Hellre en usel människa än en skicklig maskin

”Men vad skiljer egentligen en text från en konsumtionsvara, låt säga en sko? För det första att en text – i synnerhet en skönlitterär text – är något som ska ingå i ett, låt oss kalla det, ekosystem. En text kan – ska – diskuteras, citeras, kritiseras, analyseras. Den ska byggas vidare på, haka i andra texter, generera nya texter. Användas, tas i bruk. För att en text ska kunna användas på ett meningsfullt sätt måste den ha en upphovsperson som på goda grunder kan antas ha haft något slags idé med hur den har skrivit eller översatt.
Översättning är som bekant en syssla där det sällan finns ett rätt svar. Det är inte korsord.”    

Ebba Högström gräver sig bortom försörjningskrisen för översättare och finner de djupare problemen med att låta texter omvandlas i en maskin.

Illustration Christoffer Pettersson

Det har varit mycket prat om artificiell intelligens det senaste året, inte minst i översättarkretsar. Ibland har jag själv deltagit i diskussionerna, ibland har jag ägnat mig åt uppsökande verksamhet, men mer än en gång har jag bara råkat snubbla över dem. Som när jag en dag i mars 2025 hör översättarna Johanna Hedenberg och John Swedenmark diskutera problemen med AI-översättning i radioprogrammet Förmiddag i P1. Ett trevligt program, mycket klokt sägs och programledaren ställer bra frågor. Han – programledaren – citerar också en icke namngiven förläggare som tydligen ska ha sagt att AI-översättningar i nuläget är ”good enough, framförallt med hänsyn till att alternativet är ingen översättning alls”. Det är intressant sagt. Ingen översättning alls kanske rentav kan vara att föredra, särskilt om man har språkets och litteraturens bästa för ögonen. Good enough, förresten. Ordagrant: tillräckligt bra. Så varför säger förläggaren inte tillräckligt bra? Återkommer till det. 

Efter diskussioner med några kolleger i en över. Sättarcirkel jag är med i tar jag på mig att läsa en AI-översatt bok. Det är inte njutbart. Det är svenska, men ändå inte, det känns som att jag fått en stroke och försöker återbekanta mig med språket. Den ursprungliga tanken är att jag ska gå igenom boken och på ett systematiskt vis leta fel, men det går inte. Jag blir snabbt matt. Slutar läsa. Boken anges vara översatt av företaget Nuanxed. Jag blir naturligtvis dödligt nyfiken och går in på deras hemsida. Möts av texten: ”Give books the audience they deserve”. En förunderlig mening. Det kan ju betyda nästan vad som helst, rentav vara en förtäckt förolämpning. Jag scrollar vidare. Hittar texten: ”Reaching readers as quickly as possible is a necessity for publishers, especially in our fast-paced world. With our cutting-edge translation tools and tailor-made translation workflow, we help publishers do just that.” Här är de mer konkreta. De vill hjälpa förlag att sälja fler böcker. Inget fel i det. Men ”necessity”, att det skulle vara nödvändigt att kränga massa böcker? Nja. Behov och begär. Lite längre ner proklamerar de sin kärlek till ”language and stories”. Love. Jag drabbas av medlidande med alla engelsktalande, tänk att få sitt språk så grundligt åderlåtet, är det överhuvudtaget möjligt att förklara sin kärlek till någon eller något på engelska, orden är ju tomma? Och att döpa sitt företag till Nuanxed, det signalerar verkligen inte att man älskar språk. Allra minst det svenska språket. I vilket språks fonotax följs n av x? Tungan måste ju göra en svår manöver från n framme vid överkäkens framtänder, till k bak i mjuka gommen, och sedan snabbt fram igen till framtänderna för att hinna till s. Men i en värld där artificiell intelligens hanterar språket har det ju slutgiltigt tappat sin koppling till tungan, till talet. Är det månne detta Nuanxed vill förmedla med sitt namn? Att allt mänskligt är dem främmande? Som det faktum att det mänskliga språket har sitt ursprung i en blöt munhåla där en fuktig muskel dansar omkring och bildar ljud genom att tryckas mot ömsom gom, ömsom tandrad? Så omodernt. Lite äckligt, rentav? Bäst vi rationaliserar bort det. 

