Nästan norska på någon sorts svenska

Den norska författaren Oliver Lovrenski hittade på sitt eget förortsslang i sin debutroman Da vi var yngre – Jonas Rasmussen kämpade med att göra detsamma på svenska i sin översättning.

Jag är svenskfödd med danska föräldrar och har översatt en hel del från danska. Av för mig oklara skäl har det dock de senaste åren blivet mer från norska. Och varje gång jag jobbar med ett norskt original är jag livrädd. Om det är de delikata nyanserna som skiljer en habil dansk>svensk-översättning från en riktigt bra, så finns det ännu mer likheter mellan danskan och norskan. Med mitt huvudfokus på danskan riskerar jag alltså att missa stilvalörer, falska vänner etcetera i norskan. 

När Brombergs gav mig i uppdrag att översätta denna hyllade och prisade debutroman När vi var yngre av Oliver Lovrenski (f. 2003!) blev jag först lite förvånad. Boken är nämligen skriven uteslutande på vad som lite slarvigt kan benämnas som ”förortsslang”. Men samtidigt gladde det mig att förlaget inte hade hemfallit åt representationstanken. Det här är definitivt ett av de svåraste uppdragen jag har gjort, men jag är övertygad om att min översättning är mer lyckad än om den hade gjorts av en, låt säga, 20-årig hiphoppare med utländsk bakgrund, bosatt i ”orten”, men som har ringa erfarenhet av översättning. Min yrkesidentitet och stolthet som översättare, samt min fruktan för att göra fel, tvingar mig att ständigt ifrågasätta och pröva mina avväganden. Dessutom vet jag av erfarenhet vari de generella svårigheterna ligger, vilka mina egna svagheter är samt, inte minst, var jag kan hitta hjälp vid uppkomna problem. Jag har också alltid kontakt med originalförfattaren, och får därmed förstahandsupplysningar om hur specifika passager ska uppfattas och på vilka språkliga nyanser jag bör lägga tonvikten etcetera. Till förlagets favör kan här också tilläggas att de var fullt medvetna om den extremt svåröversatta prosan och därför erbjöd ett arvode någonstans mittemellan minimiarvodet för lyrik och för prosa.

Boken utspelar sig i Oslos ”skuggsamhälle”, och skildrar fyra nära vänners barn- och ungdomsår, fyllda av droger, droghandel och våld. Det är ständigt problematiska relationer till familjen, skolan, myndigheterna, och alla de fyra killarnas fadersgestalter är plågsamt frånvarande.  

Min rädsla för att översätta just Da vi var yngre från norska stillnade när jag insåg en sak: Den här boken är noga räknat varken skriven på bokmål, nynorsk eller någon nord- eller västnorsk dialekt, vilka alla är fullt gångbara i norsk skönlitteraturutgivning. Jag vill hävda att språket, eller sociolekten, inte ens är så kallad ”kebabnorsk”, som de kallar det i Norge. Hade det varit en sociolekt som kebabnorsk så hade den nog kunnat översättas till mer generellt etablerad svensk ”förortsslang”. Under det scensamtal som arrangerades i Rum för Översättning under bokmässan 2024 berättade Lovrenski att han under lång tid försökte skriva boken på ”vanlig norska” (bokmål, förutsätter jag), men att det var först när han tillät sig skriva med det språk som han själv använde i ungdomen, som själva storyn kunde låta sig berättas. Min poäng är att det är just det språk, vilket just de specifika huvudkaraktärerna, i just denna berättelse talar, som är det bärande för hela boken som sådan – dess handling, dess tema och självberättigande – samt att detta språk har varit helt avgörande för bokens mottagande och framgång.

Något av det viktigaste jag vill förmedla i den här artikeln är att När vi var yngre tydligt manifesterar att ”gatans språk” eller ”förortsslang” inte är ett fattigt språk – tvärt om. Här finns mängder av ord, uttryck och referenser från andra kulturer, subkulturer och språkområden som mycket bildade norrmän och svenskar inte har en aning om vad de betyder. Droghandelns parallellsamhälle genererar naturligtvis också många subkulturspecifika ord och begrepp eftersom det mesta som försiggår där helt enkelt måste hållas hemligt för föräldrar, institutioner, rättssamhället och hela det övriga samhället. Ett och samma narkotiska preparat benämns ofta med flera olika ord. Det samma gäller naturligtvis ”polisen” som förutom ”polisen” i boken benämns även som ”aina”, ”askar”, ”khanzir” och ”shurta”. Detta ”hemliga” språk är förstås också identitetsskapande och fungerar som ett sammansvetsande kitt i en subkultur.

