Samisk översättning korsar koloniala gränser

”Om vi definierar valet av Ubmeje i en översättning till svenska som en dekolonial handling, blir då en samifiering av ett svenskt namn utanför Sápmi automatiskt ett subversivt sätt att påvisa de maktförhållanden som föreligger i ett samhälle där samiska ortnamn systematiskt suddats bort historiskt? Eller gör det bara översättningen kufisk och svårgenomtränglig?”

Johan Sandberg McGuinne sammanfattar ett första år med samiska översättarseminariet på HDK-Valand.

Mon vaivan syndin olma, iucht syndin sis affletun ia rieghatulie

Jag arma syndiga stackare, som avlats och fötts i synd

ur En lijten Sångebook (1619) av Nicolaus Andreæ

När kyrkoherden Nicolaus Andreæ i en bitter strid om makten över den samiska­ församlingen i Arvidsjaur 1614 skriver ett brev till Gustaf II Adolf, där han lovar att översätta böcker till samiska om han bara återfår kontrollen över distriktet, så är han kanske omedveten om vad hans gärning på sikt kommer att leda till, men med facit i hand är det lätt att konstatera att översättning är tätt sammanflätad med samisk litteratur, och har varit så sedan boken En lijten Sångebook publicerades 1619.

Språket i Andreæs bok har i efterhand sågats vid fotknölarna av olika språkforskare, och det är tveksamt om den bristfälliga blandningen av umesamiska och finska inslag kom att bli till någon hjälp för andra präster i de samiska delarna av den svenska statens koloniala projekt, men ­Nicolaus Andreæ lät som en följd inrätta den första skolan för samer i Sverige, där fokus skulle ligga på att läsa, tala och översätta mellan samiska, svenska och latin. 

Skolan, som var förlagd till Piteå, hade som uppdrag att årligen undervisa sex samiska pojkar, men när Nicolaus Andreæ avled 1628 gick endast tre pojkar i skolan som fyra år senare fick stänga, då en ny skola för samer öppnat i Lycksele istället. Den skolan kom med tiden i sin tur att mest fokusera på att få fram samiska kyrkovärdar, och när Vitalis Karnell i början av 1900-talet myntade det ökända begreppet ”lapp skall vara lapp” – som fick en avgörande betydelse för nomadskolesystemet i Sverige – så hade de skolor som drivits för samer runt om i Sverige sedan länge slutat att se ett värde i att förmedla kunskaper i samiska språk. Detta har i sin tur lett till ett språkförlusttrauma runt om i Sápmi som påverkar oss än idag.

Kanske är det just på grund av vetskapen om vår historia som det känns smått otroligt att kunna skriva att det i dagarna har gått ett drygt år sedan HDK-Valand i Göteborg startade Sveriges första magisterutbildning i litterär översättning till och från samiska språk. Idag har kursen sex studenter som samläser delar av sin utbildning med Valands engelskspråkiga översättarstudenter.

Vad innebär det egentligen att översätta till och från ett språk, när alla de som kan läsa det du översatt ryms i Sveriges största bio­salong?

Som sydsamisk översättare har det varit nyttigt och nödvändigt att kunna samlas i återkommande samtal och tankar kring vad det innebär att översätta och översättas i ett samhälle där käll- och målspråk, beroende på textens utgångspunkt, växlar mellan att vara kolonisatör och koloniserad. 

Dessa tankar har utvidgats ytterligare av det faktum att jag är den ende av de samiska studenterna­ som översätter till och från just mitt samiska språk. Vad innebär det egentligen att översätta till och från ett språk, när alla de som kan läsa det du översatt ryms i Sveriges största biosalong? I Voices from Sápmi – Sámi Women’s Path to Authorship skriver den samiska litteraturprofessorn och författaren Vuokko Hirvonen att ”[u]nfortunately most of the books that have recently been published in South Sámi – for example, children’s books – are translations.”

Just den meningen bar jag med mig under de första träffarna som ett brinnande kors mot bröstet; mina nordsamiska medstudenter hade i början svårt att läsa sydsamiskan, på grund av våra språks markant skiftande ortografier, och det ledde mig i början på en jakt efter sydsamisk originallitteratur att översätta till svenska i stället, för att underlätta både för dem och mig själv. Problemet med just denna strategi visade sig dock vara just det som Hirvonen konstaterat; den sydsamiska originallitteraturen, om vi med originallitteratur talar om annat än dikter, existerar helt enkelt inte.

Bidrar jag som bärare av det sydsamiska språket till att vår egen röst fylls av andra berättelser än våra egna, om jag översätter majoritetsspråks­litteratur, i stället för att ge mig på att skriva egna romaner på sydsamiska?

Övriga samiska studenter på magisterutbildningen arbetar till och från nordsamiska, ett språk som alltför ofta dels framställs som oförståeligt för talare av sydsamiska – vilket jag med emfas kan konstatera inte är fallet efter att ha läst mina medstudenters översättningar i ett helt år – och dels felaktigt beskrivs som homogent av de som inte talar språket, och följaktligen inte känner till språkets fantastiska dialektrikedom.

