Nils Holgersson växer upp

När Selma Lagerlöfs klassiska skolbok för mellanstadiet ska få fransk språkdräkt inser översättaren Elena Balzamo att nej, det här är inget för franska barn.

”Jag skriver för nioåringar”, brukade Selma Lagerlöf påstå under arbetet med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Var det verkligen så? Är det verkligen så? Vem kan läsa boken idag? Hur skall den översättas i våra dagar? Huvudsvårigheten ligger i bokens hybrida väsen: det är på en gång en saga och en faktabok.

När Selma Lagerlöf fick en beställning från Ecklesiastikministeriet om att författa en läsebok i geografin för folkskolorna, gällde det i första hand att förmedla sakkunskaper – genom att göra dem ”lättsmälta” med hjälp av fiktionen (sägner, ursprungssagor). Samtidigt som hon läser sig in i ämnet söker Selma Lagerlöf en passande struktur för att hålla samman det väldiga faktastoffet (dessutom av nödvändigtvis upprepande karaktär då samtliga svenska landskap skall beskrivas med hänsyn till samma parametrar: geologi, geografi, klimat, flora, fauna, jordbruk, industri). Efter mycket trevande fattar hon beslut att använda en ramberättelse med talande djur, som i Kiplings Djungelboken. Gestaltningen börjar ta form.

Problemet är att hon nu får brottas med två olika, ibland motstridiga genrer: faktastoff och litterär fiktion som var och en kräver en specifik framställning: ”konstnären i mig […]”, skriver hon, ”strider med nyttighetsförfattaren.” En av konsekvenserna av denna kamp blir bokens omfång: inte nog med att den fick indelas i två band, den ursprungligen beställda berättelsen på högst 250 sidor blev slutligen en gedigen volym på cirka 700 täta sidor.

Så länge boken användes som ursprungligen tänkt – små avsnitt som man läste högt i skolan under ett helt skolår – vållade den inga bekymmer. Men som ett barns individuella läsning hemma blev det problematiskt, vilket förklarar den tidiga uppkomsten av olika slags adaptationer och bearbetningar, vars antal växte lavinartat och inte har sinat ens i våra dagar, efter drygt ett sekel.

Om bokens omfång och dess motstridiga egenskaper gör läsningen svår för en ung publik även i Sverige, blir det utomlands en ren omöjlighet. Förutom de nämnda svårigheterna finns det ytterligare en stötesten: realia, faktastoff, det vill säga just det som är bokens ursprungliga raison d’être – att förmedla kunskap om Sverige. Ty även om dessa realia kan tänkas få någon klocka att ringa hos en svensk skolelev, gör de det bestämt inte hos en utländsk läsare. Vad skall man göra för att den skall kunna läsas med nöje även i utlandet? Lösningen kom man på mycket tidigt: den hette bearbetningar, förkortade översättningar. I Tyskland till exempel räknar man ett femtiotal olika adaptationer, och även i det övriga Europa trycktes flitigt en mängd sådana. Däremot fick man i de flesta länder vänta i decennier på en komplett översättning.

I Frankrike tillkom den första översättningen redan 1912, en volym på ca 350 sidor, ungefär hälften av originalet. Man fick vänta i nästan 80 år innan boken översattes till franska i sin helhet – det hände 1990.

Ytterst få av bokens otaliga läsare minns att dess allra första mening lyder: ”Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig … ” Berättelsen utspelar sig vid sekelskiftet; då man vid 14 år redan hade gått ut folkskolan och kunde ta arbete på en fabrik eller i jordbruk, man kunde gå till sjöss.

Vi har alltså att göra med en Bildungsroman vars hjälte är en tonåring, en (nästan) vuxen människa som tänker och handlar som sådan. Denna insikt gav mig nyckeln till översättningen. Inte nog med att den skulle vara fullständig – detta var självklart från början – den skulle även rikta sig till en vuxen läsare. Detta bestämde översättningsstrategin: inte sträva efter att göra texten lättbegriplig, inte försöka förenkla den utan tvärtom se till att inte tappa bort semantiska och stilistiska nyanser.

