Alla är rädda för spöket – undertextarna och det sluttande planet

Linus Kollberg som både är undertextare och litterär översättare varnar för teknikentusiastiska uppdragsgivares lockrop.

Ett spöke hemsöker Europa. Det är den artificiella intelligensens spöke, som i sitt neurala nätverk till påslakan skrämmer slag på påven och Putin, Musk och Greenspan, franska radikaler och svenska kulturarbetare. Andra ser inte spöket alls, utan hör bara dess väna sång om en ljus framtid där maskinerna äntligen har befriat oss från allt som är jobbigt och trist, en värld där kreativiteten flödar.

Till skillnad från tidigare teknikomvälvningar, vars effektiviseringspotential i första hand har drabbat kroppsarbetare, tycks den nuvarande också hota medelklass och intelligentia. Liksom antalet arbetare i fabrikerna decimerades av robotarnas intåg står nu helt andra yrkesgrupper i kö till schavotten. Får man tro tidningsrubrikerna kommer snart jurister, illustratörer, försäkringskassehandläggare och – givetvis – översättare snart att ersättas av ”artificiell intelligens”.

Den som lever får se. Men faktum är att vi idag har tillgång till datorprogram som kan producera hyfsat läsbara, i huvudsak grammatiskt och semantiskt korrekta översättningar, om än med enstaka graverande fel. I så måtto motsvarar de en ganska dålig nybörjare. Maskinen har dock den avgörande fördelen gentemot en mänsklig nybörjare att den är övermänskligt snabb. Den som vill ha ett hum om vad det står i en tidningsartikel eller webbsida på ett främmande språk kan idag få en någorlunda fungerande översättning på sekunden. Resultatet går knappast att jämföra med en text av en erfaren översättare, men ibland behöver man ju bara förstå på ett ungefär, kanske för att inspireras till vidare läsning på ett språk man behärskar. Och då är maskinöversättning toppen!

Den nya tekniken som bygger på algoritmer och stora språkmodeller skulle kunna ha många praktiska användningsområden för mänskliga översättare. Den har gjort CAT-verktygen alltmer sofistikerade, och varför skulle man inte kunna tänka sig specialanpassade CAT-verktyg för litterär översättning som drar nytta av den här tekniken? Till exempel med hjälp av sökbara databaser fullsmockade med litteratur på olika språk? En integrerad funktion som omedelbart kan presentera fem alternativa formuleringar av en snårig mening? Rent tekniskt torde detta inte vara någon utmaning.

Dock är det inte tekniken det kommer an på, utan viljan och makten. Inom fältet litterär översättning får teknikhajpen ännu sägas ligga i sin linda. De få förläggare som hittills har hoppat på tåget kan inte nog betona att de minsann aldrig skulle använda maskinöversättning för kvalificerad litteratur. Det används bara för såna där andra böcker, såna som ingen kvalitetsmedveten människa ändå läser. ”Hysch pysch”, säger de banbrytande förläggarna, ”sluta oroa er. Det kommer ändå att hända förr eller senare, och om inte vi gör det så gör någon annan det. Någon värre.” Ungefär så går sången. För att förstå vart detta sluttande plan leder ska vi ta en titt på en av de branscher där maskinöversättning (MT) redan används i stor skala: undertextning.

Redan i början av 2010-talet började vissa undertextningsbolag experimentera med MT. Inte i form av några integrerade hjälpverktyg i undertextningsmjukvaran, utan helt enkelt genom att köra filmens eller teveprogrammets transkriberade dialog genom ett program som genererade en översättning som en översättare sedan fick rätta, eller ”efterredigera”. Går det då snabbare att rätta en ganska dålig nybörjare än att översätta själv? Nej, svarar de allra flesta översättare, inte om resultatet ska bli likvärdigt. Om man struntar i kvaliteten och bara riktar in sig på att städa bort de värsta av nybörjarens misstag går det däremot betydligt snabbare. 2020 annonserade Iyuno, det största undertextningsbolaget i Sverige, att de skulle ställa om nästan hela sin produktion till MT. Detta eftersom deras egna studier hade visat på en ”trettioprocentig produktivitetsökning med bibehållen kvalitet”. I samma andetag annonserades en trettioprocentig arvodessänkning. Gud förbjude att den förmodade produktivitetsökningen skulle komma någon till del som faktiskt gjorde jobbet. Detta vettlösa tilltag ledde till svartlistning från fackklubben Medietextarna. Efter något år av svartlistning drog företaget öronen åt sig, åtminstone en liten bit. De övergick inte till MT i full skala utan bara delvis, och sänkte MT-arvodet med cirka 17 procent istället för 30. Sedan följde några år av försiktighet och faktiskt också försiktiga arvodeshöjningar. Men redan i början av 2023 annonserade Plint, det näst största bolaget i branschen, att de också skulle börja med MT och efterredigering.

