Översättningskritik – Lord Byron i tolkning av Gunnar Harding

John Swedenmark har läst en svängig ny tolkning av Lord Byrons dikter.

Lord Byron
O dåna Ocean
Dikter i tolkning av Gunnar Harding
Wahlström & Widstrand 2024

Gunnar Harding översätter med rösten. Det är ett faktum också för dem som bara har läst översättningarna tyst, och aldrig hört hans raspiga, stockholmska stämma. Fraseringen är grundad i strupen och i kroppsresonansen. Det är som sång fastän det är tal – vad som i operakretsar kallas parlando. Men den musik som finns tyst närvarande är inte ett klassiskt orkesterdike utan en jazzorkester, kanske King Oliver’s Creole Jazz Band.

I den klassiska musiken är frasen en avgränsad melodistump som gärna återkommer och varieras enligt alla konstens regler. I den improvisera.de musiken, till exempel jazzen, återfinns samma mönster av upprepning och variation, men i stunden uppstår en dialogisk relation mellan den efterkommande frasen och den föregående. Strukturen som benämns call-and-response kan liknas vid en väv. En unik sådan, annorlunda redan vid nästa gig.

Var kommer då versen in i detta, i de fall där poeten eller översättaren jobbar med bundna former, givna versmått? Hardings vittomfamnande arbeten ger en intressant aspekt på den frågan. Han respekterar versen noggrant. Men han struntar också i den. Hur går detta ihop? Jo, han är medveten om mönstret, men uppfyller det inte till punkt och pricka. Och det är just vid de avvikande tillfällena som rösten bryter igenom, och blir närvaran.de till och med för den tyste läsaren.

Det här är en gammal fin modernistisk tradition, särskilt i de germanska språken. Poeten sätter upp ett mönster, till exempel blankvers, för att ha någonting att avvika ifrån, att lira med och mot. Dikten blir en jamsession. Och mönstret kan antingen dunka på eller transformeras under vägen – eller bara plötsligt helt enkelt bytas ut. 

Vilket ställer till problem för översättaren och gör henom tidigt gråhårig. Är det mönstret som ska översättas, eller svänget? Bådadera, förstås, men utifrån de förutsättningar som målspråket har för att återge svänget. Ett versmått kan sällan bara kopieras rakt av. Ta inledningsraderna i den första dikten i Hardings nyutkomna urval av Lord Byron, O dåna Ocean: ”Childe Harolds farväl”. Det är en klassisk balladmeter med 4 + 3 jamber, rimma.de abab (”korsrim”): 

Adieu, adieu! my native shore
Fades o’er the waters blue;
The night-winds sigh, the breakers roar,
And shrieks the wild sea-mew.

Men Hardings version är mycket mindre sångbar – eller det behövs en crooner som Sinatra snarare än en folksångare. 

Farväl! Mitt hemlands stränder dör
nu bort inför min syn.
Blott vind och bränningar jag hör
och måsars skrän i skyn. 

Detta åstadkoms med extremt finlir. Man kan exempelvis fokusera på att partikelverbet ”dö bort”, som lexikaliskt har betoningen på ”bort”, här delas upp av radbrott och rim, så att verbet ”dör” blir liksom hängande över ett bråddjupt stup under en mikrosekund. 

Motsatsen inträffar i rad 4. Det stundar nämligen ny information, vilket kräver en paus, som i sin tur bäddar för att läsaren/lyssnaren ska vara mottaglig för det onomatopoetiska i orden ”måsars skrän i skyn”. Det låter ju alls inte som måsar; men överskottet på sibilanter (väsljud) återger på sitt eget vis tumultet: först ett /s/ i ”måsar”, ett retroflext s; en nödvändig mikropaus för att hål.la orden åtskilda – och så lite längre fram ett <sk> som grafiskt ser ut som det i ”skrän”, men uttalas som ett sj-ljud. Observera även den livliga vokalmusiken, till exempel inrimmen mellan långt och kort ä. 

Dessa detaljer är exempel på hur rösten banar sig väg in i texten och gör den levande. Till andra, mer berättande strofformer som ottave rime har Harding dock ett mer avslappnat förhållningssätt, inte minst vad beträffar de tämligen påvra rimmen (väldigt många på ”-het”!). Men den okräsenheten är motiverad, eftersom det i långdikter.na handlar om ett annat slags koncentration och uppmärksamhet: flow istället för sinnlig närvaro i orden och språkljuden. 