Senare tryckningar av det norska originalet Da vi var yngre inkluderar en ordlista omfattande cirka 70 ord och begrepp. Det är alltså inte meningen att ens norska läsare ska förstå allt som står på boksidorna på originalet. Ordlistan har jag i den svenska översättningen modifierat och utvidgat betydligt, till sammanlagt strax över 200 ord och begrepp. Jag har velat vara generös mot svenska läsare och bland annat förklarat till exempel en del geografiska platser som är självklara för en Oslobo, men inte för en svensk läsare. Andra ord och uttryck har jag inkluderat i ordlistan för att särskilja dem från de drog- och vapenrelaterade orden, så att läsaren inte ska förledas att tro att  en ”solo super” eller ”peppes” har något med kriminalitet att göra. 

Vissa ord ville jag också justera stavning på i den svenska översättningen eftersom det faller sig mest naturligt att omvandla ett främmande språks ”sje-ljud” stavat som ”sj” på norska, men som ”sch” på svenska. Exempelvis ville jag låta ”sjofa” (se/titta) bli ”schofa”. Men det tyckte redaktören inte behövdes, så på den punkten gav jag med mig. Ett ord som ”pæsa” (ge/överräcka) har jag istället valt att behålla i just den stavningen (dock naturligtvis med svenskt ä) trots att ordet kommer från engelskans ”pass”. Detta för att bevara talspråket/ljudbilden, samt för att svenska läsaren inte ska associera till Latin Kings låt ”Passa micken” från 1997. Det hade blivit en anakronistisk tidsmarkör, tänker jag. Såsom ordet brukas i texten finns heller ingen risk att ”päsa” skulle läsas som slöa/slappa. 

I boken förekommer många delvis ”förnorskade” låneord hämtade från framförallt arabiska och engelska, vilket också ger en bild av hur alla etablerade, nationella språk utvecklas fortare i ett mer heterogent samhälle, och hur den utvecklingen möjligtvis är snabbast just i olika subkulturer, detta – tänker jag mig – just för att identitet och grupptillhörighet är basalt för oss som sociala varelser, och för att språket är en så fundamental del av vår identitet. 

Sveriges Radios program ”Språket” har vid minst två tillfällen under hösten 2024 fokuserat på slang och ungdomsspråk. Även där talades det om hur snabbt vissa ord och uttryck föråldras medan andra får fäste i svenska språket och vartefter etableras som vardagligt talspråk. Så fort någon i vuxengenerationen använder nyord ur de ungas vokabulär tycker ungdomarna att det blir oerhört pinsamt. Och om nyordet etablerar sig i vuxengenerationen blir det genast ”ute” för ungdomarna. 

I slutskedet av översättningen lät förlaget en ”yngre” (omkring 38 år), svensk spoken word-poet med kopplingar till den svenska, samtida hiphop-scenen läsa min översättning. Hen tyckte att två uttryck, vilka båda förekommer flera gånger, konsekvent borde formuleras annorlunda. Det ena var jag helt med på att ändra; det andra ville jag behålla för att det var ett engelskt uttryck som ”förnorskats” i originalet (”pulla opp”) och som jag då ville skulle vara ”försvenskat” i översättningen (”pulla upp”), och inte uttryckas på korrekt engelska (”pull up”). 

Jag har medvetet valt att inte skriva ”är” som ”e” samt ”och/att” som ”å”, vilket kunde ha varit naturliga talspråkliga stilmarkörer. Detta för att undvika att förflytta handlingens språkliga geografi till de svenska storstadsregionerna. Handlingen är starkt knuten till Oslo och till just de fyra huvudkaraktärernas språkliga preferenser. Och det råder inte direkt brist på talspråksmarkörer och rena grammatiska ”språkfel” i texten. Förut.om vissa utfyllnadsord som ”typ”, ”liksom” och ”bror” används till exempel ”la”/”sa”/”sen” (istället för ”lade”/”sade”/”sedan”). Och den hos nysvenskar så vanliga omvända ordföljden i exempelvis ”vi nästan hade startat” (istället för ”vi hade nästan startat”) är bara ytterligare ett exempel på överlagda ”språkfel” hos Lovrenski.

Vissa av orden i originalet har jag medvetet valt att inte hitta ”svenska” motsvarigheter till. Detta i en strävan att behålla de specifika karaktärernas språkbruk och vokabulär. (Exempelvis ”gerro.”, ”däbsa” och ”mäbs”.) Om ett ord härstammar från exempelvis somaliska eller kroatiska vore det inte heller troget karaktärsbeskrivningen – och i förlängningen således inte heller författaren, texten eller berättelsen – att översätta till exempelvis ett engelskt låneord, även om det skulle vara mer begripligt och vanligt förekommande i etablerat svenskt ”gatuslang”. Men detta är förstås en avvägning som måste göras vid varje enskilt begrepp och är närmast omöjligt att genomföra konsekvent. Målet har helt enkelt varit att återge textens ton, stil och språkliga egenheter så troget som möjligt.

