Maskinerna, missförstånden, poesin

”String figures” är ett initiativ av den österrikiska poeten Maria Seisenbacher som hon bjöd in författarna och översättarna Cecilia Hansson och Daniel Gustafsson till. I detta poetiska projekt låter författarna ansvaret för dikten vara öppet, nästa person i kedjan får förvalta texten men med förutsättningen att ta till vara element i den föregående dikten.

Som en ytterligare inskränkning översattes varje dikt via Google Translate, i ett utforskande av det senmodernas alltmer integrerade förhållande mellan människa och maskin.

Författarna hade tre dagar på sig att svara på föregående dikt och till varje ny text fogades också en bild – helst tagen med mobilkamera. Allting publicerades fortlöpande på Instagram i ungefär två månaders tid.

Här reflekterar de tre över processen.

string_1_maria_seisenbacher

string figures – Hände formen Fäden zu Figuren,

geben weiter, verändern Verantwortung. Hände, Gedanken, Intellekt, Erfahrung, Konzentration

formen Gedichte, geben weiter, verändern Verantwortung.

Körper-Geistarbeit als Veränderungsprozess, die Übersetzung von Sprache, Welt, einer

Kunstform,

fehlerhaft vielschichtiger und bereit für Unbekanntes,

das durch viele Hände glitt.

string_1_maria_seisenbacher_google_translate

strängfigurer – händer formar strängar till figurer,

vidarebefordra, byta ansvar.

Händer, tankar, intellekt, erfarenhet, koncentration

forma dikter, föra dem vidare, ändra ansvar. kroppsinnearbete som en förändringsprocess, översättningen av språk, värld, en konstform, felaktigt komplex och redo för det okända, som halkade genom många händer.

string_2_daniel_gustafsson

Strängfigurer … den här klyftan mellan språk och mening. Maskinöversättningens omilda händer som kramar orden. Gör dem igenkänningsbara, samtidigt obekanta. Spöklika. Tomma, innehållslösa, men paradoxalt nog laddade med ny mening och i vissa fall: okynniga. Okända. Osäkra.

Visst fanns en lockelse i det, att kastas in i ett projekt där flera faktorer som byggde på osäkerhet fick bli bestämmande: fotografier med mobilkameran, korta tidsfrister och så att förhålla sig till översättningar som vred meningen ur fokus. Hur Marias ”Bestäuberinnen des Lichts” blev ”Pollinatorer av ljuset”. Utan den vändningen hade aldrig bilden ”nattens pollen” kommit till mig. Eller – antar jag – Marias svar, där just ”Nachtpollen” blir en bärande metafor.

Tomheten som blir en fyllnad. Det kyliga maskinmedvetandet som känslolöst trasar sönder och samtidigt skapar. Att tränga sig in där, i detta mellanrum, där språk blir till på så olika sätt, omänskligt, mänskligt.

string_2_daniel_gustafsson_google_translate

Fadenfiguren … diese Kluft zwischen Sprache und Bedeutung. Die unfreundlichen Hände der maschinellen Übersetzung, die die Wörter umarmen. Machen Sie sie erkennbar und doch ungewohnt. Gespenstisch. Leer, inhaltsleer, aber paradoxerweise mit neuer Bedeutung aufgeladen und in manchen Fällen: ignorant. Unbekannt. Unsicher.

Es lag sicherlich ein Reiz darin, sich in ein Projekt zu werfen, bei dem mehrere Unsicherheitsfaktoren entscheidend werden mussten: Aufnahmen mit der mobilen Kamera, kurze Deadlines und ein Umgang mit Übersetzungen, der den Sinn verdreht. Wie aus Marys ”Bestäuberinnen des Lichts” ”Pollinators of the Light” wurden. Ohne diese Wendung wäre mir nie das Bild ”Pollen der Nacht” eingefallen. Oder – nehme ich an – Marias Antwort, wo genau ”Night Pollen” zur unterstützenden Metapher wird.

