Fyra runt fyrtio om en fallande bransch – ett samtal om översättaryrkets kris

Något har hänt med den översatta litteraturen. Oavsett om det är AI:s intåg i bokbranschen, streamingtjänsternas vurm för inhemsk litteratur eller engelskans starka ställning bland läsare – eller kanske en kombination – vittnar fler och fler översättare om svårigheter med att kunna försörja sig. 

Några sätter sig i skolbänken igen. Elin Svahn möter Ebba Högström (blivande gymnasielärare i tyska och svenska), Klara Lindell (blivande bibliotekarie) och Erik MacQueen (blivande teknisk skribent) för ett samtal om gamla och nya yrken.

Elin Svahn: Ni har alla börjat eller ska börja studera något nytt. Hur har det här beslutet vuxit fram? 

Ebba Högström: Jag har aldrig riktigt trott att det går att försörja sig som översättare och det har inte heller gått för mig, jag har alltid haft extrajobb. Jag har alltid haft det i bakhuvudet och sedan fick jag barn och kass SGI och då kände jag att jag måste ta tag i det. Jag kan inte leva ur hand i mun eller vara beroende av att få stipendier. Det känns skört, godtyckligt. 

Erik Macqueen: För mig har det växt fram.  Jag har kunnat försörja mig ganska gott på översättning under rätt många år, men det har ju också inneburit att jag har jobbat för mycket. I bakhuvudet finns alltid att det är lite skört, men jag har haft för mycket att göra för att lyfta blicken. För drygt ett år sedan var det som att någon vred av en kran, uppdragen slutade komma. Det känns mer och mer som rätt beslut att börja plugga. 

Klara Lindell: Jag känner igen mig jättemycket i din beskrivning, Erik. Jag har också jobbat på, typ inte haft semester. Sen var det verkligen som att någon tryckte på en knapp. Tidigare har jag varit uppbokad i ett år framåt. Man tänker att det kommer lossna, men inget kommer. Till sist damp det ner ett uppdrag, men då började jag känna att om det ska vara så – att det trillar in någon enstaka titel som man måste ta och bara släppa allt – inte ha ett liv, inte vara mamma, inte göra någonting, utan bara jobba för att få pengar, det funkar ju inte, så kan man inte leva. Det är inte värdigt. 

EH: Jag har också känt att det är tröttsamt att jobba på uppdrag. Jag har tänkt att jag ska försöka i egen regi, med ett eget förlag. Dels för att det är jobbigt att jaga uppdrag, dels för … ja, alla har inte samma smak som jag, uppenbarligen. 

ES: Tänker ni alla att ni ska fortsätta översätta i någon mån?

KL: Ja, om det går.  Tanken på att inte jobba med språk ger mig lite panik. Men det beror på om det funkar, kanske om man kan hitta en deltidstjänst. 

EH: Ja, men som något vid sidan av. 

EMQ: Det finns ju ett par författare som jag ser som mina författarskap och det skulle kännas jättetråkigt att ge upp dem, men det står ju förlaget helt fritt att ge dem till någon annan. 

KL: Det känns ju märkligt att man nästan blir tvingad till att byta yrke, att man inte byter för att det är dags för något nytt utan för att kunna försörja sig.

ES: Det är de externa omständigheterna, inte arbetet i sig?

KL: En del av själva arbetet är ju inte heller positivt, som att vara i händerna på förlagen så mycket. Det är ju dåliga villkor, inte bara ekonomiskt – olika versioner av manus som kommer hela tiden, man jobbar ofta under väldig tidspress och råkar ut för påfrestande redigeringsprocesser som man saknar makt att påverka. Det är en ohållbar arbetssituation för många.

EH: Det är också psykiskt påfrestande, man försöker göra sitt yttersta, men man får inte så mycket tillbaka. 

KL: Och ett arvode som bara går ner. Och så det här med AI … Själva inställningen tycker jag känns tröstlös. Då har man ju rört sig bort från kultur och in i någon form av business.

EMQ: Ja, man ser översättning som ett produktionsled istället för en litterär verksamhet. 

KL: På det sättet känns det som ett sjunkande skepp.

ES: I Anu Heinos avhandling från Finland framgår att 50 procent av de finska skönlitterära översättarna har övervägt att lämna yrket, det är ju höga siffror … Hur tror ni att det kommer att se ut framöver? Vilka kommer kunna jobba som översättare? 

KL: Folk som får pengarna någon annanstans ifrån. En slags sidosyssla. 

EH: Typ akademiker. 

KL: Ja, akademiker, författare kanske. 

ES: Det känns som att det blir mer och mer författare, tycker jag. Och också att förlagen lyfter fram dem mer. Det låter ju som en utarmning av yrket?

