Att hålla snäckan mot örat och lyssna till bruset

”När jag, långt borta från min barndomsstrand, höll upp den uruguayanska strandsnäckan mot örat var det uppenbart att det inte var havet jag lyssnade på. Istället för glädje fick jag hemlängtan. Det fick mig att tänka på hur långt borta jag befann mig från havet och det omöjliga i att återskapa dess grandiosa och välbekanta ljud.

På ett liknande sätt ansåg jag att det inte gick att återskapa den spanskspråkiga litteraturens storhet på svenska. Att inte kunna helt återskapa det, så som det var i källan, innebar alltid en liten gnutta smärta för mig. Det var omöjligt och jag ville inte befinna mig där.”

Adriana Aires Rastén skriver om den argentinska översättaren, poeten och tänkaren Delfina Muschietti och hennes Skola för poesiöversättning och om hur den har varit avgörande för hennes egen översättningspraktik.

Då jag växte upp vid havet på den uruguayanska kusten har jag många minnen från strandlivet och de olika lekar mina systrar och jag hittade på där som barn. En sådan var att hitta en vacker snäcka som vi höll upp mot örat för att lyssna på havsbruset den tycktes återskapa. Som barn var jag väldigt fascinerad av fenomenet och i min iver att lära mig allt om världen runt omkring mig gav jag mig i kast med att förstå mekanismerna bakom det. Snart fick jag veta att ljudet varken hade med havet eller snäckans ursprung att göra, utan att det är det omgivande ljudet i rummet som studsar och resonerar i snäckans form som skapar bruset. Att förstå det gjorde inte strandsnäckan mindre magisk eller spännande.

Många år senare när jag började översätta poesi blev jag påmind om den där känslan av att lyssna uppmärksamt i snäckan. Havsbruset återskapat i snäckans kropp, likt källdikten återskapad i målspråkets form. Trots att strandsnäckans mystik skingrats av förståelsen för ljudets resonans i snäckformen, tycker jag att det fortfarande är en bra analogi för översättning av poesi. Och ibland när jag fastnar i mitt översättningsarbete försöker jag i mitt minne åkalla den där känslan av att hålla snäckan mot örat och lyssna noga.

Jag är inte ensam om att med bilder, metaforer eller analogier försöka förklara vad det är vi gör när vi översätter poesi. Jag undrar om inte varje översättare har lekt med liknande tankar, kanske för att få lite klarhet i de stunder då översättandet varit som mest utmanande, eller frustrerande. Kanske för att logisk förstå det som vi ibland gör nästan intuitivt. Eller när vi försöker förklara för andra, dela med oss och kanske även undervisa om det.

I sin essä från 1923, Aufgabe des Übersetzers (Översättarens uppgift), skriver Walter Benjamin om hur översättaren bör i översättningen väcka ett eko från källtexten. Benjamin beskriver det som att översättningen kallar på originalet, ropar på det, och att det skapar ett slags vibration från originalet i målspråket, ett eko.

I början av 2000-talet grundar den argentinska översättaren, poeten och tänkaren Delfina Muschietti ett projekt som hon kallar för en ny Skola för poesiöversättning (Escuela de Traducción Poética) på Universidad de Buenos Aires och där lägger hon fram nya sätt att tänka och arbeta med poesiöversättning. Muschiettis verk och arbete är inte översatt till svenska men själv kom jag i kontakt med det när jag skrev min kandidatuppsats om poesiöversättning i Spanska: språk och litteraturer på Göteborgs universitet, vilket gav mig viktiga verktyg att arbeta med. I sin essä Traducción de poesía: forma, repetición y fantasma en el estudio comparado de traducciones de Emily Dickinson (Poesiöversättning: form, upprepning och vålnad i en jämförande studie av översättningar av Emily Dickinson) (2006) tar Muschietti avstamp i bland annat Benjamins tankar och förklarar att ”dikten är en resonanslåda varifrån mening brister ut, färdas och bryter av”. 

Hon uppmanar oss att lyssna noga på upprepningens intensitet i diktens form, ljudlighet och betydelse. Från detta kan vi skapa ett slags vålnad, fylld av potential, som vi tar med oss för att reinkarnera i målspråkets nya form. 

