Poesi trots allt

”En stilla vrede, den maktlöses vrede, snurrade otyglat genom kroppen, rev som en instängd katt. Förtvivlad famlade jag efter ett mirakel som kunde desarmera bomberna innan de nådde marken, stoppa krypskyttarnas projektiler innan de borrade sig in i palestinska kroppar. Var fanns språket som skulle sträcka fram en hjälpande hand när vi behöver tröst, när vi behövde säga att vi alla står på randen till utplåning? Vad har jag, en enkel människa som tror på tankens kraft, annat att komma med än denna meningslösa fantasi. Jag visste att jag var naiv. Och så må jag förbli.”

Jasim Mohamed har under hela Gazakriget arbetat med att översätta palestinska poeter som skriver under den pågående katastrofen. För MAO berättar han om kampen för att se översättandet som viktigt.

1. I snart två år har jag följt ett antal poeter. Kollegor från Gaza och översatt dem till svenska. På så vis kom jag nära dem och delat diktens rum med dem. Jag har dagligen hört de helvetiska ljud som omger dem och anat något av det deras ögon tvingats se. Jag sprang vid deras sida när de sprang för livet, och kände, som dem, lukten av döden. Men hur djupt jag än tog mig in i deras texter rörde jag mig ändå endast på ytan – som att från en bepansrad bil bevittna ett lejons attack mot ett rådjur. Jag riskerar inte att förintas, jag känner inte hettans tänder mot min hals eller kylans klor i min hud. Min mage är alltid full och jag hinner knappt känna törst innan jag åter fyller mitt glas från vattenhålet i mitt fridfulla hem.

Detta avstånd gör sig påmint i varje försök att närma mig deras texter, och det påverkar oundvikligen både läsningen och översättningen. 

Genom denna dödsmättade process har jag lärt känna deras verk på nära håll och kan beskriva både deras språkliga uttryck och poetiska utveckling. Och när tillfället gavs att reflektera över själva översättandet av dessa texter – vad det innebär, hur praktiken tar form, vilka estetiska och etiska dimensioner den rymmer – trodde jag först att mitt engagemang kunde räcka långt nog för att göra uppgiften möjlig. 

Istället fastnade orden i fingrarna, vägrar sjunka ner på tangenterna. En fråga stod alltjämt i vägen: På vilket sätt kan det vara etiskt försvarbart att tala om översättandet istället för om upphovsmännen själva, de som i detta nu lever i ett bokstavligt inferno, flyr från plats till plats med bomber och hungersnöd i hälarna? Att tala om mitt arbete sätter ofrånkomligen fokus på själva översättaren och hens brottningsmatcher samtidigt som vi vet vad som pågår, dit allt ljus, av två miljoner skäl borde riktas. Hur kan det vara möjligt att i ett sådant ögonblick lysa upp en sekundär fråga utan att det känns att man profiterar på offren eller sviker dem. 

Jag har lyxvåndats länge, och många gånger skrivit om, skrivit nytt och efter otaliga vändningar och samtal bad jag mina kollegor i Gaza, vars verk jag översatt, om tillåtelse att skriva om denna erfarenhet. Det är en erfarenhet jag önskar att jag aldrig behövt få, och som framförallt aldrig borde ha uppstått. Deras uppmuntran gav mig skäl att se också ett samtal om översättningen av deras texter som ett samtal om dem, om deras liv och det de skriver. 

Trots det har jag inte mäktat fullfölja uppdraget förrän min palestinska vän, författaren och filmaren Muhanad Salahat ropade från Malmö: ”Gör det, skriv färdigt! Översättandet av våra texter är viktigt för oss. Det bevarar vårt minne, våra berättelser. Våra arkiv, våra bilder, våra anteckningsböcker och vårt språk är alltid en måltavla. De förstörs bland de första sakerna som skövlas. I annat fall beslagtas dem, slängs i en sorts minnesfängelse. Berätta om dina erfarenheter, kanske kan de visa sig vara nyttiga för en översättarkollega.”

2. Jag nyktrade till och tog mig ur den etiska bubblan jag hade gått in i. Men från vilken ände ska jag börja då? Människans? Poesins? Språket? Framtiden? Underjorden eller himlen? 

”Kanske helt enkelt återvända till början och se var du hamnar”, säger Muhanad som behärskar både bildens och ordens språk.

Jag räknar upp namnen på palestinska poeter som jag översatt: Haidar Ghazali, Hend Jodeh, Khaled Juma, Bisan Edwan, Carol Sansour, Sumaiya Wadi, Hebeh al-Agha, Raed Shniowrah, Nasser Rabah och Nima Hasan. 

