Tucking på svenska

Julia Gillberg översatte Torrey Peters Detransition, baby och behövde hitta ett trovärdigt, samtida språk för begrepp inom transcommunityt som ofta saknades på svenska. För detta behövde hon kombinera sitt eget språkliga omdöme med expertis inifrån.

1

I april förra året fick jag frågan om att lektörsläsa en amerikansk roman med titeln Detransition, Baby. Jag tackade ja. Någon vecka senare satt jag på en bro i Berlin och tittade på solnedgången. Det var en av årets första varma dagar och jag pratade entusiastiskt med en vän om boken. Du kanske skulle kunna få översätta den? föreslog han. Tanken hade inte ens slagit mig. Skulle jag, en cisheteroperson, översätta en bok som blivit hyllad som den första stora realistiska trans­romanen? Nej, tänkte jag för mig själv. Det finns för mycket som kan bli fel. Jag skickade in lektörsutlåtandet och funderade inte mer på saken.

En månad senare slog jag av flygplansläget på Arlanda och det plingade till i inkorgen. Ett mejl från förläggaren som frågade om jag möjligtvis ville översätta Detransition, Baby? Med en blandning av upprymdhet och panik slog jag på flygplansläget på nytt och öppnade inte mejlet igen på flera timmar.

Jag tänkte på ett samtal om översättning och identitet jag nyligen lyssnat på, där författaren Mara Lee ställer frågan om texter som speglar vissa erfarenheter kräver någonting mer av översättaren än enbart professionell kunskap eller ett stort intresse? Jag tänkte på debatten om Amanda Gormans översättare (se till exempel DN Kultur 16 april 2021). Men jag tänkte också på att översättning alltid handlar om att bjuda in det som är främmande för oss själva. Jag hade ingen egen levd erfarenhet av den värld som Torrey Peters beskriver, samtidigt relaterade jag starkt till romanfigurerna. Uppdraget skulle dessutom innebära en stor chans för mig, både professionellt och personligen. För att inte tala om hur gärna jag ville ta mig an boken. Återigen tackade jag ja.

2

Min största oro handlade om risken att jag skulle missa något, som ett ord eller en referens med särskild innebörd i transcommunityt. Att ordval och uttryck inte skulle kännas naturliga för en svensk transläsare eftersom jag inte visste vilken slang och vilka begrepp som var etablerade i Sverige. Men också att min ängslighet och vördnad för romanen skulle slå knut på själva kreativiteten. 

Torrey Peters ocensurerade skildring av transkvinnors verklighet hade väckt starka reaktioner i den anglosaxiska världen. Så även inom transcommunityt, där somliga menade att Peters avslöjade transkvinnors hemligheter. Det var därför givet att boken måste provocera även på svenska, men av rätt anledningar – inte för att översättaren saknade koll på begreppen. Något som också ställde frågan om läsaren. Torrey Peters började skriva Detransition, Baby för sina vänner, ovetande om att den skulle plockas upp av världens största förlag. Ingenting läggs till rätta eller förklaras för cisläsaren, som istället får hänga med bäst hen kan. Peters pratar i flera intervjuer om att transpersoner och cispersoner sett olika saker i boken. Cispersoner tenderade att lyfta fram reflektionerna kring kön och identitet, medan transpersoner, för vilka detta var självklarheter, fokuserade mer på bokens personer och relationer. Jag kände mig träffad – hela mitt utlåtande hade ju handlat om just identitetsfrågan. Kunde min cisblick på texten förmedla en läsupplevelse som rymde bådadera, eller riskerade översättningen att bli förklarande eller, ännu värre, exotifierande? Kunde en transkvinna tala genom en ciskvinna? 

3

De flesta översättare kan nog känna igen sig i att man inte vet vilka svårigheter som väntar förrän man sätter igång. Jag bestämde mig därför för att göra en snabb grovöversättning, ett slags andra läsning med fingrarna, för att skapa mig en överblick över begrepp, jargong och eventuella frågetecken. 