Nu ska jag inte raljera mer, raljans är förlorarens vapen, och än är inte tid att stryka vit flagg. Men det är ett intellektuellt problem att striden mellan översättare och AI känns så svartvit. På den ena sidan har vi översättarna; hårt arbetande, underbetalda, stilens och skönhetens tappra riddare. På den andra sidan har vi företag och ett och annat förlag, med dollartecken i och för ögonen, som förefaller strunta blankt i att skönhet och stil blir lik längs vägen mot ökad profit. Språkvårdare mot språkmördare. Om det hade varit fiktion hade anklagelsen lytt: här saknas nyanser. De onda är parodiskt onda, de goda ofelbart goda. Så här ser inte verkligheten ut. Men om den gör det då? Fast det här är ju från mitt perspektiv. Man kan väl lugnt konstatera att jag och AI-översättningsföretagen har olika materiella intressen. Frågan är om det går att argumentera emot deras affärsmodell utan att fastna i att tala i egen sak, och då lätt avfärdas med ett resonemang i stil med: många yrken har försvunnit under historiens gång, översättare kanske står på tur, det är väl bara att gilla läget? 

Jag tror faktiskt att man kan argumentera för att slit och släng-översättning är dåligt, för oss alla, för samhället, för den mänskliga arten. För översättning fyller en viktig funktion. Översättning bygger inte bara broar, utan också, vilket är minst lika viktigt, fördämningar. Vi lever i ett kväljan.de textöverflöd. Texter produceras i sådana mängder och i en sådan takt att det är rent brutalt. Man kommer på sig själv med att tveka länge innan man bestämmer sig för att bidra till stört- eller syndafloden. Översättning har hittills fungerat som ett värn mot ett okontrollerat inflöde av text till ett språk. Eftersom översättning går långsamt och är dyrt (nåja) så översätts inte allt och vad som helst. Översättningens relativa krånglighet tving.ar fram en sund sållningsprocess. Men i och med AI-översättning kommer värnet att ge vika, och texter som aldrig skulle ha översatts kommer att översättas, och det snabbt som ögat. 

Ett argument man ofta hör är att AI bara kommer att användas för att översätta genrelitteratur, brukslitteratur. Litteratur med verkshöjd (eller hög status) kommer även fortsatt (eller i alla fall ett tag till) att översättas med känslig hand av människor. Men varför ska de som läser för rekreation mötas av ett förvridet språk? Och hur länge ska detta pågå innan verktygen har blivit bättre än good enough? I tio år? Fem år? Så kanske ett decennium av att utfodra semesterläsare med undermålig svenska? Det borde inte vara tillåtet, lika lite som förgiftning av grundvattnet. 

I MAO 122 skriver Erik MacQueen fint att översättning ”kräver mänsklig språkkänsla, livserfarenhet, fantasi, inlevelse och urskiljningsförmå.ga”. Jag håller instinktivt med. Men det är klart att jag håller med, och alla andra översättare och vänner av språk. Och detta kan vara hur sant det vill, jag är ändå orolig. För tänk om good enough rätt och slätt betyder tillräckligt bra för att en tillräckligt samvetslös krämare ska kunna sälja det till en tillräckligt okritisk konsument? Och jag misstänker starkt att det betyder ungefär det. Jag läser också Författarförbundets ordförande Anja Gatu i en debattartikel. Hon har, i likhet med mig, läst en AI-översatt bok och reagerat på stolpigheten. Men jag är rädd att det här argumentet, att AI-översatta texter inte håller samma kvalitet som översättning.ar gjorda av människor, är en återvändsgränd. För tänk om – det är inte omöjligt – verktygen, som de kallas, om ett antal år är väsentligt bättre än de är idag. Mänskliga översättare kommer ju i evig tid vara stundtals dåliga. Jag kan bara gå till mig själv. Ofta när jag får för mig att slå upp en bok jag själv översatt, råkar min blick landa på en mening så usel att det känns som att få en kniv rakt i bröstet. Det är nog sällan så illa som det känns. Men jag bävar inför att våra misstag, våra mindre genomtänkta översättningsval, kan komma att användas som argument för att avskaffa oss. Vi måste kunna argumentera för att även en mindre lyckad översättning alltid är att föredra framför en AI-översättning. Och jag tror man kan det. 