3. Oktober 2023. Först kom den utplånande chocken, förlamningen och förstumningen. Bilderna, ett inferno utan like, rullande över skärmen och la beslag på orden. Kroppsdelar hängde från återstoden av husfasader. Hjärnsubstans smetade marken. En far höll upp det som fanns kvar av sin dotter – en fot. En annan en hand. En tredje återvände från marknaden med strumpor till sin dotter men fann ingen dotter kvar. En bror gick med en skolväska på ryggen, där han hade packat ner resten av sin bror. 

Bilderna rullade overkliga, gick till slut inte in. Sådant våld fanns inte i världen, borde inte finnas i världen. Det är för mycket för poesin att bära, för mycket för att förstå. Översättaren och poeten i mig sjönk ner i en av massgravarna som öppnade sig i språket som en spegelbild av världen. 

En stilla vrede, den maktlöses vrede, snurrade otyglat genom kroppen, rev som en instängd katt. Förtvivlad famlade jag efter ett mirakel som kunde desarmera bomberna innan de nådde marken, stoppa krypskyttarnas projektiler innan de borrade sig in i palestinska kroppar. Var fanns språket som skulle sträcka fram en hjälpande hand när vi behöver tröst, när vi behövde säga att vi alla står på randen till utplåning? Vad har jag, en enkel människa som tror på tankens kraft, annat att komma med än denna meningslösa fantasi. Jag visste att jag var naiv. Och så må jag förbli.

Under den tiden kunde jag bara läsa Paul Celan. Allt annat kändes som tomt prat.

Jag sökte ord. Inte tv-apparaternas ord. Inte regeringens ord. Ord inte från ett riggat språk, utan ord som kunde förstå mig, ord som hjälpte mig att förstå, som lät mig se klarare vad jag är med om, ord som gav mig kraft att säga att jag finns, att jag ser, att jag hör lidandet.

Och jag fann dem, eller de fann mig. Först var de rop på hjälp, klagosånger, ord som pekade på var massgravarna fanns, var döden fanns, ord som bekräftade det jag såg. Men så plötsligt kom det jag inte trodde var möjligt att åstadkomma i en öppen dödskammare, i ett koncentrationsläger: dikterna. De fann mig. Jag fann dem. 

Det är detta språk jag kan förstå. Språk som kan få mig att leva mig in i en annans helvete, inifrån någon annans väntan på döden, någon annans hårda grepp om livet. Jag såg några rader. De kunde jag förmedla. De sa att i Gaza har kärleken fått en annan innebörd. Jag översatte dem utan fördröjning. Det var det enda möjliga alternativet för att fortsätta tro att man är värd sitt liv. De orden sa också något mer. De sa att jag kan älska, i Uppsala, genom att översätta en dikt från Gaza:

Kärleken 
i norr: en handfull mjöl
i staden Gaza: en dunk vatten 
i Khan Yunis: ett tält
i Rafah: Vart ska vi ta vägen? och en sked socker

Det var en dikt av Nima Hasan. Och den sa också att poesin är möjlig. 

4. Dikten fick mig att tänka på den ungerska poeten János Pilinszky (1921–1981)

”Efter Auschwitz är poesin åter möjlig” (Translating Holocaust Literature). Han menade att ett nytt sätt att skriva krävdes, ett som kunde omfatta krigets ämne utan att, som Adorno uttryckte det, ”urarta till tomt prat”.

På samma sätt har Gazas förstörelse, Gazas poeter åter gjort poesin möjlig. De har skapat en motvikt till det tomma pratet som präglat litteraturen när den förlorade sin förbindelse med förintelsen och andra världskrigets förödelse. 

5. Via Nimas inlägg på Facebook kom jag vidare till den unge poeten Haidar al-Ghazali som längtade efter kärlek, tänkte på en kyss när han sprang för livet. Livskänslan i hans dikter grep mig starkt. Jag bad om hans tillstånd att översätta dem. Den första dikten av honom på svenska blev denna:

Kommer abstraktionen 
att förinta mig den här gången?
”Jag är hungrig”
och det betyder inte 
att jag hungrar efter 
min älskade
eller drömmar
efter
sömn
eller liv
Jag är bokstavligen hungrig

Via honom och Nima kom jag i kontakt med andra poeter. Fyra av dem publicerades i 20TAL:s specialnummer om Palestina. De och andra har också fått plats i Ord & Bilds pågående satsning ”Prisma Palestina” där översatt litteratur från den delen av mänskligheten får ett tillfälligt uppehållsrum. 

Men de poeter jag har följt mest och ägnat en särskild uppmärksamhet är Nima Hasan, Haidar al-Ghazali och på senare tid även Raed Shniowrah – tre mycket egensinniga, särpräglade poeter. Nimas dikter blev boken Den sista fjärilen (Albert Bonniers Förlag). 