I Poesía y Traducción: mapa rítmico, partitura y plataforma flotante (Poesi och översättning: rytmisk karta, partitur och flytande plattform) (2013) utvecklar Muschietti vidare dessa tankar och skriver att ”vi kan föreställa oss dikten som en rytmisk maskin, som i sin upprepningens motor skapar ett anomaliskt och märkligt tillstånd, som tar oss till en annan dimension, långt från det vardagliga och långt från tid-och-rum-axlarna som jagar prosan”.

Enligt Muschietti måste vi lyssna uppmärksamt: på ekot, på resonanslådan, på vålnaden, på den rytmiska maskinen. Och jag tänker på uppmärksamheten jag gav snäckan när jag lyssnade på havsbruset när jag höll upp den mot mitt öra som barn.

Tre positioner i översättningens praktik 

Det låter rätt vackert, nästan poetiskt, att tänka på dessa olika analogier och metaforer för att beskriva översättningsarbetet. Kanske romantiserar dessa tankar arbetet med att översätta poesi. För vad innebär det i praktiken? Hur kan vi använda dessa tankar i det praktiska arbetet när vi väl sitter ner och översätter?

Muschietti bygger ofta upp sina essäer om översättning av poesi utifrån jämförande analyser av faktiska översättningar av olika dikter. I Poesiöversättning får vi följa jämförelser av Silvina Ocampos och Amelia Rossellis översättningar av Emily Dickinsons dikter till spanska respektive italienska. I Traducción de poesía y literaturas comparadas: una ética contra la hegemonía de la lengua oficial y la lógica del mercado (Poesiöversättning och jämförande litteratur: en etik mot det officiella språkets hegemoni och marknadens logik) (2010) analyserar Muschietti två översättningar till spanska av Bob Dylans samling av experimentella prosalyriktexter, Tarántula. 

I Poesi och översättning jämför hon olika val i översättningen av Sylvia Plaths dikter till spanska. Förutom att jämföra och bryta ned andras översättningar, ger hon egna förslag. Det är detaljerade jämförelser som jag har funnit väldigt användbara att tänka på i min egen översättningspraktik, och som säkert andra spanskspråkiga översättare skulle uppskatta, men som i en svensk kontext kanske är mindre användbara. Likväl är praktiken av att jämföra olika översättningar användbar oavsett arbetsspråk.

För att tydliggöra de praktiska aspekterna kring översättning beskriver Muschietti, i Poesiöversättning, tre olika positioner som vi som översättare kan inta i arbetet med att översätta poesi. Positionerna är inte statiska och Muschietti förklarar att i det praktiska arbetet hoppar vi, mer eller mindre medvetet, fram och tillbaka mellan dem allteftersom vårt arbete fortskrider. Att tänka kring de här olika positionerna när jag översätter har varit väldigt användbart för mig i min egen praktik. Men kanske desto mer användbart har det varit när jag har förklarat för andra, oavsett om det handlar om barn eller vuxna, hur man kan ta sig an översättning vid workshops eller undervisning om översättning.

Kritiker-läsaren

I en första position sätter Muschietti den av kritiker-läsaren (lectores-críticos), där vi möter ett tillstånd av källspråkets form, det vill säga dikten. Förutom att vara ett specifikt tillstånd av källspråket, förklarar Muschietti, är dikten också ett tillstånd av normer i litteraturen och poesin och av relationer med sociala och kulturella kontexter som involverar kroppar, subjektiviteter, individuellt och kollektivt minne. Från texten, dess form, upprepningar och intensiteter, skickas signaler som informerar oss om dess ursprung. Ett ursprung som vi aldrig kommer att verkligen nå eftersom vi aldrig helt säkert kan förstå författarens avsikt eller syfte innan dikten. Muschietti påminner oss om att avsikten inte är det viktiga. Istället har vi enbart formen, signalerna, orden och upprepningarna som skickas ut mot oss. Dessa blir ett slags vålnad som vi kan återskapa och ge form till i målspråket.

Enligt Muschietti måste vi som översättare stanna upp och låta oss intas av den där rösten, andningen, det där tillståndet i språket som dikten skickar till oss. I den här positionen kan vi experimentera och leka men leken förblir spekulativ eftersom dikten är redan skriven och härifrån handlar det om relationen som skapas mellan käll- och målspråken. Till vår användning har vi den historiska och bibliografiska kontexten, andra texter skrivna av författaren själv eller andra samtida texter. 

