? Det har också varit väldigt fruktbart för mitt eget skrivande. Både att Athena kan tycka att mina radbrytningar är lite sentimentala. Som det är med mig ibland, jag vill gärna göra sentimentala radbrytningar men hon sa nej, absolut inte. För det finns ju heller inte i originalet. Men också att en text blir till bara material när man arbetar med den så länge. Den blir ju bara ett ting vid en viss tidpunkt i processen, bara bråte och läten och skräp. Det händer alltid för mig när jag skriver men det har varit intressant att ha någon annan med sig i detta, som kan peka på den här bråten från ett annat håll och se andra saker. Det har varit väldigt fruktbart.

JeA: Men hur har ni förhållit er till de olika lagren som finns i dikterna, att det finns en traditionell arabisk poesi någonstans underliggande och så skriver han på engelska, men också om andra erfarenheter. Hur transformerar man de dubbla dimensionerna till ett annat språk?

AF: Han skriver mycket om att skriva Palestina på engelska, det är ju en av hans stora frågor, och att det engelska språket inte kan omfatta det palestinska livets komplexitet. För oss har det varit intressant att på något sätt förmedla det till ett annat språk. Jag vet inte om jag kan säga hur vi har gjort, men jag menar att Sverige och svenskan ju också är en nation och ett språk som befinner sig inuti det imperium som Fady Joudah så ofta utgår ifrån, vars insida och utsida hans dikt hela tiden är så otroligt medveten om och navigerar kring. Det är som att vi har flyttat plats eller bytt utsägelseposition inuti imperiet i och med den här språkliga rockaden, men vi befinner oss fortfarande där, inuti. På ett sätt kanske det här har varit något annat än att översätta den här boken till, I don’t know, wolof, eller ett språk som tydligt tillhör den koloniserade världens erfarenhet.

JoA: Jag håller med. Han har också en medveten bortvändhet ganska ofta och det hör för mig till hans mognad som poet. Att han inte är intresserad av att försöka översätta sig själv, översätta den arabiska traditionen, den muslimska sufi­traditionen som det handlar om. Om man är bekant med sufi­traditionen, så kan man plocka upp referenser till diverse medeltida mystiker som samtalar med varandra, men han skriver inte ut det på engelska heller. Så om något så tror jag att jag försökt tvinga mig själv att hålla tillbaka min egen impuls att översätta, att vilja förklara för mycket, att lägga till. Han skriver också med ett otroligt självförtroende, på ett underbart sätt. Han är en människa som inte verkar drömma imperiets drömmar. På något sätt så är det en palestinsk utsägelseposition, eller en palestinsk plats att tänka ifrån, tror jag.

Finns det någon annan plats i världen som ifrån vilken man kan se imperiet så klart som Palestina? I en miljonprogramsförort i Sverige på 80­talet kan man se rasismen, man kan lära sig om Belgiska Kongo och Sveriges roll i detta, och så vidare och så vidare. Allt detta som vi känner till allihopa. Men min uppfattning är att ifrån Palestina eller den palestinska erfarenheten så blir någonting i extra imperiet tydligt. Något som också gör att han skriver så fritt. Han känns som att han är väldigt fri i sitt skrivande. Jag har lärt mig mycket av honom på samma sätt som jag har lärt mig mycket av Palestina detta år

JeA: Hur har det varit att gå in i de här dikterna samtidigt som det han skriver om fortfarande pågår? Hur har det känts att arbeta med det här just nu?

AF: Det känns djupt meningsfullt. Mer meningsfullt än att det har varit en räddning eller en lättnad, för jag upplever att det inte har funnits någon räddning eller någon lättnad alls att tillgå i att vara vittnen till detta. Men däremot att ändå känna en stark vilja till att det här ska kunna finnas på svenska, det ska kunna läsas här, det har ett värde och vi har en uppgift i det. En annan sak som dikterna gör och som vi också har pratat mycket om är den cynismen som finns i Fady Joudahs dikter. Att den röst som pratar är ganska oimponerad och hård, dess dom över världen är hård. Alla de humanistiska institutioner och samhällsfunktioner som under vår livstid har hävdat sig vara bärare av goda värden, i sin ovilja att betrakta palestinier som människor, värda

att inkludera i den här gemenskapen, författargemenskap eller mänskliga gemenskap eller vad det nu är, gör att jag tycker att Fady Joudahs otroliga cynism ibland har varit skön att befinna sig i. Det jag som talar i hans dikt säger att detta har jag all­ tid vetat om.

JoA: Men också att det ju är ett så otroligt, ofattbart accelererande händelseförlopp i Gaza och på Västbanken och södra Libanon, så att nu när boken kommer ett år senare är det som man upplevde som cynism när man läste den första gången nästan hoppfullt på något sätt, inför denna apokalyptiska verklighet. Alltså bara själva gesten att jag skriver dikter om detta, jag skriver om en li­ ten guldfiskskål som står kvar i rasmassorna, i det finns ju ett hopp. Som nu då nyheterna kommit att Israel helt enkelt tänker annektera norra Gaza, helt enkelt genomföra den etniska rensning som de inte har gjort någon hemlighet av att de tänker göra, men när den då genomförs, vad blir det då av den där guldfiskskålen eller den här flickans hand som sticker ut ur ruinerna? Ödeläggelsen är så stor och blir så mycket värre hela tiden att det finns nästan någonting pittoreskt över hans dikter trots att de är ohyggliga. Bara därför att de är skrivna för ett år sedan.

Jenny Aschenbrenner

Illustration Lisa Betty

Utdrag ur […] av Fady Joudah, i översättning av Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru, utgiven av Norstedts i november 2024.

[…]

Och från ingenstans får en flicka applåder från sina räddare
allihop män
som på knän och magar
röjer i konstgjorda rasmassor med sina bara händer vanställda till spöken
av dammet.
Alla katastrofer är naturliga också denna
eftersom människor är naturliga.
Räddarna säger till henne att hon är otrolig, mäktig
och i en bråkdels sekund, innan tyngden
av hennes familjs försvinnande sänker henne, ler hon
som ett barn
som levt sju år ovan jord och mött jubel.

[…]

And out of nowhere a girl receives an ovation from her rescuers,
all men
on their knees and bellies
clearing the man-made rubble with their bare hands, disfigured by dust
into ghosts.
All disasters are natural including this one
because humans are natural.
The rescuers tell her
she’s incredible, powerful,
and for a split second, before the weight
of her family’s disappearance sinks her, she smiles,
like a child
who lived for seven years above ground receiving praise.

Artikeln är publicerad i nummer 121 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.