Hur Jon Fosse lärde mig norska
För två år sedan gav förlaget Bakhåll ut ett av Nobelpristagaren Jon Fosses mindre kända verk, Hundmanuskripten. Vi har bett översättaren Christian Ekvall att berätta om sitt arbete med boken som fick honom att upptäcka det nynorska språket.
”En vild fråga”, skriver bröderna på förlaget Bakhåll som genom åren försett mig med en mängd fantastiska uppdrag. ”Vill du översätta från nynorska?” De har upptäckt en helt underbar bok av Jon Fosse som konstigt nog inte finns på svenska. Eftersom författaren själv är flitig kund hos förlaget – tydligen läser han gärna på vårt språk – har de landat ett kontrakt snabbare än någonsin.
Korten på bordet nu: I början av 2019 kunde jag inte nynorska. Var det allt? Nej, okej då: jag kunde inte bokmål heller. Det vill säga, jag förstod inte mer av det norska språket än gemene svensk gör. I den stund jag fick hem boken visste jag inte ens om ändelsen i titeln, som på originalspråk är Hundemanuskripta, signalerade singularis eller pluralis, bestämd eller obestämd form. Dessutom är jag pälsallergiker och vet därför väldigt lite om hundar.
Å andra sidan fanns det förmildrande omständigheter för det brott jag trots allt frestades att begå. Hundmanuskripten, som boken till slut fick heta på svenska, räknas ofta till Fosses barnböcker, och även om Bakhåll med viss rätt menade att detta var ett missförstånd, att det i själva verket var en ”depphumoristisk vuxenbok”, skulle i varje fall min då tioårige son läsa boken både en och två gånger. Dessutom utspelade sig alla tre långnoveller i huvudet på hundar, som framträdde i jagform, med konsekvensen att alla berättare var intellektuellt begränsade och hade ganska snäva referensramar (utan att för den sakens skull framstå som mindre mänskliga). Gården, fjorden, husse, matte … Kort sagt: vokabulären jag skulle handskas med var inte att jämföra med Joseph Conrads. Var det någon gång jag skulle försöka så var det nu.
I början var det mycket som gjorde mig förvirrad. Nynorska verkade vara ett underligt språk. Ta bara ett uttryck som nei å nei, vilket, upptäckte jag, lika gärna kan signalera glädje som besvikelse, och därför är vad hunden Webster utbrister när han äntligen får se havet för första gången i sitt liv eller när han hittar en korv på marken. Eller ta det faktum att ”ja” på nynorska mycket ofta blev ”nej” på svenska och vice versa, något som verkade bero på att vi syftar åt olika håll i förhållande till vad föregående talare har sagt och vad vi är på väg att säga.
Men så fort jag hade lärt mig det mest väsentliga slungades jag in i Fosses otroliga medvetandeström, som Thomas Bernhards men varmare, levde mig in i hundarnas dilemman och oro, deras frihetslängtan och trygghetsbehov, stolthet och skam. Jag märkte snart att jag förstod tonen, förstod humorn. Jag förälskade mig i rytmen och i Fosses effektiva bruk av omtagningar för att efterlikna det (mänskliga) psykets eviga loopande och skapa en febrig stämning. Jag greps av lusten att försöka åstadkomma något liknande på svenska.
Varje översättare vet att kunskapen om källspråket, till skillnad från varje lekmans gissning, inte är fullt så viktig som den egna språkkänslan, förmågan att imitera röster, lite som en skådespelare, och så den där färdigheten man bara kan träna sig till: att känna av när något inte stämmer, när något skaver, när det är något man måste ta reda på. Ska man någon gång våga sig på att översätta från ett språk man har mycket begränsade kunskaper i blir den färdigheten helt avgörande.
Tack och lov hade jag ett fyrtiotal översättningar från engelska i bagaget och hade lärt mig att misstänksamheten är en översättares bäste vän. Det som gjorde mig osäker diskuterade jag förstås med vänner, som översättaren Helena Stedman och konstnären Thale Vangen, men också med Jon Fosse själv, som generöst tog sig tid att besvara frågor som ibland måste ha gjort honom lite orolig för mig. Vi diskuterade sådant som graden av förmänskligande i att tala om hundars ”barn”, ”hår” eller ”fötter” på svenska respektive nynorska. Vi frågade oss om en stroppig tispe kunde vara en ”tik” i kapten Marelds ögon, men en ”hynda” för den svartsjuke skeppshunden Haktor. Och jag fick lära mig att en hundemor inte alls behöver vara mor, utan bara är en tik som omtalas med ömhet.
Ibland, ska jag erkänna, blev jag tokig på Fosses till synes godtyckliga tempusbyten och hans säregna inställning till interpunktion, och några gånger tillät jag mig att gå min egen väg i dessa avseenden.
Hundmanuskripten blev till slut en vacker, rörande och makalöst rolig bok även på svenska. Och någonstans i processen måste jag väl, antar jag, ha lärt mig det underliga språket nynorska. Lite grand? Nog för att kunna förstå en femåring, eller en talande hund? Det har jag årets Nobelpristagare i litteratur att tacka för. Vov, vov, Jon! Glöm inte att andas nu.
Christian Ekvall
6 oktober 2023