Die Leere, die zur Füllung wird. Das kalte Maschinenbewusstsein, das tränenlos zerreißt und gleichzeitig erschafft. Dorthin einzudringen, in diese Lücke, wo Sprache auf so unterschiedliche Weise entsteht, unmenschlich, menschlich.

string_3_maria_seisenbacher

string figures zeigt, dass Sprache viel mehr ist als Grammatik und Rechtschreibung, sondern ein Körper, der sich selbst verändert und sich uns immer entziehen wird. Nicht-verstehen ist ein großer Bestandteil des Projekts – der Mut nicht zu verstehen, der Mut Fehler zu machen und trotzdem weiter zu machen. Das fehlt in der Gesellschaft, zumindest in Österreich. string figures ist nicht nur Sprachkunst, sondern gesellschaftspolitische Poesie. Ich denke wir werden um vieles mehr davon brauchen …

string_3_maria_seisenbacher_google_translate

string figures visar att språk är mycket mer än grammatik och stavning, men en kropp som förändrar sig själv och alltid kommer att gäcka oss. Att inte förstå är en stor del av projektet – modet att inte förstå, modet att göra misstag och ändå fortsätta. Det är vad samhället saknar, åtminstone i Österrike. string figures är inte bara språkets konst, utan sociopolitisk poesi. Jag tror att vi kommer att behöva mycket mer av det här …

string_4_cecilia_hansson

Jag tar översättande väldigt allvarligt, är poet och översätter ibland andra poeter, men inte så ofta. Och när jag väl gör det tar det lång tid. Nu fanns det ingen tid, dikterna kablades in i google translate, där de förändrades. Öppnade sig, ibland felaktigt. Nya strängar klingade: ding ding dong string figures sång.

Ibland ville jag spola tillbaka, ropa NEJ när jag såg en maskinöversättning studsa upp på skärmen. Några gånger sa jag JA! Som om google hade förstått vad jag egentligen menat, och velat uttrycka i min ursprungsdikt, före den kördes genom maskineriet.

Den noggrannhet man måste ha med sig som översättare fick släppa taget. Kanske förlöste detta mig delvis, vem vet? Ibland är jag alltför långsam, alltför sträng när jag översätter. Har jag för få strängar?

Ett första grovutkast kan vara vilt, hey – det är bara att köra. Det bär jag med mig. Men samtidigt: oron för vad som går förlorat om den mänskliga faktorn, om människan, byts ut mot maskinen. Det är dubbelt, trippelt, det bara måste finnas mänskliga strängar. Och maränger! (Oj, var kom de ifrån, de fluffiga sötsakerna? Äsch, jag skyller som vanligt numera allt på Mrs Google.)

string_4_cecilia_hansson_google_translate

Ich nehme das Übersetzen sehr ernst, bin Dichter und übersetze manchmal andere Dichter, aber nicht sehr oft. Und wenn ich es tue, dauert es lange. Jetzt war keine Zeit mehr, die Gedichte wurden in Google Translate eingebunden, wo sie geändert wurden. Geöffnet, manchmal falsch. Neue Saiten erklangen: Ding-Ding-Dong-Lied mit Saitenfiguren.

Manchmal wollte ich zurückspulen, NEIN rufen, wenn ich eine maschinelle Übersetzung auf dem Bildschirm erscheinen sah. Ein paar Mal habe ich JA gesagt! Als ob Google verstanden hätte, was ich wirklich meinte und in meinem Originalgedicht ausdrücken wollte, bevor es durch die Maschinerie lief.

Die Genauigkeit, die man als Übersetzer haben muss, musste aufgegeben werden.

Vielleicht hat mich das teilweise erlöst, wer weiß? Manchmal bin ich zu langsam, zu streng, wenn ich übersetze. Habe ich zu wenige Saiten?

Ein erster Rohentwurf kann wild sein, hey – mach es einfach. Das trage ich bei mir. Aber gleichzeitig: Die Sorge um das, was am Faktor Mensch, am Menschen verloren geht, wird durch die Maschine ersetzt. Es ist doppelt, dreifach, es müssen nur menschliche Saiten da sein. Und Baiser! (Oi, wo kommen die her, die fluffigen Bonbons? Oh, ich gebe Mrs. Google die Schuld, wie heutzutage üblich.)