6. Som översättare av poesi brukar jag i vanliga fall lyssna till det ohörbara, outsagda i texten, till tonfallet och rytmen. Men nu är läget ett annat. Här har vi att göra med texter som talar i ett smärtsamt flöde om ett massmord utan like, ett som pågår just nu. Lägger jag örat mot dikten hör jag ljuden som omger stroferna: drönarens surrande, tvåtonsbombens explosion, krypskyttens skott, de flyendes skrik och hungerns kurrande. Jag är närvarande med hela min kropp, hela min hjärna, hela känsloregistret. 

Jag läser något utöver det vanliga. Det ryms inte i mitt medvetande. Det är ett rop men mer än ett rop. Ett vittnesbörd, men mer än vittnesbörd. Klagosånger, men mer än klagosånger. Ett minne, men mer än ett minne. Poesi, men mer än poesi. Hur närmar man sig det som översättare? Jag är arg. Jag är förtvivlad. Jag är sorgsen. Får jag vara det när jag tolkar? Får jag tolka hur mycket jag vill? Jag känner ett ansvar som är mer än ett ansvar. 

Dessa dikter är en unik litteraturhistoria. Det är offrens historia. Den ska tas om hand med största vördnad, läggas fram och lyftas till det litterära minnets himmel. Det är så den här palestinska litteraturen skrivs: med söndersprängda kroppar, med människosjälar. Detta är ingen tom retorik. Det är verklighet. Kan det svenska språket bevara denna verklighet? Kan det återge känslan av att stå där på plats och se det som är kvar av en flicka hänga från ett fönster? Kan det återge erfarenheten av att samtidigt vara på randen till döden och på randen till livet?

Uppdraget kan verka hopplöst. Men ska man ge upp? Vänta? Svaret på den frågan kom från poeterna själv. ”Tack för att du för vidare våra röster”, skrev de många gånger när jag publicerade översättningar på Facebook eller i tryck. 

På så vis blir översättandet av dessa texter ett kategoriskt imperativ. Att tala om att dessa röster finns. Att tala om att dessa fasansfulla erfarenheter finns. Och att de finns formulerade med konstnärlig klarhet.

Illustration Lisa Betty

7. En bit in på morgonen. Jag översätter en dikt av Raed Shniowrah. I samma ögonblick ser jag bilder av en far och en mor som vägrar släppa taget om sin mördade dotter och fortsätter tala till hen.ne som om hon ännu var vid liv. I samma ögonblick undrar jag hur det var med Nima Hasans son som låg på det bombade sjukhuset. Och hur poeten Hend Jodeh lyckats ta sig ut ur Gaza. 

Raeds dikt är kaotisk. 

Jag frågar Primo Levi:

”Ska jag ordna dikten så den blir mer sammanhållen?” 

”Varför det? Verkligheten är ju kaotisk i Gaza, infernalisk. Jag skrev en gång till min engelska översättare att han inte skulle göra mina texter mer tillgängliga, inte förenkla mina tankar. Så låt dikten vara som den är.”

I Raeds dikt finns en råhet som jag inte sett tidigare. 

Jag frågar Ted Hughes: 

”Ska jag göra en rak översättning eller ska jag ta mig friheten att tolka?”

Han muttrar: ”Bevara råheten som jag gjorde med János Pilinszkys dikter”.

Om jag förstår honom rätt, menar han att översättandet av dessa dikter är en konstnärlig handling som söker en sanning bortom skönheten och fullkomligheten. Hellre ord för ord, även när det brister?

8. Men här finns ett dilemma som inte är aktuellt på samma sätt som med översättningen av förintelselitteraturen. Dessa dikter är inte minnen. De är skrivna, publicerade, lästa och översatta i samma ögonblick. De är framtida minnen av både originalet och översättningen och man kan kommunicera med upphovspersonerna även om det sker med svårigheter. 

Jag la märke till att dikterna från Gaza i början var mer som rop i hopp om räddning. Men när räddningen uteblev släppte poeterna taget om den tanken. De släppte taget om överlevnaden. De gav upp hoppet och tänkte kanske: om jag ska dö, låt mig då dö som en poet med namn, inte som en kropp i mängden, en siffra. På så vis började de söka ett sätt att hävda sig, var och en på sitt sätt, i sin konstnärliga särart. Att rädda minnet av den poeten man är, att låta omvärlden och kommande generationer känna igen ens stil och ens namn. Kanske är det bara dikterna som blir kvar av en. 

Dikterna befriades från avsikt. De frigjorde sig från situationen trots att de var djupt förankrade i den omgivande miljön. Dikterna blev för poeterna en estetisk handling, en strävan efter skönhet, mer än sanning. Sanningen fanns redan i den fotografiska och den rörliga bilden.

Raed Shniowrah till exempel bygger upp sin dikt som ett monument av bilder, ett flöde. Medan Nima Hasan bygger sina dikter av minimalistiska erfarenheter och iakttagelser. Med mjuka, eftertänksamma, nästan moderliga, ordval tecknar hon en språklig kontrast till det som omgav henne.