Parallellt med detta började jag läsa böcker av svenska transförfattare. Memoarer, romaner, debattböcker, intervjuböcker, avhandlingar, barnlitteratur. Först brett för att fördjupa min kunskap om de erfarenheter som romanen beskriver, och sedan mer fokuserat på jakt efter de specifika begreppen på min snabbt växande ordlista. 

Jag var knappt en fjärdedel in i grovöversättningen när jag snubblade över ordet stealth i Maria Ramnehills bok Ett transfeministiskt manifest: ”Endast genom att leva stealth och aldrig vara öppna med att vi är trans kan vi egentligen uppnå den mänsklighet som trots allt tillmäts vissa kvinnor i patriarkatet” (författarens kursivering). Jag kände igen ordet. Det förekommer redan i romanens första kapitel, när en av huvudpersonernaförklarar att det bara är ”the rarest, most stealth, most successful of trans women” som alls har möjlighet att välja hur de vill leva. Och det var ju en bra upptäckt – problemet var bara att ordet inte nått min lista. Jag hade sett det som vilket adjektiv som helst och översatt det till ”välkamouflerade”. Men stealth hade en särskild innebörd i communityt och det engelska ordet användes även på svenska. Ett transspecifikt begrepp hade med andra ord varit nära att falla mellan stolarna.

Klentroget började jag vända på varje ord och fras. Kanske fanns det fler hemliga fallgropar. Allt trans- och queerrelaterat, från enkla ord till sådant som tycktes kunna rymma en möjlig undermening, hamnade nu i ett dokument med titeln ”Den misstänksamma läsaren”. Till och med titelordet ”detransition” – det att återgå till att leva i enlighet med könet man tilldelades vid födseln – tåldes att fundera på. På engelska är det både ett substantiv och ett verb, men på svenska skulle verbformen bli ”detransitionera”, ”detransitionerade” i preteritum. Det lät klumpigt, men eftersom svenskan går mot verb var det väl att föredra framför ett tungt substantiv. Trots det tvekade jag, jämförde ”efter att han detransitionerade” med ”efter detransitionen”. Jag googlade utan att bli klokare. Hur skulle folk själva säga?

Ett annat till synes okomplicerat ord, engelskans gender, växte till ett problem med närmast filosofiska dimensioner. På svenska insåg jag att jag hade minst tre alternativ att välja mellan: kön, genus och könsidentitet. Just biologiskt kön var det sällan frågan om, men genus använde jag en del inledningsvis, möjligen för att det låg morfologiskt närmast engelskan. Snart märkte jag dock att det inte fungerade. Ordet lät för teoretiskt, nästan akademiskt, i munnen på romanfigurerna. Jag började byta ut det mot könsidentitet och texten blev genast bättre. Det var ju könsidentitet hela boken handlade om! Samtidigt fanns exempel där jag undrade om ordet var riktigt rätt. ”Könsidentitet” har inte bara en annan klang än gender, det är också mer specifikt. När detransitionerade Ames pratar om att hans endokrinolog inte tar sig an trans­patienter på grund av ett ”special interest in gender”, lät det inte märkligt att översätta det till ”specialintresse för könsidentitet”? Kan man ha ett sådant? Och när transkvinnan Reese förklarar för ciskvinnan Katrina att frånskilda ciskvinnor är de enda som har något ”worthwhile to say about gender”, var det verkligen könsidentitet hon syftade på? 

