Roligt på jobbet med Niclas Hval

När den store amerikanske epikern Cormac McCarthys sista romaner skulle översättas var det Niclas Hval som fick den tveksamma äran att överföra hallucinatoriskt svammel, kvantfysik och grammatiskt regelvidrig interpunktion till svenska. Hur kul var det, egentligen?

En gammal vän skrev i all välmening på ­Facebook att det måste ha varit roligt att översätta Cormac McCarthy. Jag svarade blixtsnabbt att roligt inte är det första ord jag kommer att tänka på, men att det är roligt att ha översatt honom. Och den utsagan är inte helt igenom falsk, men replikväxlingen ville inte lämna mig ifred, den verkade envist tycka att jag borde säga något annat både till mig själv och andra. Den här texten är ett försök att göra just det.

Cormac McCarthy anses av många vara en av de stora amerikanska författarna och jämförs ofta med generationskamraterna Thomas Pynchon och Don DeLillo, och fram tills helt nyligen då han lämnade jordelivet bakom sig var han också ständigt nobelpristippad. Jag kände främst till honom genom ett par filmatiseringar (The Road och No Country for Old Men) och hade inte läst något helt verk av honom när jag fick frågan att översätta dubbelromanen Passageraren och Stella Maris. Trots det hade jag ändå bildat mig en uppfattning, eller förutfattad mening, om hans stil efter att ha läst utdrag och recensioner och en och annan litteratur­vetenskaplig artikel genom åren: ordkarg prosa blandat med dunkla närmast gammaltestamentliga inslag och fina naturbeskrivningar parat med grymma obevekliga händelseförlopp. Jag tänkte att det här var ett ypperligt tillfälle att få lära känna honom på djupet.

Jag har för vana att inte bara läsa hela verket innan jag börjar översätta, utan att läsa det innan jag ens tackar ja till uppdraget. Det var seg läsning. Svårbegripligt. Absurd humor. Vivörer och folk på dekis i 80-talets New Orleans. Tripprapporter inifrån psykoser. En thrillerartad handling som rann ut i sanden. Avancerad matematik och kvantmekanik. Jag tackade ja direkt!

Om man ska försöka sig på att samman­fatta vad det är för ett verk (jag ser det som ett verk, en huvud­roman: Passageraren som följs av en kortare, fördjupande del Stella Maris) så är det ett verk om ett syskonpar, Bobby och Alicia Western – och redan i efternamnet finns en nyckel, för det är inte bara ett försök att skriva Den stora amerikanska romanen, utan en stor roman om Västvärlden, och kanske i förlängningen om mänskligheten. Deras far var med i Manhattanprojektet som tog fram den första atombomben, mamman var en skönhets­drottning (eller hon kom trea i en delstatstävling) som började arbeta på en av an­läggningarna för urananrikning där föräldrarna träffades.

Båda syskonen är matematiskt begåvade, men systern är ett tvättäkta underbarn och drabbas tidigt av psykisk ohälsa. Hon har mycket intrikata psykoser där en kringresande trupp med under­hållare hemsöker henne – dessa leds av The Kid, eller ­Neurosedynkillen The Kid, som är en meter lång, vanskapt och har något som liknar sälfenor i stället för armar. Dessa psykoser, och ”under­hållningen” som till stor del består av dåliga skämt och ord­lekar, presenteras för läsaren i kursiverade partier i den första boken.

Passageraren börjar som en thriller, Bobby jobbar som bärgningsdykare efter att ha gett upp en karriär som teoretisk fysiker, och får ett uppdrag där han och kollegorna ska undersöka ett plan som har störtat i Mexikanska golfen. Det finns inga överlevande, men färdskrivaren, en pilotväska och en passagerare saknas. Efter det här jobbet förföljs Bobby av män i kostym som förhör honom och rotar igenom hans saker, och snart har hans tillgångar frusits eftersom han påstås ha en skatteskuld efter ett större arv som inte tagits upp i deklarationen. Han går under jord på olika sätt, får aldrig klarhet i vad hans brott egentligen bestått av, och flyr utom­lands där han lever ut sina sista dagar på en ö i Medelhavet. Hela hans liv präglas av sorgen efter systern, som han älskade mer än man brukar älska systrar, och som tog livet av sig knappt tio år innan grundhistorien börjar (det är ingen spoiler utan presenteras allra först som en liten vinjett).

Systerns sista tid präglas, förutom psykisk sjukdom, också av sorg – efter brodern som antas vara hjärndöd efter en Formel 2-olycka i Italien. Ett slags Romeo och Julia-tragedi, alltså, för hon älskade definitivt sin bror mer än man bör, och det uttrycker hon öppet och säger att hon vill ha barn med honom, men han vågar eller vill inte ta det ­fysiska steget. (Verkar det som. Det finns ut­rymme för andra tolkningar menar vissa. Och kanske är Alicia också undermedvetet rädd för det eftersom hon skapar ett missbildat, barnliknande hjärnspöke i sina psykoser.) 

