Den skenbara enkelheten

Snärtiga bilderböcker, drivna relationssåpor, rafflande detektivhistorier – är böcker för barn och unga lättare att översätta än vuxenlitteratur?
    Näpp, konstaterar Lida Starodubtseva och våndas över allitterationer, rim, rytm och sociolekternas subtila signaler i den svenska barn- och ungdomsboken.

I höstas skrev barn- och ungdomsboksförfattaren Johanna Thydell om den märkliga frånvaron av namn från det egna skrået i SVT:s rapportering om årets Augustpris. Alla vet att de finns – ändå syns de knappt i den kulturintresserade allmänhetens nyhetsflöden. Av många ses barn- och ungdomsböcker inte som riktig litteratur utan som träningsredskap, ett sätt att hålla ungarna sysselsatta utanför skärmtiden, harmlöst pedagogiskt material.… Nu målar jag upp en dyster bild, men hur ofta snubblar man över en välskriven recension av en bilderbok eller en ungdomsroman i en dagstidning eller i en litteraturtidskrift?

Och att översätta böcker för barn och ungdomar – det är väl något man gör mellan riktiga, prestigefyllda uppdrag? För det är så .… enkelt?

Inom litteraturens alla genrer och arter finns det förstås texter som är enklare att översätta än andra. Böcker skrivna med mycket fokus på spännande berättartekniker och lite intresse för språkets egenheter och nyck. Texter som talar om hur saker och ting är i stället för att gestalta med ordkombinationer som bryter slentrianen. Men det har inte med den tänkta läsarens ålder att göra utan snarare med författarens och förläggarens syn på relationen mellan litteratur, produktion och konsumtion.

Fast är inte barn- och ungdomsböcker skrivna med hänsyn till läsarens ännu inte fullt utveckla.de ordförråd och tolkningsförmåga? Visst kryllar inte sådana texter av dolda klassikercitat och allusioner, invecklade syntaktiska konstruktioner och mångbottnade metaforer? Allt sådant som gör översättarens uppdrag till kulturologiskt och lingvistiskt detektivarbete? Nej, det gör de inte. Men låt oss se.

”Vi ligger lågt. Oftast syns vi nästan inte. Vi är som vilka som helst, vi smyger omkring eller gömmer oss. – Nu ålar vi i ett dike. – Nu står vi bakom varsitt träd. – Nu vet vi inte alls var vi har gömt oss. – Nu ligger vi inuti kartonger.” Sju mycket enkla meningar utspridda över ett uppslag i Eva Lindströms bok Vilma och Mona spanar och smyger. Eller: sju mycket svåra meningar omsorgsfullt utplacerade i ett intrikat rytmiskt samspel mellan ord och bild. Översättaren bläddrar igenom boken och mängden allitterationer får denne att rysa av välbehag och fasa. Så här kittlande var inte ens den senaste diktsamlingen hen arbetade med. ”Vi är som vilka som helst.…” Vår vän råkar översätta till ett slaviskt språk som saknar korta och igenkännbara fraser som motsvarar uttryck.et ”vilka som helst”. Allt som hen kan komma på motsvarar.… vanliga människor? vanligt folk? sådana som skyndar förbi i sina ärenden utan att dra någon uppmärksamhet till sig? Det ter sig ganska hopplöst. Rytmen får inte bli lidande, kom ihåg det dussin föremål på bilden som översättningen ska finna samklang med.

Eller ta Lotta Geffenblads Astons stenar. ”En sten, skrovlig, blöt och blank. […] Alldeles kall är den. Stackars sten.” En sten är en sten är en sten och som ord den är oersättlig. Vad gör man med allitterationerna på ”st-” och ”bl-”? I bästa fall kompenserar genom att hitta fyra onomatopoetiska adjektiv. Men kom ihåg rytmen: korta och klangfulla ska de vara. Inte som exempelvis de slaviska språkens vackert böjliga men alldeles för långa adjektiv. 

Okej, Eva Lindströms och Lotta Geffenblads bilderböcker är stor konst. Men ungdomsromaner? Påminner inte de om tonåringar med finnar i pannan och en kropp där alla delarna växer lite i otakt med varandra? Sådana där varelser som verkar göra allt för att det ska vara väldigt svårt att älska dem? Berättelser som för att de överhuvudtaget ska bli lästa måste förmå att trycka på alla knapparna samtidigt i hopp om att någon av dem ska fungera? Dryga lärare, första kärleken, gejming, svartsjuka, första fyllan, föräldrarnas skilsmässa (plus, för säkerhets skull, en hästs eller en hunds död). Det är mycket att tänka på för författaren så man får ha överseende med att texten inte blir särskilt språkligt utsökt. Är det inte så ungdomslitteraturen är – konstnärligt, låt oss säga, ofokuserad?

Det är klart att det är så den är. I många fall. Liksom tusentals genrebundna romaner för vux.na. Återigen: språket är litteraturens viktigaste redskap och dess väsen. Och om en text är språkligt simpel har det inte med målgruppens ålder att göra. 

En ungdomsroman kan låta så här: ”Det ljumma vädret höll i sig. Vinden tilltog, ökade rejält i styrka. Det starka ljumma virvlade runt i varje vrå av mig när jag gick hemåt. Det tog tag i mig, förde mig mot en punkt inom mig själv som kändes som  mitt eget centrum, mitt absoluta jag. Det var som att dras in i en musik som man inte rår över.” (Ingen grekisk gud, precis) Katarina Kieris bild av den vårstorm det är att som fjortonåring förälska sig i en lärare, förgäves söka känslomässig kontakt med sin mamma och samtidigt glida ifrån den oförstående bästa vännen är kraftfull, varm och språkligt utmanande. Allitterationer igen, suckar översättaren. ”Virvlade runt i varje vrå av mig”, porlar texten retsamt.

Även slang och talspråk i en till synes enkel text är något att bita i. För att återvända till Johanna Thydell: ”Ett och annat strul på fester hade det bara blivit, inget mer. Aldrig gick det så långt som till hej-vi-hänger-vid-varandras-skåp-och-hånglar-medan-halva-världen-avundsjukt-tittar-på. Aldrig pojkvän flickvän.” (Det fattas en tärning). ”Strul på fester” och ”hänger vid varandras skåp och hånglar” ska översättas till ett språk med en helt annan kultur kring begynnande sexuella kontakter. Översättaren stönar uppgivet. Självklart finns slang, sociolekter och främmande kultur. Referenser även i böcker för vuxna. Skillnaden är dock att en fjortonårig läsare knappast har överseende med falska toner, särskilt inte i direkt tal. En vuxen som ska gestalta en tonåring är alltid ute på hal is. Dessutom är ungdomsspråket föränderligt: ”fett najs”,”lajva” och ”dökär” kan i en översättning åldras snabbare än i original. Och om vi tit.tar en gång till på meningen som avslutar citatet ovan: ”Aldrig pojkvän flickvän” – råkar det inte vara en synnerligen svåröversatt verb fri sats, en trokeisk vers? 

Att översätta utsökt skönlitteratur för vuxna må kräva enorm pålästhet och ekvilibristisk ordhantering, men för att översätta välskrivna böcker för barn och unga behöver man kunna arbeta med språkets inre rytm på ett sätt som förmedlar ospelad ärlighet och inger förtroende.

Lida Starodubtseva

Artikeln är publicerad i nummer 126 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.