KL: Ja, det är jag ganska övertygad om att det blir, det fylls ju inte på underifrån. En del har det fortfarande okej, men de kommer ju försvinna allt eftersom. Det är ganska svårt att inte bli svartsynt tycker jag, men just nu känns det som att det inte finns så mycket som pekar åt andra hållet.

EH: Jag tycker det vore trist om litterära översättare inte existerade som yrkesgrupp. Det är ju en egen kompetens att översätta.

ES: Ja, absolut. Och som Nils Håkanson skrev i Aftonbladet (21/5 2025), historiskt har översättare varit viktiga för det svenska språkets utveckling. Vad händer när impulserna utifrån inte kommer? Ibland tänker jag att det hänger ihop med politiken och samhället i allmänhet, att det blir mer inåtvänt. Man är inte lika öppen mot yttre influenser och det återspeglar sig i bokbranschen. Att det nästan har blivit subversivt att hålla på med översättning. Det är ju befängt, men det har gått åt det hållet. Samtidigt kan man tänka sig att det kanske kommer en backlash, att folk bara, ja, jag läser översättningar, jag är så edgy. 

EMQ: Man måste nog skilja lite på översättningar från engelska, i och med att unga gärna läser på engelska. Översättare från andra språk än engelska sitter ändå lite tryggare. Men du, Ebba, översätter ju från tyska i och för sig. De flesta skulle ju inte sätta sig med en bok på tyska liksom. 

EH: Precis, och tyska är ju ändå ett ganska stort språk, men även tyska är svårt att hålla på med. Och då tänker jag så här, hur är det för folk som översätter från andra mindre språk, om redan tyska är konstigt. Vad är då till exempel rumänska? Det är ju trist om det bara blir engelska kvar. 

EMQ: Ja, men jag menar ju att engelska översättningar är de som kommer försvinna. De få som översätter från andra språk kommer nog kunna hålla på lite längre. 

KL: Där tror jag kanske det är lättare att kombinera med något annat också, för då är det inte de här jättestora titlarna som måste ut precis just vid en särskild tidpunkt. Man kanske kan jobba lite långsammare, ha något annat bredvid. Med de engelska titlarna är det ofta att de måste ut exakt ett visst datum – ni ska vara 500 översättare och jobba samtidigt. Panik, panik, samtidigt som boken inte ens är färdig.

ES: Att fler översättare skulle jobba deltid, det blir ju en avprofessionalisering … Branschen kanske skulle behöva se det mer som ett yrke. Har ni några tankar om vad som skulle behöva förändras? 

EH: Jag tycker att det känns som att det är låg status att ha översättning som yrke. Alltså att det är lägre status att ha översättning som jobb än att vara en person som sticker emellan ibland med översättningar, typ författare.

EMQ: Det är ju väldigt många utvecklingar i samhället som sammanfaller – regeringens kulturfientliga politik, läskrisen … Men jag tycker också att de översatta böckerna blir lite föräldralösa på förlagen. Har man en originalutgåva på svenska så har man en författare som man behöver stå till svars inför. Med en översättning är det ofta ingen som övervakar vad som händer med den, och sen kan man peka på att översättningar inte säljer. Det blir en självuppfyllande profetia. 

ES: Jag får lite intrycket av att för er två, Ebba och Klara, handlar det också om att inte vara frilansare?

KL: Ja, men lite. I alla fall inte under de här villkoren. 

EH: Ja, att kunna veta när man kan vara ledig och få en vettig semester. 

KL: Det är ju en märklig sits just att man är frilans, men samtidigt inte. Man kan inte riktigt förhandla eller ställa krav. Det är den sämsta av alla världar. Inga fördelar egentligen, mer än att man kanske kan styra sin tid litegrann, men oftast inte det heller eftersom man är skitstressad. 

ES: Vi återkommer till det hela tiden: på pappret är det en jättestor frihet att vara översättare, men samtidigt är det inte det. Det finns ett spänningsfält där. 

KL: Det skulle kunna vara en väldigt stor frihet och det är det ibland, men oftast inte. Det är lite som betaltjänster: man betalar för jättemånga olika serier, men man ser en. Det är samma sak här, att jag har den här friheten, fast jag får aldrig ta del av den. Det kanske är någon eftermiddag när man kan gå iväg och göra något eget, annars jobbar jag både dag och kväll. Jag vet att jag är min egen, där finns friheten. Jag ser den i horisonten, men den är väldigt sällan tillgänglig. 

EH: De perioder jag har haft jobb har jag känt mig privilegierad, jämfört med dem som måste gå till ett tråkigt jobb varje dag. 

ES: Men det där: ”Äh, jag ska till Aten nu.” Har ni gjort några sådana grejer? 

EH: Nej, faktiskt inte. Det känns inte som att det skulle funka i längden. För mig funkar det inte i längden. 