Bok två, Stella Maris, består uteslutande av transkriberade samtal mellan systern Alicia och en psykiatriker som förs strax innan hon tar livet av sig. Hon har gått med på att ”prata”, inte genom­föra regelrätta terapisamtal, och hon pratar vitt och brett om bland annat matematik, musik och språkfilosofi och kan säga saker som att språkets uppkomst går att likna vid en parasitär in­vasion av hjärnan och ”det omedvetna vill inte prata med oss för att det har en miljon år av historia utan språk”. I den här delen får läsaren en fördjupad bild av syskonens relation, och av det närmast parodiskt vackra och anorektiska underbarnet Alicia, men den låter också författaren få utlopp för många av de funderingar han verkar ha haft kring människan och universum i den tvär­vetenskapliga grupp han ingick i på Santa Fe Institute i New Mexico, där man forskar på komplexa system som bland annat kaosteori och språkevolution.

Här fanns alltså ett antal mycket olika svårig­heter att tackla för en översättare. I efterhand har jag spaltat upp dem i fem kategorier: 

Den första är facktermer som inte bara ska vara rätt utan låta trovärdiga i munnen på folk som anser att de är vardagsmat. Några av fälten är Formel 2-racing, bärgningsdykning, oljeborrning, psykologi, matematik och kvantfysik. 

Nummer två har jag valt att kalla inomspråkliga svårigheter, det kan röra sig om klang­associationer och svammel med insprängda riktiga termer, ordlekar och skämt, och möjligen hör också alla precisa och vackra passager hit som spjärnar emot när man vill överföra dem till ett annat språk. 

Sedan har vi dialogerna – dels de ordkarga, dels de där talarna har riktig svada. Dialogerna är ett av McCarthys kännemärken och han har en förmåga att göra människor levande genom att säga precis lagom skeva saker med antingen extremt få eller extremt många ord. I filmatiseringarna av hans romaner sägs replikerna till stor del vara tagna rakt från boksidan. Här märks hans aversion mot onödiga småtecken som vanlig interpunktion och anföringstecken, ”things that clutter up the page” med hans egna ord, vilket gör det svårt att hänga med ibland. Även Cormac har kollrat bort sig själv och sin redaktör på ett par tre ställen, och så har han en del oöversatt spanska i de flesta av sina böcker. Men just spanskan är ju lätt att översätta för sig själv och låta stå kvar som den är. 

Den fjärde kategorin rör det grammatiska och hänger ihop med avsaknaden av interpunktion och anföring ovan, han undviker till och med apostrofer vid sammandragningar om han kan, och han jobbar med kraftiga ellipser. 

Vilket leder över i den sista kategorin: tolkning av elliptiska, dunkla eller poetiska passager. Så här kan det låta:

”Host and sorrow to waste as one without distinc­tion until the wretched coagulant is shoveled into the ground at last and the rain primes the stones for fresh tragedies”.

McCarthy är känd för att vara tillbakadragen och har länge varit ointresserad av att prata om sina verk med andra. Han hör till skolan: allt som finns att säga om verket står där på sidan. Alltså hade jag aldrig något större hopp om att få skicka frågor till honom, och därför blev jag extra glad när förlaget meddelade att det fanns en mejllista för översättare som satt och jobbade med hans dubbelroman. 

Vid en närmare anblick visade det sig att det var hans norska översättare, Knut Ofstad, som hade dragit ihop mejllistan som bestod av översättare till närbesläktade språk. Knut hade översatt inte mindre än sju andra McCarthyromaner men fick panik när han såg allt psykotiskt-humoristiskt svammel som förekommer kring hjärn­spöket The Kid och kände att han behövde stöd. 

Jag hade alltså under översättningen kontakt med den danska, norska, holländska och tyska översättaren. Ett av problemen var att vi alla låg i olika faser, en av oss hade inte börjat när den första var klar. Ett annat problem var att det var så mycket som var svårt – vi kunde ju inte fråga varandra om precis allt hela tiden. Ett tredje var att vi ofta inte litade på våra egna lösningar. Med tiden blev kontakten allt mer sporadisk, vi insåg att vi trots allt var ganska ensamma. Men viss hjälp hade vi av varandra. Jag körde till exempel fast i passagen som citeras ovan (vadå ”host”, är det som i hostia­/Kristi lekamen/hans lekamen? Och ”coagulant” är väl det ämne som får blod och annat att koagulera, hur kan det begravas som en kropp?). Två av de andra hade tolkat det som att ”the host” var den som bar sorgen, det finns en sorg och dess värd, vilket passar bra i sammanhanget, och att det handlar om ett stelnat amalgam, eller koagulat, av sorgen och dess värd. Det lät ju självklart när någon annat tyckte det. Så här fick det bli:

Värd och sorg förslösas som om de vore ett och samma tills det eländiga koagulatet äntligen skyfflas ner i marken och regnet bereder stenarna för nya tragedier.