string_5_maria_seisenbacher

string_figures war immer auch Zeitdruck, ke ne Zeit zu überlegen, ob die Poetik, die man umsetzen mochte denn auch wirklich griffig werden würde, man bekam einen Faden und musste reagieren, egal, wie unrein die Reaktion oft war, man musste mit ihr weiterarbeiten und sie in absehbarer Zeit publizieren, für eine Lyrikerin, die jedes Wort als eine Welt und mehr ansieht eine Herausforderung auf die Wirkung zu vertrauen … vertrauen, das war auch ein großer Punkt …

string_5_maria_seisenbacher_google_translate

string_figures var alltid under tidspress, ingen tid att tänka på om poetiken som du ville implementera verkligen skulle vara catchy, du fick en tråd och var tvungen att reagera, hur oren reaktionen än ofta var, du var tvungen att fortsätta arbeta med det och det att publicera inom överskådlig framtid, för en poet som ser varje ord som en värld och mer en utmaning att lita på effekten … tillit, det var också en stor poäng …

string_6_cecilia_hansson

Ja, förtroendet! Och hur det fortsätter att växa över gränserna, mitt i missförståndens snår.

Även hur andra världar skapas, parallella, som att jag i detta nu på Instagram, på ett annat konto, inte String-kontot – vårt gemensamma – ser att Maria är i Gmünd, i det blommande vackra Niederösterreich, och det får mig att tänka på Sitta lugnt med ordentliga skor som jag och Daniel översatte, och som var upphovet till allt.

I den diktsamlingen som Maria skrev framträdde teman som tomhet, stumhet, att något gått förlorat, orden som bara fattades och inte fick fyllas ut, och mitt i detta en stenhård sten och blomster, ett klaviatur. Hur våra utsträckta dikter liknar tonerna i de dikterna, som utsträckta händer som inte riktigt når fram. Eller på ett annat vis når fram, spelar sexhändigt men med delvis förbundna ögon.

string_6_cecilia_hansson_google_translate

Ja, das Vertrauen! Und wie sie im Dickicht von Missverständnissen über Grenzen hinweg weiterwächst.

Auch wie andere Welten entstehen, parallel, wie hier jetzt auf Instagram, auf einem anderen Account, nicht dem String-Account – unserem gemeinsamen – ich sehe, dass Maria in Gmünd ist, im blühenden schönen Niederösterreich, und das gibt mir zu denken Setz dich ruhig mit richtigen Schuhen hin, was ich und Daniel übersetzten und was der Ursprung von allem war.

In der Gedichtsammlung, die Maria geschrieben hat, Themen wie Leere, Stummheit, dass etwas verloren gegangen ist, die Wörter, die nur verstanden wurden und nicht ergänzt werden konnten, und mittendrin ein harter Stein und Blumen, ein Keyboard, aufgetaucht. Wie unsere ausgestreckten Gedichte den Noten in diesen Gedichten ähneln, wie ausgestreckte Hände, die nicht ganz reichen. Oder auf andere Weise greift, spielt sechshändig, aber teilweise mit verbundenen Augen.

string_7_daniel_gustafsson

Jag hakar i här – ännu en tråd att tvinna. Ja, Cecilia, förtroendet och sammanflätningen, att litteraturen är (kan få vara) trådar som löper från världen, in i texten, sedan tillbaka ut igen. Att den ständigt blandas med andras röster. Det är en sällsamt produktiv verksamhet. Och Maria – sociopolitisk poesi! – det är absolut något vi behöver mer av.

När jag tittar på trådarna vi skrev ser jag att de (naturligtvis, det var en förutsättning) löper kors och tvärs mellan platser och situationer långt från varandra, men att texten faktiskt tvinnar dessa platser och situationer samman. En av mina bilder är från en konstutställning i Pittsburgh där jag råkade vara när det var min tur att skriva. Den är ett utsnitt ur ett verk om förstörelsen av Mosul och Aleppo – och det slår mig nu: så många lager! Att världen är sammanflätning, att språket är en ständig översättning och felöversättning. Att vi måste lita till vår intuition. Att vi inte får vara rädda för det främmande, det som inte klingar perfekt (även jag har en perfektionist i mig). Men att detta är produktivt. Att det inger ett slags hopp.

string_7_daniel_gustafsson_google_translate

Ich hakte hier ein – ein weiterer Faden zum Verdrehen. Ja, Cecilia, das Vertrauen und die Verflechtung, dass Literatur Fäden sind (können), die von der Welt in den Text hineinlaufen und wieder herauslaufen. Dass es ständig mit den Stimmen anderer Leute gemischt wird. Es ist ein ungewöhnlich produktives Geschäft. Und Maria – gesellschaftspolitische Poesie! – davon brauchen wir definitiv mehr.