Slangord som är så befästa i norskan att de också finns med i NAOB har jag dock företrädesvis valt att hitta ”svenska” motsvarigheter till (eller i svenskan etablerade låneord). Exempelvis har ordet ”flæ” (fest), som inte har några tydliga kopplingar till karaktärernas språkliga bakgrund, blivit ”gähda” (från engelskans ”gathering”). Eftersom NAOB uppdateras extremt snabbt har jag vid flera sökningar också stött på ord där vars enda referens till användning i norsk litteratur är från 2023, nämligen just Lovrenskis Da vi var yngre. I dessa fall har jag förstås inte ansett orden vara så etablerade att jag har velat använda ett etablerat svenskt slanguttryck.

Kommatering, interpunktion, satsbyggnad och övriga grammatiska skrivregler har i originalet brukats tämligen anarkistiskt. Versaler används överhuvudtaget inte, och inte heller punkt (förutom vid 2–3 tillfällen, vilka jag då tolkade som korrekturfel, men som författaren ville behålla). Här och var har jag valt att, i vissa passager, modifiera kommateringen, främst för att läsaren lättare ska kunna förstå till exempel vem som uttalar vad vid replikskiften. I övrigt har jag försökt behålla allt så intakt som möjligt. 

För att få input kring nyanser och valörer av olika specifika begrepp använder jag i vanliga fall Synonymer.se väldigt mycket, men med När vi var yngre har Synonymer.se varit närmast oanvändbar. Slangopedia.se har jag däremot konsulterat, men egentligen inte haft särskilt stor nytta av, annat än för att ta reda på vilket år ett specifikt begrepp har börjat användas. Som hjälpmedel under översättningsprocessen har jag, förutom nämnda NAOB, bland annat konsulterat min 15-årige son. Han tillhör ju en generation svenskar vars språk är starkt påverkat av vad personer i övre tonåren publicerar på till exempel TikTok och Youtube. Jag har också sökt upp lite svensk, samtida hiphop på Youtube och Spotify för att försöka få vissa specifika slangord bekräftade eller dementerade. 

Avslutningsvis vill jag bara återigen poängtera att det originalspråk som används i Da vi var yngre är ett rikt, nyanserat och precist språk. Om det så bara talas och förstås till fullo av fyra tragiskt utsatta kids på Oslos gator är jag säker på att det kommer ha inflytande på norskan i framtiden. 

Jonas Rasmussen

Illustration: Christoffer Pettersson

Exempel ur den svenska ordlistan

ammo – farbror (från arabiska)

avor – sticka / stack, dra iväg / drog iväg

baxa – stjäla

bruh / bröööh – egentligen ”bror” men används negativt t.ex. vid känsla av besvikelse ist.f. fan / nähä / seriöst 

dhillo – hora (från somaliska) 

däbsa – ha sex med 

farris – norskproducerat mineralvatten

gerra / gerrish – röka cigaretter

gähda – fest 

hejva – köpa 

insti – institution, motsvaras nog bäst av svenska HVB-hem 

kran – säljare (av droger) 

lappar – LSD, doserat på små papperslappar 

lägs – pengar

maja – Majorstuen, område i Oslo

musht – kund

pinup – en pinnglass från den norska glasstillverkaren Diplom-is

päsa – ge / överräcka (från engelskans ”pass”)

shank – kniv

shurta – polis (från arabiska) 

tagga – sticka / dra iväg

tischar – kille i negativ bemärkelse

vipps – norska motsvarigheten till svenska betaltjänsten Swish

xabsi – fängelse (från somaliska) 

1312 – (eller ACAB) akronym av ”all cops are bastards”

***

sult

vi keefa no lemon haze og avor ghettomcern på oslo s for burger og fries, men sia arjan var blakk, han ikke kjøpte no selv om flere ganger marco spurte, skal du ha, skal du ha, det går bra, jeg skal si til dem du må få uten sennep som du ikke liker, men nei, arjan fortsatt var stolt og sta og rista på hodet, så til slutt marco bare, greit du vil ikke ha, wafart, og vi dro til gøtke og spiste, men da vi var halvveis gjennom burgerne våre, arjan bare, yo la meg smake, og marco selvfølgelig bæda og ropte, hva sa jeg, hva sa jeg, så klart sultne indern skal smake, og etterpå han dissa arjan så heftig og slæppa han i panna, men også dro ut av posen en varm burger uten sennep

hunger

vi keefa lite lemon haze och avor gettodonken på oslo c för burgare och fries, men eftersom arjan var black han inte köpte nåt även om flera gånger marco fråga, ska du ha, ska du ha, det är bra, jag säger till dom du ska ha utan senap som du inte gillar, men nej, arjan fortfa.rande var stolt och envis och skaka på huvet, så till slut marco ba, okej du vill inte ha, wafart, och vi drog till gøtke och käka, men när vi var halvvägs genom våra burgare, arjan ba, yo jag får smaka, och marco förstås lacka ur och ropa, vad vare jag sa, vad vare jag sa, så klart att hungriga indiern ska smaka, och efteråt han dissa arjan så hårt och slappa till han i pannan, men också drog ut ur påsen en varm burgare utan senap

Utdrag ur Da vi var yngre /När vi var yngre

Artikeln är publicerad i nummer 122 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.