I den här första positionen, innan vi lämnar källspråket, förklarar Muschietti, måste vi lyssna, läsa och skapa vålnaden vi ska ta med oss. Det handlar inte om att vara ordagrann, insisterar Muschietti, utan vi måste framförallt lyssna till det märkliga, repetitionen, och ordvalen som faktiskt finns där bland många olika andra möjligheter. 

Skribent-formgivaren

Som andra position beskriver Muschietti den av skribent-formgivaren (escritores dadores de forma). Enligt Muschietti har vi i vårt öra diktens vålnad, fylld av potential, för att reinkarnera i ett nytt språk. Hon påminner oss om att det inte finns motsvarigheter mellan språken, istället finns det skeva samband, krockar, semantiska expansioner som vi som översättare måste tygla och balansera mellan. 

Det är i den här positionen som vi både vinner och förlorar, förklarar Muschietti. Hon beskriver det som ett upplyst misslyckande. Vi vet i förväg att det är så, men trots allt ställer sig inte det omöjliga med uppgiften i vägen för vår strävan att översätta.

Här blir vi också ett slags undersökare eller detektiv där vi står inför målspråkets olika val. Vi håller upp målspråket och ser på det från ett avstånd för att kunna skönja dess märklighet, som om vi vore främlingar inför det.

Jag tänker att här finns även andra faktorer och restriktioner i vårt arbete, som sätts utifrån. Många översättningsuppdrag är pris- och tidspressade. Även om kalendertid och betänketid, både när det gäller eget skrivande och översättning, kan ge möjligheter att komma på bättre lösningar på problem, som vi under tidspress helt enkelt inte hinner med, är det sällan vi har den lyxen. Här upplever jag att det blir en balansgång mellan att fullfölja uppdragen i tid, hålla en god kvalitet och min egen yrkesstolthet av att göra ett bra jobb.

Jämföraren

Jag skulle vilja säga att den tredje positionen som Muschietti beskriver, jämföraren (cuando comparamos), är kanske den jag minst funderade på innan jag började översätta på allvar. Den kan te sig nästan osynligt lik den första, kritiker-läsaren, men med tiden har jag börjat uppskatta den för dess praktiska hantverksmässighet.

Om skribent-formgivaren får stå för specifika val som görs i översättningen, förklarar Muschietti, kan vi i den här positionen tänka på den kulturella och retoriska kontexten för varje skribent-formgivare vi studerar i vårt jämförande arbete. Vad gör hen för läsning av källtexten? Vad väljer hen att lyfta respektive dölja? Åt vilket håll pekar valen som gjordes vid översättningen?

Här tycker jag att det är rätt givande att läsa andras analyser och jämförande av olika översättningar, såsom vi får göra när vi läser Muschiettis essäer. Även när det handlar om poesi som jag aldrig själv har översatt eller funderat på. Den noggranna uppmärksamhet för detaljer som ett sådant arbete kräver, kan öppna upp ens läsning av poesi på ett helt nytt sätt.

Den här positionen kan också vara användbar för att analysera sig själv och sina egna val i en översättningsprocess, om inte annat för att vara välinformerad om varför vi gör de val vi gör och vad det gör med översättningen. För val, det gör vi, och när vi väljer en väg betyder det att vi stäng.er dörren till en annan väg, som en annan översättare kanske skulle tagit.

Det omöjliga

Jag bestämde mig tidigt i livet för att absolut inte arbeta med översättning eller tolkning av något slag. Jag växte upp flerspråkigt, min familj flyttade mellan Sverige och Uruguay ett par gånger under min uppväxt. Jag hade lätthet för att lära mig nya språk och bodde vid olika tillfällen utomlands för studier i engelska och franska. Jag älskade att läsa litteratur på olika språk och jag reste mycket, men jag ville inte arbeta med språk. 

Anledningen var helt enkelt för att översättarpositionen, där man som flerspråkig ofta får befin.na sig, kändes alltför smärtsam och påminde mig om det som hade gått förlorat i det här diasporiska tillståndet som mitt liv innebar. När jag, långt borta från min barndomsstrand, höll upp den uruguayanska strandsnäckan mot örat var det uppenbart att det inte var havet jag lyssnade på. Istället för glädje fick jag hemlängtan. Det fick mig att tänka på hur långt borta jag befann mig från havet och det omöjliga i att återskapa dess grandiosa och välbekanta ljud. På ett liknande sätt ansåg jag att det inte gick att återskapa den spanskspråkiga litteraturens storhet på svenska. Att inte kunna helt återskapa det, så som det var i källan, innebar alltid en liten gnutta smärta för mig. Det var omöjligt och jag ville inte befinna mig där. 