Men de ord som skapade mest huvudbry var engelskans transsexual respektive transgender. ”Transsexuell” på svenska framstod för mig som lite gammaldags, och i början skrev jag därför om det till ”transkvinna” eller ”transperson”. Transgender verkade mindre komplicerat – så vitt jag förstod det var ordet ett paraplybegrepp som också bäst översattes till ”transperson”. Men det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att något stod på: ordet transsexual fullkomligen pepprade sidorna, medan transgender användes sparsmakat – ibland för att markera politiskt korrekthet, på ett ställe till och med som skällsord. Jag grävde djupare i både de engelska och svenska begreppen. Transsexual och ”transsexuell” tycktes likvärdiga. Det vill säga, båda var sammanlänkade med diagnosen transsexualism och ansågs förlegade eller till och med stötande av vissa, men användes samtidigt som identifikation av andra – särskilt de som på medicinsk väg ville förändra sin kropp. I samma veva hörde jag en intervju med Torrey Peters där hon pratade om sin förkärlek för ordet (”it’s got the word sex in it, so”). Jag hade även sett det användas av svenska transkvinnor i Peters ålder. Det var bara att ändra: ”transsexuell” fick det bli. Vari­från Peters ogillande av ordet transgender kom blev jag dock inte klokare på. Begreppet verkade ju omhuldat både i och utanför det amerikanska transcommunityt. Så närmade jag mig slutet av romanen och möttes av följande stycke (vars slutliga översättning jag kommer till):

Back in the eighties the big institutions looking at AIDS noticed a population with wildly high rates of infection—a population that wasn’t captured in the usual categories of “gay” or “Men Who Have Sex with Men.” A certain kind of people slipped through the gaps, people who went by all sorts of names: transvestites, drag queens, sissies, cross-dressers, transgendered, transsexuals, fairies, and on and on. But institutions require categorical names in order to function—the guys at the CDC can’t be writing a new grant or reworking studies every time a nancy starts calling herself a nelly. So they assigned a name to this population: the umbrella term “transgender”—and since transgender women wanted access to resources, that’s what we ended up calling ourselves. But make no mistake, HIV and the invention of transgender women are inextricable. Transgender is the name selected to recognize a vector of disease.

Jag var nära att hosta upp teet. Stycket stod som en symbol för mina samlade utmaningar: att träffa rätt terminologiskt; att få till de rappa ordlekarna (”every time a nancy starts calling herself a nelly”); det faktum att ord som kan tyckas likvärdiga har olika historia och konnotationer. Hur skulle ”transperson”, ett ord som myntades på 1990-­talet av transpersoner själva, kunna fånga kopplingen till hivkrisen som romanfiguren Reese här läser in i begreppet? Jag behövde hjälp.

4

Redan från början hade jag och förläggaren diskuterat vikten av att prata med någon som hade egen transerfarenhet. Jag hade fått ihop en lista med kontakter från vänner och bekanta, men än så länge låg den bara i mejlen och väntade. Men så, ungefär samtidigt som jag närmade mig ett nervöst terminologisammanbrott, postade Edward Summanen, sakkunnig inom transfrågor och då anställd på RFSL, en recension av Detransition, Baby på sitt Instagram. Uppriktigt sagt var det inte jag som såg inlägget, utan min förläggare. Det var nog tur – Edwards kommentarer om hur omöjligt det skulle bli att överföra boken till svenska hade nog fått mig att kola vippen fullständigt.

Förläggaren skickade iväg en förfrågan till Edward om han ville granska bokens transspecifika begrepp. När svaret blev ett rungande ja ombads jag uppskatta hur mycket hjälp jag behövde. Min impuls var att ropa: ALL HJÄLP JAG KAN FÅ!, men så tittade jag närmare på anteckningarna i mitt oregerliga dokument. Visst fanns fortfarande frågetecken, men läsningen och efterforskningarna hade gett resultat, och i många fall började jag känna mig säker på att jag träffat rätt. Så istället skrev jag till förläggaren att termlistan skulle bli lång, men förhoppningsvis behövde Edward bara slänga ett öga och godkänna. Och så ett telefonmöte för att diskutera sådant som var extra klurigt. 

Det var först när jag satt och skulle sammanfatta mina grubblerier som jag insåg att det skulle bli obegripligt att skicka iväg en lista med översatta begrepp, utan att förklara hur jag hade tänkt. Inom några timmar hade det som skulle bli en renodlad termlista växt till ett omfång som översteg min halvfärdiga magisteruppsats.