Wenn ich mir die Threads ansehe, die wir geschrieben haben, sehe ich, dass sie (natürlich war dies eine Voraussetzung) kreuz und quer zwischen Orten und Situationen verlaufen, die weit voneinander entfernt sind, aber dass der Text diese Orte und Situationen tatsächlich miteinander verwebt. Eines meiner Bilder stammt von einer Kunstausstellung in Pittsburgh, auf der ich zufällig war, als ich mit dem Schreiben an der Reihe war. Es ist ein Ausschnitt aus einem Werk über die Zerstörung von Mossul und Aleppo – und da fällt mir sofort ein: so viele Schichten! Dass die Welt eine Verflechtung ist, dass die Sprache eine ständige Übersetzung und Fehlübersetzung ist. Dass wir unserer Intuition vertrauen müssen. Dass wir keine Angst haben dürfen vor dem Fremden, dem, was nicht perfekt klingt (auch ich habe einen Perfektionisten in mir). Aber dass dies produktiv ist.

string_8_maria_seisenbacher

Mit verbundenen Augen in die Texte der anderen gehen. Ein wenig Rhythmus einer Sprache, die ich nicht verstehe, in der ein Land lebt, das ich nur einmal erlebt habe, mich tief hinterlassen hat. Eine Antwort bekommen, eine Antwort geben und die Fragen sein lassen. Orte, Pflanzen und Schnee ohne Namen, weil es zu viele Ausdrücke gibt, die nicht geklärt werden konnten in diesem Spiel mit dem Fremden, dem Nichtverstehen, dem Weitergehen, auch wenn wir nicht klar sehen, denn das tun wir nie, klar sehen, ich bin schon dankbar, wenn wir sehen, ein paar Minuten, Sekunden, einfach einsehen was gerade mit uns ist: Ein Faden, ein Spiel, eine Idee, ein Wort – das alles übergebe ich Dir.

Und Du spielst mit!

string_8_maria_seisenbacher_google_translate

Gå med ögonbindel in i andras texter. En liten rytm av ett språk jag inte förstår, levt i ett land som jag bara har upplevt en gång, lämnade mig djupt. Få ett svar, ge ett svar och släpp frågorna. Platser, växter och snö utan namn eftersom det finns för många uttryck som inte kunde förtydligas i det här spelet med främlingen, som inte förstår, går vidare. Även om vi inte ser klart, eftersom vi aldrig gör det, är jag tacksam när vi under några minuter, sekunder bara ser vad som händer med oss: en tråd, ett spel, en idé, ett ord – jag lämnade över allt till dig.

Och du spelar med! Nu!

MARIA SEISENBACHER, CECILIA HANSSON OCH DANIEL GUSTAFSSON

Resultatet publicerades även i antologin ”Wot da Future” (Hollitzer 2023), där översättningar gjorda av ”verkliga” översättare publicerades intill maskinöversättningarna. Dessa gjordes av Ursel Allenstien och Stefan Pluschkat (svenska till tyska) och Cecilia Hansson och Daniel Gustafsson (tyska till svenska). ”String figures” finansierades av det österrikiska initiativet Internationale Literaturdialoge som ett av tolv utvalda projekt.

Leken string figures, eller snörlek på svenska, har en lång tradition runtom i världen och finns i många kulturer. Den handlar såväl om interaktion mellan deltagarna som ett sätt att förmedla berättelser. Projektet tar sin utgångspunkt i Donna Haraways ”Staying with the trouble”, där hon ser snörleken som en bild av hur ansvaret för världen fortlöpande och sammantvinnat lämnas över till oss människor. Trådarna som håller ihop världen och dess utveckling – i både god och dålig riktning – blir vårt ansvar när vi deltar, oavsett vi vill eller inte.

Artikeln är publicerad i nummer 115 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.