Jag hade (inledningsvis) inte lika nära till paniken som Knut över det psykotiska svamlet, jag kan gilla att agera kaospilot om jag vet att jag be­finner mig i ett kaos, däremot kände jag att matematiken och kvantmekaniken skulle utgöra ett problem. Alltså hörde jag av mig till Institutionen för fysik vid Göteborgs universitet och fick ­jackpott: Måns Henningson ville gärna hjälpa till, han var gammal strängteoretiker och hade varit post­doktor hos Edward Witten som nämns på flera ställen i böckerna, och han hade dessutom skrivit en lärobok om kvantfysik på svenska, vilket är hög­intressant med tanke på att en stor del av de högre teoretiska diskussionerna förs på engelska även i Sverige.

Jag kunde alltså skicka alla passager jag kände mig osäker på till honom, men de visade sig inte bli så många som jag hade fruktat. Kvant­mekanikens utövare och vänner måste vara bland de flitigaste Wikipedia-skribenterna som finns, i princip varenda liten detalj hade en engelsk och en svensk sida. Detsamma gällde i mångt och mycket matematiken, visst fanns det saker jag fick efterforska och tolka på egen hand, och Måns Henningson var till stor hjälp i flera kniviga fall, men på det stora hela hade han mycket få invändningar mot min Wikipedia-tunga överföring.

Det visade sig i slutänden vara svårare att navigera i det psykotiska kaoset där jag missade minst ett par tydliga teoretiska kopplingar och några dåliga skämt, något som närläsaren Malte Persson uppmärksammade mig på, både i sin eminenta recension av verket i Ord & Bild nr 2 2023 och i en privat efterföljande korrespondens. Detta är ett verk som kommer att leva länge, det är jag övertygad om, så alla korrigeringar som går att få in i kommande upplagor är en vinst för den svenska läsaren.

Är det då en bra bok? undrar kanske någon. Tja, det handlar om utplåning på flera plan, personlig utplåning, mänsklighetens utplåning och Västerlandets roll i det. Även verkets form utplånar eller löser upp sig själv, även om allt, precis allt, hänger ihop oavsett vad vissa av nöd och tvång snabbläsande recensenter har sagt både i USA/UK och Sverige. Och det är svårt att värja sig mot sorgen, det finns en djup melankolisk svärta i hela verket, och i hela Cormac McCarthys författarskap. Det är synd om människan, men hon kan också vara vidrig. Därmed inte sagt att det saknas ljus­punkter. Det finns partier som är så vackra att man tappar andan. Han är vass, han är rolig, han är raljerande, han är en briljant stilistiker och Bobbys kärlek till katter är bedårande, även hans vänskap med en transa som heter Debussy värmer i hjärtat. 

Man kan också sammanfatta det som Malte Persson gjorde på Facebook efter att beskedet om McCarthys död nått oss, han rekommenderar verket ”om man vill läsa en åldrad författares vackra och vittfamnande försök att säga vad han vill ha sagt om meningen med universum och människolivet, och inte avskräcks av långa dialoger om matematikhistoria, kvantfysik, metafysik, etc.”

När det gäller frågan om hur roligt jag har haft på jobbet väljer jag att citera Alicia när hon undviker att prata om relationen med sin far på följande vis:

Du tror inte att din far låg sömnlös över bomben.

Min far sov inte före bomben och han sov inte efter. Jag tror att de flesta av vetenskapsmännen ägnade ganska lite tankeverksamhet åt vad som skulle hända. De hade bara roligt. Alla sa samma sak om Manhattanprojektet. Att de aldrig någonsin hade haft så roligt. Men den som eventuellt inte förstår att Manhattanprojektet är en av de viktigaste händelserna i människans historia har inte fattat galoppen. Den ligger där uppe i nivå med elden och språket. Den är minst trea och skulle kunna ligga på första plats. Vi vet helt enkelt inte än. Men vi kommer att få reda på det.

Jo, jag hade roligt på jobbet, och jag kommer nog att få reda på vad Cormac McCarthy egentligen har betytt för mig vad det lider.

Niclas Hval

Artikeln är publicerad i nummer 116 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.