Mara Lee hade ställt frågan om det finns en kunskap som inte går att läsa sig till. En erfarenhetens kunskap. Det tvivlade jag inte på, men när jag till slut skickade iväg alltihop till Edward kände jag mig ändå en smula mallig över mina nyförvärvade transinsikter. Det enda jag oroade mig över var att förläggaren skulle bli sur för att jag tog upp mer av Edwards tid än avtalat (det blev hon inte). 

En sak som händer när man samarbetar med en expert: man blir ödmjuk. När dokumentet kom i retur efter bara några dagar var det fullt av gulmarkeringar och kommentarer – som när man får tillbaka en mindre lyckad skoluppsats. Jag började läsa och huvudet sprängde av nya överväganden. Det där med detransition, till exempel – ett ord jag vid det laget kände mig så bekväm med att jag nästan inte hade tagit upp det. Edward var tveksam till min användning. ”Detransitionera” och ”detransitionen” gick an, men det mest naturliga, trodde han, var att låta ordet stå som oböjt substantiv. Det vill säga: ”att genomgå detransition” hellre än ”att detransitionera”; ”hans detransition” hellre än ”detransitionen”. Jag invände att en överanvändning av possessiva pronomen skulle få texten att låta osvensk. Samtidigt var det väl just så det låg till: ordet var så pass nyupptaget i svenskan att det ännu inte hade assimilerats. Frågan, således: skulle vi översätta så att det lät svenskt, eller som folk i communityt faktiskt pratade? Detsamma gällde engelskans transspecifika term to tuck,eller tucking. Jag hade läst ”att tucka” och tyckte det lät svenskt och bra. Edward höll med, men betonade att han sällan hörde verbformen. Det folk sa var ”tucking”. Men hur skulle Reeses frågeställning – ”to tuck or not to tuck, that is the question” – i så fall översättas? ”Att göra tucking eller att inte göra tucking”? Nej, vi bestämde oss för att hjälpa ”tucka” på traven in i talspråket.

Så hade vi gaff. Enligt RFSL hette det så på svenska också, men Edward menade att även ”tucking­trosa” var vanligt. Överlycklig över detta utmärkta ord slängde jag in det i Google och fick inte en enda träff. Edward blev förvånad, innan han insåg att han hade läst det på transseparatistiska forum. Inte konstigt att sökmotorn varit så obehjälplig under stora delar av arbetet.

Angående mina funderingar kring gender trodde Edward att ”könsroller” kunde fungera som översättning i Reeses replik. Endokrinologens intresse ville han ha till ”specialintresse för könsidentitetsfrågor”, men där satte jag ner foten. Det var trots allt en skönlitterär text, och efter samtal med kollegor bestämde jag mig för att behålla ”genus”. På andra ställen föreslog Edward ”tilldelat kön” och ”självupplevt kön” som möjliga översättningar av gender – två uttryck jag inte hört förut.

Hur var det då med cisblicken? Hade jag lyckats transcendera min subjektsposition? Dessvärre­ inte. När Reese är på sin första dejt med Stanley, en grym man som spelar en viktig roll i boken, frågar han om Reese vill ha en fitta. ”I sometimes want bottom surgery”, svarar hon. Direktöversättningen av ”bottom surgery” är ”underlivskirurgi”, men jag tyckte det lät väl medicinskt. Skulle Reese­ verkligen nämna sitt underliv på en första dejt? Jag frågade Edward om en förenkling kunde vara på sin plats: ”Ibland vill jag operera mig”? Svaret är värt att citera i sin helhet: 

Jag skulle inte säga ”operera mig” som en synonym till underlivskirurgi, för det finns flera olika typer av operationer inom ramen för den könsbekräftande vården (t.ex. ansiktskirurgi, stämbandskirurgi och bröstförstoring). Det riskerar också att cementera en cisnormativ bild av att den enda operationen som räknas är just den genitala. Bottom surgery används ibland på svenska men vanligt är att säga underlivskirurgi eller genital kirurgi. I talspråk upplever jag även att många använder uttryck som ”operera mig där nere” eller ”göra underlivskirurgi”.