Maskinen existerar inte för översättarens skull, lingvisten existerar för att betjäna maskinen. Och maskinen i sin tur existerar för att dess ägare ska kunna tjäna ännu mera pengar.

Visa av konkurrenten Iyunos erfarenheter sa Plint dock öppet att de inte förväntade sig samma kvalitet på de jobben. Efterredigerarna skulle bara städa bort de värsta felen som maskinen lämnade efter sig och helt enkelt strunta i finlir som stilistik, tveksamma idiomatiska konstruktioner och andra obetydligheter. På så vis kan man med gott samvete sänka arvodet, och erbjuda kunderna en billigare produkt. Men aldrig när det gäller kvalitetsprogram, märk väl. Det här används bara för såna där andra program, såna som ingen kvalitetsmedveten människa ändå tittar på. ”Hysch pysch”, sade Plintchefen när den nya metoden presenterades, ”sluta oroa er. Det kommer ändå att hända förr eller senare, och om inte vi gör det så gör någon annan det. Någon värre …”

Utvecklingen inom undertextningsbranschen är ett talande exempel på något som ofta grumlas i debatten om AI. Nämligen att teknikens möjligheter är helt avhängiga den sociala verklighet där tekniken sätts in. Visst, AI blir allt bättre på att ”känna igen” vad olika bilder föreställer, men bara för att tusentals svältlönearbetare utför den kolossalt monotona arbetsuppgiften att tusentals gånger per dag tala om för den vad som är en hissknapp och vad som är en bröstvårta.

Och visst, maskinöversättningen är fantastiskt mycket bättre idag än för tio år sedan, men hittills har jag inte sett den användas som ett hjälpmedel för mänskliga översättare utan bara som ett vapen för att pressa fram mer material till ett lägre pris. Blir översättningarna sämre? Lämnar folk yrket? Spela roll: undertextningsbolagen som håller i trådarna lyckas ändå sälja det billigare alternativet till sina kunder.

Uppenbarligen lyckas de också hitta tillräckligt många nya förmågor som kan tränas upp till efterredigerare, eller ”lingvister” som de kallas i jobbannonserna. Vi lever i en kultur där det är tabu att inte effektivisera, strunt samma om effektiviseringen i slutändan leder till att ingenting funkar och alla blir olyckliga. Maskinen existerar inte för översättarens skull, lingvisten existerar för att betjäna maskinen. Och maskinen i sin tur existerar för att dess ägare ska kunna tjäna ännu mera pengar.

Vad ska vi översättare då göra? Vi ska göra motstånd. Hur ska vi göra motstånd? Knappast genom att kasta ut våra datorer genom fönstret. Tekniken är här för att stanna (och vidareutvecklas). Men så länge som den riktas mot oss som ett vapen måste vi värja oss – inte mot tekniken, utan mot utsugeriet. En sådan kamp kan föras med hjälp av svartlistningar, bojkotter och informationskampanjer riktade till slutkunder och läsare. Men också med hjälp av tekniskt kunnande och hantverksskicklighet. Vi översättare måste bli bättre på att dra nytta av den nya tekniken. Vi måste förklara om och om igen för dem som behöver höra: Vi blir inte effektivare av att få en dålig nybörjare att rätta. Här kan vi luta oss mot flera studier som faktiskt visar att den arbetsmetoden leder till mätbart sämre översättningar.

Det är inte tekniken i sig som gör dåliga villkor och monotona arbetsuppgifter till en oundviklighet. Problemet ligger någon annanstans och den som vill vara en del av lösningen måste då också börja leta någon annanstans. Man hör ibland talas om allt arbete som maskinerna ska bespara oss i framtiden. Det är sireners sång, proppa öronen med vax. Gör sedan myteri.

LINUS KOLLBERG

Artikeln är publicerad i nummer 115 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.