KL: Allt är tidsbegränsat hela tiden. ”Nu finns det rum att hyra där. Nu kan man göra det och det.” Det handlar om att man ska tänka max ett år framåt. Det livet kan ju vara väldigt lockande, framför allt i början. Jag vill bara ha det lite tryggt och förutsägbart, men det tilltalar kanske vissa. 

ES: Ja, vi är alla i ungefär samma generation, runt fyrtio, och tog examen ungefär samtidigt – är det en slump, tror ni? 

EMQ: Vi är ju mitt i livet. Om mattan rycks bort under fötterna för en i det skedet så måste man vidta åtgärder på något sätt.

KL: Man kan fortfarande göra det, är man 65 år är det svårare.

EMQ: En del av det plågsamma är ju att man är i den fasen i livet där många av ens vänner och bekanta bara gasar på. Men mitt intryck är, utan att jag bygger det på något annat än ett intryck, att de här lite äldre, typ 40-talisterna, de jobbar på och verkar få uppdrag, det är ju vår generation som har slutat få. 

ES: Intressant, jag tänkte att det var tvärtom, att det var de nya som får massa uppdrag. Liksom nya och fräscha, hungriga. 

EMQ: Ja, men så är det säkert också, det kan ju vara de två rörelserna samtidigt. Vi är mitt emellan.

ES: Ja, och är man tio år äldre så är det kanske inte självklart att man börjar skola om sig. 

EMQ: Fast det hade man nog ändå behövt göra, tror jag. Man kan inte bara leva på luft i fyrtio år.

EH: Men den lite äldre generationen, de har väl inte heller varit heltidsöversättare?

KL: Nej, precis. Jag tror att det är ganska många som kanske inte behöver lämna yrket på det sättet. Att man har haft en sidogrej och så kan man växla upp den, och så blir översättning sidogrejen istället. Men har man inte haft någon sidogrej blir det antingen eller.

ES: Ja, det är ju paradoxalt att en semi-exit kan göra att det är möjligt för en att stanna kvar i yrket, men det har jag också sett exempel på i min forskning. Från förlagen och organisationerna skulle man behöva fundera på hur folk ska kunna jobba med det här långsiktigt. Det kanske inte är möjligt? Det kanske inte är … önskvärt? 

KL: Ja, från förlagen får man ju intrycket att det inte är det. Bara det faktum att de är villiga att använda AI, att användningen inte kommer från översättarna utan från förlagen, vittnar om en inställning som känns så jävla olustig. Det säger ju någonstans att om tekniken kunde ersätta även kvalificerade litterära översättare så skulle vi göra det, men nu råkar den vara lite för dålig för det. Vi önskar att även litterära översättare vore utbytbara …

EMQ: … så därför ger vi inte ut några översättningar. 

KL: Varför ska jag stå här med mössan i hand och kanske kunna betala hyran? Jag blir jättestolt i såna lägen – liksom fuck you, nu drar jag!

EH: Det är trist att man inte kan få betalt det som det egentligen kostar.

KL: Jag tycker det är svårt att säga vad organisationerna kan göra. De kan ju jobba för bättre villkor, men det är så ogästvänlig terräng nu. Som det här med att kulturen ska stå på egna ben och samtidigt så är det så mycket ROT och RUT, allt ska man dra av, men kulturen ska minsann stå på egna ben! Hur ska en kulturarbetare kunna hantera de förväntningarna? När det ovanifrån bara är piska, piska, piska. Det känns som en omöjlig ekvation. Är det ens möjligt att ställa krav i det klimatet? 

EMQ: Det kan bli intressant att se hur till exempel Författarförbundet påverkas. Om man översätter en bok vartannat år är man väl inte med i Författarförbundet och det är ju ändå en ganska stor del av deras medel. Så om typ 50–60 procent av alla översättare går ur så kommer de få betydligt sämre ekonomi. 

ES: Inte lika lätt att få folk att engagera sig, en förändrad kollegialitet … Styrkan har ju alltid varit att, ja, att de samlar alla. 

EH: Nu blev det mörkt …

ES: Vad ser ni fram emot med era nya yrken? Att ha kollegor och en arbetsplats, semester och pension?

KL: Jag ser fram emot att vara en del av det demokratiska samhället. Det är man ju absolut som översättare, men som bibliotekarie står man i frontlinjen. Ett bibliotek är också vår sista bastion. Alla är välkomna, man behöver inte köpa något, man behöver inte ens låna något. 

EH: Jag tänkte säga precis samma sak! Vi kommer ju göra en insats med att stärka basen av läsare. 

EMQ: Jag har nog inte den visionen. Det här känns lite som ett infall och lite desperation. 

EH: Den stora frågan är ju: Skulle du råda din dotter att utbilda dig till översättare, Elin? Nej, precis. Skulle jag råda min son att bli det? Nej, precis. 

Elin Svahn

Artikeln är publicerad i nummer 124-125 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.