Nyöversatt: Nils Wadström om ”Alla dina skingrade barn” av Beata Umubyeyi Mairesse
Varför ska man läsa den här boken?
Den rymmer så otroligt mycket på bara 182 sidor. Det är en stark, gripande och poetisk skildring av läkningsprocessen efter ett av historiens värsta brott mot mänskligheten. Ett gigantiskt ämne som förs ner på en vardaglig, allmänmänsklig nivå genom att romanen följer en splittrad familj och i tur och ordning ger mamman, dottern och senare barnbarnet ordet som berättare. Att kalla boken en ”roman om folkmordet på tutsierna” blir missvisande, för det skildras mest indirekt och berättelsen utspelar sig framför allt före och efter. Den spänner faktiskt över hela 1900-talet, in i nutid. Men folkmordet är som ett svart hål kring vilket allt och alla kretsar: en mamma/mormor som har slutat prata, outtalad skuld, brev som aldrig postats, fäder som gått upp i rök, omvärldens och särskilt Frankrikes tystnad och förnekelse, samt den glömska som infinner sig när språk, erfarenheter och traditioner inte förs vidare till generationen som växer upp i förskingringen – Rwandas ”skingrade barn” (titeln är tagen från en katolsk bön). Bokens olika berättare gör var och en på sitt sätt uppror mot den här förintande tystnaden. Inte minst genom att texten är fullspäckad av uttryck och ordspråk från kinyarwanda, det officiella språket i Rwanda. Avslutningsvis är det här en god litterär medicin – men en njutbar sådan – mot den glömska som med tiden ofrånkomligen drabbar omvärlden, inklusive oss i Sverige.
Hur kom det sig att du översatte just den här boken?
För några år sedan översatte jag några av Beata Umubyeyi Mairesses noveller under en kurs i litterär översättning på SU. Jag var på jakt efter oöversatta författare, framtidslöften, eftersom jag hoppades att ett förlag som läste kursbidragen skulle nappa. Så blev det inte, men i samma veva kom hennes debutroman. Jag blev knockad av den och tyckte att den tillförde något nytt till vittneslitteraturen om folkmordet genom att den berättade om nästa generation, exilrwandiernas barn. Så jag uppvaktade Ordfront förlag med den. Driver man inte förlag själv är det mycket som ska klaffa för att man som översättare ska kunna agera ”introduktör” av utländsk litteratur. Jag hann ge upp hoppet, men till slut föll allt på plats: romanen nominerades till flera priser (den fick bl.a. Prix des cinq continents de la Francophonie), den engelska översättningen kom ut och fick fina recensioner, redaktören Eva Stenberg tipsades om boken på franska ambassaden och Ordfront ville ge ut den i samband med 30-årsminnet av folkmordet. Et voilà!
Här kan du läsa mer om ”Alla dina skingrade barn” av Beata Umubyeyi Mairesse.