Harding har haft det väl förspänt när han har samlat många års umgänge med den brittiske lorden till en urvalsvolym. Han har kunnat välja ut de nummer som faller honom på läppen såväl estetiskt som vokalt. Det är en lyrisk Byron, inte den store epikern. Därmed besannas också det förskönade självporträtt som Byron ger i en av dikterna: 

                                                                                                                                                        allt
som jag berättar har hög sanningshalt 

Detta står i ett poem som i Hardings version har fått titel av inledningsorden: ”Min dikt är episk”, men i originalet bara är fem anonymt numrerade strofer som ingår i eposet Don Juan – ett verk som innehåller många exempel på vad Byron i närmast föregående rad har anklagat många andra för: 

de broderar ut små episoder
till trista labyrinter 

Till Hardings selektiva urval – att lyfta ut vissa bi.tar och ge dem nya rubriker får väl betraktas som ett slags praktisk litteraturkritik? – fogas ett välinformerat förord som mest handlar om diktarens biografi, men även tydliggör den fascination som hans mångskiftande gestalt har väckt hos översättaren, långt bortom den persona som gjorde Byron till en av sin tids största popstjärnor. Det är inte utan att man anar en själsfrändskap bakom allt knåpet med versfötterna. 

Jag påstod i början att Harding både respekterar och struntar i versen. Den finns där, även om han motarbetar den och stundtals även unnar sig att direkt bryta mot reglerna – till förmån för röstens genombrott. Man kan för skojs skull jämföra med Hardings föregångare under 1800-talet: i synnerhet C.W.A. Strandberg (pseudonymen Talis Qualis), vars band 4 och 5 av Samlade skrifter är utmärkta Byronöversättningar, väl lämpade för uppläsning vid öppna spisen. 

De gamla sitter fast i versen på ett sätt som inte Harding gör, tack vare jazzen och andra komponenter av modernismen. Här är ett talande citat av Theodor Lund, ur förordet till hans översättning (1862) av boken Hebreiska ballader. Lund förklarar: 

Beträffande den försvenskning, som härmedelst öfverlemnas i allmänhetens händer, anser Öfversättaren sig böra nämna, att han allestädes bibehållit originalets meter och rim, att han så troget han kunnat följt den store diktaren i spåren samt efter förmåga sökt bibehålla det egendomliga i hans uttryckssätt. 

Nyckelordet är ”följt”. Det anger en underordning, annorlunda än den likställighet som Harding har åstadkommit med lika delar diktarmöda och lättsinne. Som exempel kan man jämföra hur de har löst det odödliga kvinnoporträttet i ”She Walks in Beauty”: 

Byron:

She walks in beauty, like the night
Of cloudless climes and starry skies;
And all that’s best of dark and bright
Meet in her aspect and her eyes;
Thus mellowed to that tender light
Which heaven to gaudy day denies.
One shade the more, one ray the less,
Had half impaired the nameless grace
Which waves in every raven tress,
Or softly lightens o’er her face;
Where thoughts serenely sweet express,
How pure, how dear their dwelling-place.
And on that cheek, and o’er that brow,
So soft, so calm, yet eloquent,
The smiles that win, the tints that glow,
But tell of days in goodness spent,
A mind at peace with all below,
A heart whose love is innocent! 

Lund:

Hon går i skönhet, lik en natt 
Med himmel klar och stjernors glans; 
Af ljus och skugga mötas gladt 
I min och blick, hvad skärast fanns, 
Så vekt, så skönt, så mildradt, att 
Dess glans af dagrar blott ej vanns.
En stråle bort, en skugga mer, 
Och borta vore det behag, 
Som i den mörka locken ler, 
Som blickar ur de ljufva drag, 
Der hvarje tanke klart man ser, 
Hur ren den går i öppen dag.
Och panna, ögon, kind och mund 
Och rosor, löjen — allting der 
Så ljuft-vältaligt hvarje stund 
Om hjertats renhet vittne bär, 
Om frid med allt på jordens rund, 
Om kärlek, som blott oskuld är.

Harding:

I skönhet går hon, likt den natt
som stjärnströdd över himlen drar,
och mörkrets ljus som glimmar matt
i hennes ögon dröjer kvar:
I deras milda sken hon går
som dagen aldrig skåda får.
En enda skuggas lätta dans,
en enda skiftning i ett slag
fördunklar hårets svarta glans,
förvandlar hennes anletsdrag;
och hennes tankar vittnar om
från vilken ljuvlig plats de kom.
Och över hennes kinder drar
så milt, men vemodsfyllt ibland,
ett leende, som vinden far
i stillhet genom drömmens land;
en ren och oförvitlig själ,
ett hjärta som vill alla väl.

Lund kopierar, duktigt, om än med en del nödrim, men Harding ändrar för att gräva djupare. Titta på strof 2. Vissa tunga ord hos Byron har fått stryka på foten, så att kvinnans yttre gestalt blir otydliga.re; istället har Harding koncentrerat sig på att gestalta förvandlingen med syntaktiska och rytmiska medel – inte minst den starka betoningen på ”slag” strax innan radbrytning och efter en lång serie obetonade stavelser, gör att vad som skulle ha kunnat vara ett nödrim får oväntad kraft.

Och kolla avslutningsvis på finessen i allra sista raden. En rättrogen jambisk uppläsning skulle läg.ga stark betoning på ”alla”; men den gängse betoningen i talspråk ligger både på ”vill” och ”väl”: vilket gör att dikten landar i en korjamb: VILL alla VÄL; —UU—. Vilket är en sublim stoppsväng.riva själv, också på samiska.

John Swedenmark

Artikeln är publicerad i nummer 120 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.