En utmärkt observation och två utmärkta förslag. Rödkindad ändrade jag.

Fanns det saker jag ändå hade missat? Säkerligen massvis som jag aldrig kommer att få reda på, men ett viktigt klavertramp fångades upp i sista stund. Precis som med stealth gällde det ett ord jag först inte ens hade med i frågedokumentet till Edward. Istället letade det sig in i ett exempel i mitt uppföljningsmejl. Ordet var transsexuality, som jag utan en tanke hade översatt till ”transsexualitet”. Begreppet förekom på fem ställen i källtexten, men på ett av dem undrade jag om inte ”transstatus” eller ”transbakgrund” passade bättre? Jag tog även med ett annat exempel där jag tyckte att ”transsexualitet” gick bra att behålla. ”Transsexualitet är, som du kanske redan vet, inte ett ord på svenska”, svarade Edward. (… aj då). Han tyckte därför att det fungerade bra i munnen på oinsatta cis-Katrina, men ingen annanstans, eftersom det signalerade någon som inte hade koll på begreppen. (Aj aj aj.) Men när jag som bäst höll på att justera min översättning uppstod ytterligare förvirring. Hade Torrey Peters medvetet planterat ordet i Katrinas replik för att signalera att hon var oinsatt? Nej, för det användes av transkvinnorna på andra ställen. Hade Peters själv inte koll på begreppen? Jo då. Transsexuality är ett ord – på engelska.

Vad gjorde vi slutligen med mastodontstycket ovan, som jag inofficiellt döpt till ”Reeses brandtal”? Nancy och nelly, till att börja med. Båda var äldre, från början nedsättande ord för feminina homosexuella män. Det finurliga var ju att båda var personnamn, kunde man gräva bakåt i tiden och hitta något liknande i svenskan? Nja, inte riktigt. Ord som kråka, böckling, pugga och stjärtgosse kom upp. Problemet var att inget av de här orden hade tydligt feminina konnotationer. Något mer modernt, som Edward föreslog: ”varje gång en twink börjar kalla sig själv en utter”? Eller mindre specifikt: ”varje gång en bög börjar kalla sig gay”? Nej, problemet kvarstod. Till slut kom förslaget från en gay kompis: varför inte fikus och fjolla, samma fina allitteration som i källtexten? Så blind man kan bli när man stirrat på ett problem för länge. ”Fjollor” hade jag redan använt för sissies, och ”fikus” stod som skällsord på ett annat ställe. Men förslaget var perfekt. Den andra förekomsten av ”fikus” gick att ersätta med ”bögjävel”, och ”fjolla” fick helt enkelt hoppa ner några rader.

Och så tiotusenkronorsfrågan: kunde vi verkligen översätta transgender till ”transperson”? Svenskans ”transperson” var ju inte ett ord som valts av någon myndighet ”to recognize a vector of disease”, så som i engelskan. Ett alternativ, som redaktören förespråkade, var att behålla transgender på engelska. Men jag tyckte det blev konstigt att slänga in ett engelskt ord som inte förekommit någon annanstans i boken. Konnotationerna skulle hur som helst gå förlorade för den svenska läsaren. Kunde vi helt enkelt skriva ”transkvinnor”? Egentligen är det så det står i engelskan: ”the invention of transgender women”. Fast transkvinnor är inget paraplybegrepp, och heller inget ord som valts för att identifiera en smittspridare. Edward lade till ytterligare en komplikation, nämligen att problemet i Sverige var det motsatta: kampen handlade om att få svenska myndigheter att ens prata om transpersoner i det hivpreventiva arbetet. Men då föll något på plats, som är alltför lätt att glömma. Boken utspelade sig ju inte i Sverige, den utspelade sig i USA. Det handlade inte om det svenska ordet transperson, utan om det engelska ordet transperson. Kunde vi förstärka det på något sätt? Ja, så fick det bli. Förundras eller förfasas, slutresultatet blev:

När de stora samhällsinstitutionerna studerade aids på åttiotalet upptäckte de en grupp med extremt höga infektionsnivåer – en grupp som inte ingick i de vanliga kategorierna ”gay” eller ”män som har sex med män”. En särskild sorts människor föll mellan stolarna, människor som gick under alla möjliga namn: transvestiter, dragqueens, crossdressers, transsexuella, köns­överskridare, queens och så vidare och så vidare. Men institutioner behöver övergripande namn för att kunna fungera – gubbarna på CDC kan inte skapa nya anslag eller redigera sina rapporter varje gång en fikus börjar kalla sig själv en fjolla. Så de gav den här gruppen ett namn: paraplybegreppet ”transpersoner” – och eftersom transkvinnor ville ha tillgång till resurser var det vad vi började kalla oss själva. Men missta er inte, hiv och uppfinnandet av gruppen transpersoner är omöjliga att skilja åt. Transperson är en benämning de amerikanska myndigheterna valde för att identifiera en smittspridare.

5

I samband med Amanda Gorman-debatten skrev författaren Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet att det inte spelar någon roll vem översättaren är eller vad hen varit med om. Jag tror mig i den här texten ha visat att detta är en förenklad bild. Inte för att ”lika bara kan förstå lika” – en tanke som jag inte tror att någon faktiskt förespråkar – utan för att, som Valerie Kyeyune Backström uttrycker det i Med andra ord #109, ”erfarenhet kan vara en av flera grunder till kunskap”. Som översättare konsulterar vi sakkunniga hela tiden, och kanske är det så att vissa texter, som behandlar vissa erfarenheter, kräver en sakkunnighet som bygger på något utöver professionella eller akademiska meriter. 

Så var det helt klart i detta fall. Detransition, baby blev en bra översättning, men det berodde till stor del på samarbetet med Edward. Frågan om översättning och identitet är komplex, och jag tror att ett sätt att ta den på allvar är just att jobba tillsammans. Texten blir inte bara bättre, processen blir också så mycket roligare. För min del innebar det även att jag tillät mig att slappna av och leka mer med språket. När det gäller att mynta ny queerterminologi eller introducera nya transuttryck i svenskan kändes det rätt tryggt att kunna bolla med någon med faktisk förankring i communityt.

I den här essän har jag fokuserat på bokens transtematik, men Detransition, baby handlar såklart om många andra saker. Som att vara en kvinna i trettiofemårsåldern som längtar efter barn. Igenkänning kan uppstå på flera plan, och när jag och Torrey Peters äntligen träffades i Stockholm i samband med utgivningen hade jag precis påbörjat en hormonbehandling för att frysa mina ägg. Sammanträffandet tycktes illustrera en av bokens poänger, nämligen att kropp, kön och moderskap inte bara existerar som biologiska fakta, utan är något vi gör. Det gäller förstås även oss som översättare. Vår kropp eller våra erfarenheter behöver inte begränsa vårt arbete, som är föränderligt och performativt – men det skadar inte med lite hjälp på vägen.

JULIA GILLBERG

Källor

Backström, Valerie Kyeyune (2021) ”Att göra nappy rättvisa”, Med andra ord #109, s. 6

Bengtsson, Per (2021) ”Därför har översättningar av Amanda Gormans dikt skapat debatt”, Dagens Nyheter 16 april

Gender Reveal (2021) #91: ”Torrey Peters” [podcast], 3 mars. https://gender.libsyn.com/episode-91-torrey-peters

Leandoer, Kristoffer (2021) ”Debatten om Amanda Gorman gör mig rädd”, Svenska Dagbladet 12 april 

Ramnehill, Maria (2016) Ett transfeministiskt manifest, Atlas, s. 89

Rum för översättning (2021) ”Översättning, representation och identitet” [podcast], 23 mars. https://poddtoppen.se/podcast/1337211559/rum-for-oversattning/oversattning-representation-och-identitet