*

I den redan nämnda översättarcirkeln diskuterar vi också några kollegers tilltag att anonymt skicka en kommenterad (fullklottrad) AI-översatt bok till förlaget som gett ut den. Det råder delade meningar om strategin. Någon invänder att vi översättare bara riskerar att framstå som jobbiga rättshaverister om vi driver denna fråga själva. Jag är böjd att hålla med, det vore bättre om några andra engagerade sig. Svenska akademien? Om de inte är intresserade av ännu en vidgning av litteraturbegreppet, vill säga. I Förlagspodden hör jag också Lars Winkler och Kristoffer Lind diskutera översättarnas tilltag. De är kritiska. Det kallas både stolpskott och självmål och Winkler säger att ”det här kommer stå i annalerna som ett av de stora lågvattenmärkena i kampen för deras [översättarnas, min anm.] rättigheter”. Ändå en lite kul formulering. Men, jag tror inte att så många översättare ser detta som i första hand en rättighetskamp. Jag tror att det finns en frustration över att förlag väljer att ge ut sådant som inte håller måttet bara för att det är billigare. För översättare älskar i regel språk – på riktigt – och gillar inte att se det misshandlas. Det är respektlösheten mot språk och skönhet och stil för den rena profithungerns skull – som är det stora problemet, och den stora förolämpningen. Båda herrarna i podden verkar tycka att översättarna är – javisst – jobbiga rättshaverister som bara borde acceptera att tiderna förändrats. Ordet maskinbrännare används. Jag tror att det alluderar på de arbetare som under industriella revolutionen förstörde maskiner. En otaktisk jämförelse, för vem sympatiserar inte med de arma arbetarna? Dessutom förråder den en träig syn på text, på översättning. Synen att en översättning är en produkt. Produkten översättning kan framställas av en människa, men med fördel också av en maskin, om det går snabbare och är billigare. Och den största fördelen med att en maskin framställer översättningen är att upphovspersonen raderas ut och därmed också hennes immateriella rättigheter. Översättningen är då inte längre ett verk, utan just en produkt. 

Men vad skiljer egentligen en text från en konsumtionsvara, låt säga en sko? För det första att en text – i synnerhet en skönlitterär text – är något som ska ingå i ett, låt oss kalla det, ekosystem. En text kan – ska – diskuteras, citeras, kritiseras, analyseras. Den ska byggas vidare på, haka i andra texter, generera nya texter. Användas, tas i bruk. För att en text ska kunna användas på ett meningsfullt sätt måste den ha en upphovsperson som på goda grunder kan antas ha haft något slags idé med hur den har skrivit eller översatt. Översättning är som bekant en syssla där det sällan finns ett rätt svar. Det är inte korsord. Det går att argumentera för många olika val och förhållningssätt till en text, och det finns inte ett sätt att översätta en text som är objektivt bättre än alla andra. Därför är samtal och diskussion om översättning så viktigt, så centralt. Men hur diskuterar man en AI-översatt text? Det måste gå att förstå hur upphovspersonen har tänkt, på något plan, eller som allra minst lita på att den har tänkt, och då menar jag tänkt på ett sätt som är begripligt för en människa. Annars blir litteraturkritik helt överflödig. Alla samtal om litteratur och text blir ointressanta. Så även om AI-verktygen blir så bra att det på ytan inte går att skilja en AI-text, en AI-översättning, från en mänsklig dito, så förändrar det ingenting grundläggande. För en AI-översättning kommer inte att vara intressant att kritisera, diskutera, analysera, den kommer inte att vara en text så som vi förstår ordet idag. Den kommer att vara stum, omöjlig att föra samtal med. Den kommer att sakna en upphovsperson, levande eller död, som går i god för den och står för den som en helhet – med alla dess eventuella fel och brister. Den kommer inte att kunna läsas i framtiden och säga något litet om den tid den tillkom i.    

*

Vad översättning är kan man diskutera till leda. Man brukar oftast hamna i metaforer, mer eller mindre träffande. Eller så diskuterar man vad översättning inte är, i ett försök att ringa in det, ett potentiellt mycket intressant men oerhört tidsödande företag. Men om man ska vara konkret, vad betecknar ordet? Två saker: aktiviteten översättning och resultatet av denna aktivitet. För att det senare ska komma till stånd måste det förstnämnda utföras. Så här långt är nog alla överens. För att översättning – och språk – ska fungera krävs att vi är någorlunda överens om vad ord betyder och hur de ska användas. Jag har hört AI-ivrare kal. La översättning för traditionell översättning, ett slugt trick som syftar till att förvandla översättning till ett paraplybegrepp som också omfattar AI-översättning. Bra försök, men den gubben går inte, terminologi kan inte kuppas. Även om man förhåller sig neutral eller rentav positiv till AI-översättning måste man hålla med om att det är något helt annat än översättning. Och detta borde givetvis återspeglas i språket. Jag föreslår att ordet tills vida.re alltid skrivs inom citationstecken om det syftar på denna sorts ”översättning”. Om man önskar sig en översättning utan översättare så ska man göras medveten om att man kommer att få en översättning utan översättning. Jag är öppen för andra förslag, men jag tycker att detta är hyfsat mitt i prick, och bättre än så kan som bekant ett ord inte bli. Det är väl för övrigt en stor anledning till att vi skriver, översätter, ibland översätter på nytt, och pratar om det. 

Ebba Högström

Artikeln är publicerad i nummer 126 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.