Nimas dikt, med sin starka kroppsliga närvaro, är lika mycket en nära-döden-upplevelse som en nära-livet-upplevelse. Och den är inte ute efter att överleva. Istället är den ute efter ett annat liv, ett vackrare liv. Den är skriven för att insistera på diktens egen nödvändighet. Den är ett alternativ till att lida. Den talar inte om kriget, de är skrivna under kriget, medan bomber faller.

Diktjaget far till fjärran städer, går på teatrar, dansar balett i röd klänning. Hon bär rött läppstift och en parfymflaska i handväskan. Gömmer ett tuggummi med myntasmak i behån. Det visar på hennes komplexitet som poet. Dikten, skönheten, är detta tuggummi som doftar friskt, gömt undan förödelsen tätt mot bröstet, tätt intill livet. Men det avgörande för min uppskattning av en dikt är dess strävan mot tystnaden, strävan att ta med sig läsaren in i det namnlösas ordlösa rymd, som Rumi beskriver ”ett fält bortom rätt och fel”. Jag har skymtat både medveten och intuitiv strävan att ta sig till detta fält, denna rymd hos många av dessa poeter. 

Hur översätter man en sådan dikt från Gaza?

När detta är sagt närmar jag mig stycket som ska knyta ihop säcken. Det är morgon. Jag sätter på datorn och till poeten Raed Shniowrahs sida på Facebook. Han verkar ha skaffat en gnutta kaffe. Jag läser dikten och översätter den omedelbart:

Som om jag dricker jordens allra första vete
Som om jag lägger mina läppar mot gryningens mun
Ångan stiger ur koppen
som en sång som korsar en flod och landar rakt in i hjärtat
Doften slår mig först.
sedan färdas den genom min näsa till ett fjärran minne: 
ett litet kafé i Ramzoun al-Saraya, Fairuz morgonröst,
ett skratt från den jag var … före kriget
och väcker barndomshemmet i mitt minne
där kaffet smakar kaffe,
inte kikärtspulver eller malda linser
En klunk
och jag hör genom min tunga 
Brasiliens fotsteg bland de envisa arabicaträden
Jag skymtar havets skugga
när den fixar sitt humör med en droppe moln
Kaffet dricks inte här
Det flyttar in i dig
pressar ner dig i stolen 
låter dig betrakta kriget från ett litet fönster
och viskar:
Dricka…. Och res dig sen. Livet är inget annat
än vad du bevarar mellan två dofter
I detta ögonblick stannar allt.
Inga missiler, inga flygplan, inga bränder
ingen utrotning
Bara jag 
och koppen 
och världen som har lovat mig 
att morgonen ska visa sig på nytt
om så bara i en klunk.

Visst är det så! Ett och annat ord kan man byta, en och annan strof kan formuleras om. Jag kan höra med honom om det. Han har just hört av sig och skrivit att han har fått arvodet från Ord & Bild för mina översättningar av hans dikter. Men jag låter bli. Dikten får vara som den är. Han hade kunnat göra redigeringen själv om han inte var i kamp med tiden. Jag tänker inte förstöra hans ögonblick, låta honom njuta av sitt kaffe. Jag har ändå gjort några små anpassningar. Jag kan diskutera med honom mina tankar om redigering vid framtida mer varaktiga publiceringar.

9. Jag går tillbaka till mina anteckningar om slutstycket, skriver ner mina slutsatser: Översättarens dilemma just i den utomordentligt specifika praktiken är inte alltid enkel att lösa. Som översättare har jag till uppgift att ta fram diktens universalitet, läsbarhet på andra språk. Det finns texter som går att behålla råa. Det finns texter som vill bli sedda som konststycke och tar risken att bli av med sanningen. Det finns andra texter som inte kan överleva i någotdera av dessa två alternativ. De andas friskt i spänningen mellan dem, mellan närhet och avstånd, mellan diktens och verklighetens grymhet. Mellan minnet och konsten, mellan konst och aktivism.

10. Precis som Raed som mitt i dammet, röken och förödelsen ändå vågar lyfta blicken och ser en skugga av havet, ett stycke skönhet som om horisonten var fri, inte för att förneka verkligheten utan för att bevara en tilltro till livet, är översättningens uppgift att balansera mellan hopp och förtvivlan. 

Och när jag skriver detta vill påminna om poeternas namn: Haidar Ghazali, Hend Jodeh, Khaled Juma, Bisan Edwan, Carol Sansour, Sumaiya Wadi, Hebeh al-Agha, Raed Shniowrah, Nasser Rabah och Nima Hasan. 

Jasim Mohamed

Artikeln är publicerad i nummer 124-125 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.