Mina medstudenter talar tillsammans åtminstone fyra olika dialekter av nordsamiska, på olika nivåer, alla med olika bakgrunder som format det språk som de har att tillgå som översättare.

Samtidigt har det senaste året fått mig att reflektera över det litterära landskapet i Sápmi på ett sätt som tidigare aldrig kommit för mig. 

Behöver allting översättas?

Har jag som översättare till och från ett minoritetsspråk ett ansvar att lyfta litteratur som kan tänkas bidra till en bredare debatt, eller en mer varierad litteratur?

Får jag som översättare översätta saker, bara för att jag tycker att det är kul?

När jag tidigare ganska oreflekterat konstaterat att den samiska litteraturen behövs i den svenska litteraturkanonen, för att den skall kunna anses vara komplett, så har det senaste året fått mig att se på samisk litteratur som någonting mycket mer, vars värde inte ligger i sitt förhållande till majoritetssamhället, men som en nyckel till vår folksjäl, vår historia och den epistemologi som ligger till grund för de vi är och vill vara, historiskt, nu och framgent.  

Diskussioner om samisk epistemologi berikar. Ett av de samtal vi återkommande återvänt till på utbildningen handlar om väderstreck: Vad lär vi oss om oss själva när de samiska ord för olika väderstreck som vi använder skiftar betydelse beroende på talarens position och ursprung, samtidigt som majoritetsspråkens tolkning av ord som ”nord” och ”syd” är huggen i sten och influerad av en kolonial, socioekonomisk politik?

Om vi definierar valet av Ubmeje i en översättning till svenska som en dekolonial handling, blir då en samifiering av ett svenskt namn utanför Sápmi automatiskt ett subversivt sätt att påvisa de maktförhållanden som föreligger i ett samhälle där samiska ortnamn systematiskt suddats bort historiskt?

Kevin MacNeil uppmanar i romanen The Stornoway Way läsaren ”[t]o not hold the atlas the way it is printed.”

På nordsamiska kallas språket för davvisámegiella. 

Förledet davvi betyder både ”nord”, ”väst” och ”längre ut i fjorden”, beroende på nordsamisk dialekt. Ordet har samma rot som det sydsamiska ordet duvvene, som i sin tur betyder ”långt ut till havs”. 

Vi sydsamer talar åarjelsaemien, sydsamiska. Men på en del nordsamiska dialekter betyder oarji, som har samma rot som sydsamiskans åarjel, väst. I grund och botten skvallrar de samiska språkens ord för väderstreck om ett förhållande till naturen där man lagt större vikt vid hur man situerat sig i förhållande till sin närmsta kust, snarare än att hänge sig åt en västerländsk tolkning av världen, som utgår från en kolonial vilja att framhäva socioekonomiska skillnader mellan det globala nord och syd.

Hur går man som översättare till väga för att förmedla denna diametralt skilda världsåskådning mellan svenska och samiska språk, där ett urfolks epistemologi går förlorad i majoritetsspråkets outtalade värderingar, utan att förvandla en till synes enkel formulering på ett språk till en djupgående debatt om de- eller avkolonisering? 

Det går egentligen inte att på ett rättvist sätt sammanfatta alla de diskussioner som förts under vårt första år som översättarstudenter på HDK-­Valand. 

Vi har smakat på ord, och nosat på tabuteman i Sápmi. 

Vi har diskuterat vad som händer i en text där majoritetsspråket får färgas av minoritetsspråket, och i översättningar till svenska indirekt influerats av Deleuzes deterritorialiseringsteori, genom att låta syntax och ordförråd i större eller mindre grad dikteras av de samiska källspråken.

Vi har diskuterat namn, från personnamn till ortnamn. Är Piera detsamma som Per, och om det inte är det, som vi anar i Inga Ravna Eiras dikt Ruovttus son lea Risten Gutnel, varför är det i så fall så?

På samma sätt har vi stött och blött vad som händer i en text där exempelvis Umeå får behålla sitt samiska namn Ubmeje i en svensk översättning, och om samma ting sker om en ö som Brännö, där vi bodde under vår fjärde träff, i en samisk text får en översättning som Buollesuolu.

Om vi definierar valet av Ubmeje i en översättning till svenska som en dekolonial handling, blir då en samifiering av ett svenskt namn utanför Sápmi automatiskt ett subversivt sätt att påvisa de maktförhållanden som föreligger i ett sam­hälle där samiska ortnamn systematiskt suddats bort historiskt? Eller gör det bara översättningen kufisk och svårgenomtränglig?

Om några dagar påbörjar vi vårt andra studieår. 

Jag ser fram emot ännu mer diskussioner med mina medstudenter under det kommande året, och jag kan inte nog poängtera hur viktig och ­givande magisterutbildningen i litterär över­sättning till och från de samiska språken är och har varit, inte bara för mig på ett personligt plan, men för Sápmi i stort.

Sápmi behöver översättare, och tack vare studierna vid HDK-Valand håller vi nu på att gemensamt forma en översättaretik och metod som på sikt kan stärka vår samiska litteratur.

JOHAN SANDBERG MCGUINNE