Betraktar man de stilistiska skillnaderna mellan äldre och nutida berättarkonst märker man att den förra i regel utvecklar sig betydligt långsammare, med utförligare övergångar, alltså mindre elliptisk. Hos Selma Lagerlöf är denna utförlighet en del av hennes episka berättarstil och får inte försvinna i översättningen. Därför måste man söka en kompromiss: komprimera, bland annat genom att ta bort en del av upprepningar (inte alla!), utan att tappa bort semantiska element eller ändra tonfallet.

Språken är inte symmetriska – inte enbart i fråga om semantik, grammatik eller satsbildning, utan också om tonfall. I svenskan används adjektiv ofta parvis: A och B, eller, om de är fler, A och B, C och D: pyntad och prydd, bar och naken, och så vidare. Även verb och substantiv bildar gärna allitterationer och assonanspar: krypa och klänga, liv och lust, såpa och tvål. I franskan är den vanliga rytmen A, B et C. Selma Lagerlöfs texter är rika på adjektiv: ”Den var mörk och kulen, villsam och ovägad, risig och stickande … ”. Behåller man samma parvisa struktur, låter den franska texten onaturlig och tung. Men utelämnar man ett ord riskerar man att tappa bort en semantisk nyans. Även i detta avseende är översättandet ett ständigt sökande efter en kompromiss, ibland till förmån för rytmen, ibland till förmån för betydelsen. I vissa fall är det lätt att göra: en del av adjektiven bär nästan ingen semantisk innebörd, de är där mest för rytmens skull: liten å, stora berg, vackert väder, djupa sjöar …

Ett annat problem ligger i strukturella skillnader mellan de romanska och germanska språken av en mer generell karaktär. I de senare bildar man lätt sammansatta ord: åker-fält, ljung-kulle, berg-knöl. I romanska språk är möjligheterna till sådan bindning ytterst begränsade, vilket gör att där man på svenska har två sammansatta ord, till exempel ett adjektiv och ett substantiv: blåvita fjälltoppar, får man på franska fyra ord (bindningsord oräknade): sommets de montagne bleus et blancs, alltså en tyngre konstruktion som inte tillåter samma flytande läsning som det svenska originalet. Även här är det frågan om en kontinuerlig balansgång.

De ovannämnda problemen är av en allmän karaktär, de får alla översättare brottas med. Till dessa får man lägga några specifika svårigheter som kännetecknar just Nils Holgersson.

En läsebok i Sveriges geografi vimlar av hundratals svenska ortsnamn. De flesta av dem är okända även för en svensk publik, men en svensk läsare får en vink genom själva namnet om vilket slags plats eller naturfenomen det gäller: Lilla Karlsö är självklart en ö, Vombsjön – en sjö, Ottenby – en by, och så vidare. För en utländsk läsare är alla dessa namn intetsägande – och dessutom outtalbara: Västra Vemmenhög, Ångermanälven, Glimmingehus … På franska är man tvungen att varje gång förklara ortsnamnet: l’île Lilla Karlsö, le lac Vombsjön, le village d’Otennby. Detta är oumbärligt, men bidrar knappast till översättningens elegans.

I frågan om outtalbarhet: flera egna namn i boken stavas med synkretiska tecken, vilket är särskilt ofördelaktigt när det gäller namn på agerande gestalter, antingen människor som Åsa gåspiga, övernaturliga varelser som Ysätters-Kajsa, eller djur som Gråfäll eller Mårten gåskarl. Hur skall man uttala dem? En fonetisk transkription är ingen bra lösning: skall man skriva Aasa eller Ossa för att ge läsaren en idé om hur det låter? Det blir föga bättre, och dessutom kan man inte tillämpa samma grepp i frågan om ortsnamnen: söker man Åland på en karta, hittar man den – däremot inte Aaland och inte heller Oland. I en geografisk läsebok bör man bevara ortsnamn som de är, vare sig man vill det eller inte.

Stundom uppstår ytterligare en svårighet: vissa egennamn på människor och djur är talande, som Dunfin, Gråfäll, Vingsköna, Guldöga. Vad skall man göra med dem? Ger man inte en vink om deras betydelse, förlorar man ett karaktärsdrag eller en utseendenyans. Men till skillnad från ortsnamn som alltså inte får ändras, behöver man inte vara helt konsekvent i detta fall och desto mindre som författaren själv varierar: vissa namn är talande, andra inte. I översättningen följer jag samma princip genom att ”översätta” vissa namn och bevara andra oförändrade. På detta sätt blir Dunfin > Plumette, Gråfäll > Griset, Vingsköna > Belle-aile, Guldöga > Œil-doré.

I samband med djuren stöter man även på ett annat problem, denna gång av grammatisk art. I svenskan finns det två grammatiska genus, reale och neutrum, med motsvarande pronomen han/ hon och den/det; i franskan är substantiv indelade i två annorlunda grupper: ett substantiv kan vara antingen maskulinum eller femininum och motsvara pronomen il (han) och elle (hon). Storken är till exempel femininum, la cigogne, liksom snoken, la couleuvre. Men i boken är det frågan om storken Herr Ermenrich, alltså en utpräglat maskulin varelse, och om snoken Hjälplös, som sörjer sin maka. I dylika fall får man väl leta efter andra benämningar (oiseau (fågel) är maskulin; serpent (orm) likaså) och försöka variera benämningar för att undvika felaktiga associationer.

Ett ytterligare problem uppstår med landskapsbeskrivningar. Sveriges relief är mycket olik den franska, och flera av dess typiska drag återfinns inte i Frankrike – och inte heller i det franska språket. Orden kan också syfta på annorlunda fenomen. Sådana landskapsdelar som ås, å, skär blir nog till horst / crête, fleuve / rivière, archipel / récifs, men skapar helt olika föreställningar hos läsaren: läser man ”fjäll”, tänker man på Alperna, läser man ”ö”, på Korsika. Den svenska uppdelningen av vattendrag: bäck / å / flod / älv är inte samma som den franska: ruisseau / rivière / fleuve. Och så vidare.

Ändå kan man trösta sig med att dessa föremål inte har förändrats: Härjedalen ligger där det låg för hundra år sedan, och Öland som liknar en ”förstenad fjäril”, gör det fortfarande i våra dagar. Sveriges natur är i stort sett densamma – igenkännbar om inte bekant för svenskarna.

Däremot känner inte ens en svensk läsare landet Sverige som beskrivs i boken: under 1900-talet har det undergått genomgripande omvälvningar på praktiskt taget alla områden. Man sköter inte jordbruket genom att valla gäss, mjölka kon i en hink sittande på en pall eller frakta korn till kvarnen på en hästdragen kärra. Man använder inte längre vävsked i textilindustrin. Inte heller bråkar man lin som i kapitlet ”En liten herrgård”. Dagens metallurgifabriker har litet gemensamt med dem som beskrivs i kapitlet ”Järnverket”. Fattiga barn vandrar inte i landet som tiggare, lapparna (numera samerna) sitter inte piprökande i hyttor kring en härd som i kapitlet ”Hos Lapparna”, och man fiskar inte sill som man gör det i kapitlet ”Havssilver”. Dessa väldiga mängder av sociologiskt och etnologiskt stoff gör boken obegriplig för dagens barn. De känner inte igen landet och samhället och har ingenting att identifiera sig med.

Men denna ”obegriplighet” är också bokens rikedom: hela sekelskiftets Sverige finns med i Nils Holgersson, med sin fattigdom och sin rikedom, med sin industrialisering och sina utvandringsproblem, sina växande städer, sin handel, sitt skolväsen och sina lärdomssäten … Ingenting saknas och man kan länge söka efter ett litterärt verk av liknande innehållsrikedom. ”Sagotanten Selma” skrev anspråkslöst ”för nioåringar”, men lyckades skapa en verklig encyklopedi.

Till skillnad från så många ”vuxna” författare – Alexandre Dumas, Jules Verne, Robert Louis Stevenson, med flera – som så småningom hamnade i barnkammaren, gjorde Nils Holgersson en åldersresa i motsatt riktning: ingalunda en bok ”för nioåringar ” är den ett enastående vittnesmål om livet i Sverige vid sekelskiftet – för en nyfiken vuxenpublik världen runt.

Elena Balzamo