Tanken på det omöjliga med översättning av poesi är något som Muschietti stannar upp vid i Poesiöversättning. Hon pekar på tyskans Aufgabe (Uppgift) i titeln på Benjamins essä, och på hur ordets betydelse ”på tyska öppnar sig mot det semantiska fältet av resignationen, om att ge upp.” En ny möjlig tolkning av titeln tycks öppna sig i .Benjamins ordval: ”översättarens resignation.” och Muschietti frågar sig: ”resignation inför vad?” Vad är det vi måste resignera inför när vi översätter poesi? På detta svarar Muschietti att det är inför det faktum att det inte finns motsvarigheter mellan språken. Vi måste ge upp inför idén att det skulle vara möjligt att hitta dessa motsvarigheter och att vi istället bör återskapa, reinkarnera, den där vålnaden från källspråks-formen till målspråks-formen.

Muschietti fortsätter dock med att ”paradoxalt nog innebär poesiöversättarens resignation att aldrig resignera inför den svåra utmaningen det innebär. De som försvarar den förklarande översättaren föredrar, framför den tvetydiga märklighet som originaltexten föreslår, en neutraliserad form, ’förståelig’ och uppförd på ’god spanska’”. Men att behålla poesins tvetydighet, av betydelser som hela tiden rymmer från oss, är översättarens stora utmaning, enligt Muschietti.

Det märkliga

När jag läser Muschiettis olika essäer inser jag att idén om det märkliga är något hon ofta återkommer till. Förutom hennes arbete på Universidad de Buenos Aires, hennes forskning och arbete med översättning av poesi från italienska och engelska till spanska, skriver Muschietti också egen poesi. Hon växte upp flerspråkigt, född i Argenti.na av italienska föräldrar, och hennes poesi tar sig ofta an teman om migration. 

Muschiettis analyser av poesiöversättning återkommer till idén om att titta på språket med ett slags främlingskap för att skönja det märkliga i poesin. Enligt Muschietti tvingar översättning oss till detta, att distansera oss från språket, för att observera det, lyssna på det utifrån, som om vi vore främlingar. På så sätt kan vi kalibrera, mäta och lyssna på de olika val vi gör när det är dags att översätta. 

I Poesiöversättning och jämförande litteratur beskriver Muschietti hur flerspråkigheten i Bob Dylans Tarántula, som gör sig gällande redan i titeln, tar sig uttryck i texterna. Hon beskriver det som att i Dylans texter blir ”USA:s imperialistiska engelska perforerad av spanskan talad av invandrare”. Ett minoritetsspråk skriver in sig i det dominerande språket vilket skapar en märklig ton eller andning, det skapar en obekväm plats som gör motstånd. I essän kritiserar Muschietti hur den spanska översättningen av Alberto Manzano (2007) förråder det där motståndet genom att normalisera och neutralisera textens märklighet, genom att göra en förklarande översättning.

I Poesi och översättning analyserar Muschietti sitt arbete med att översätta Sylvia Plaths poesi och gör oss uppmärksamma på att ”att titta och lyss.na på en dikt i ett annat språk distanserar oss från betydelsen – slukande, om vi läser texter i vårt huvudspråk. På så sätt framstår tydligt dess grafiska och ljudliga design, dess inneboende märklighet och formella komplexitet”. I sin analys lyfter Muschietti. Plaths egen flerspråkighet, född i USA av tyskspråkiga föräldrar, som också bryter igenom hennes poetiska språk. Muschietti insisterar på att ”översättningen måste respektera den där tyska andningen som invaderar det nya språket”, på hur Plaths språk ”redan kommer brutet” och hur hennes poesi arbetar med den där ”störningen” skapad av det andra språket.

Att översätta poesi är både bland det roligaste, mest givande och samtidigt mest utmanande jag har gett mig på inom litteraturen. Det har tagit lång tid för mig att komma till en plats där det är möjligt för mig att göra det, mycket tack vare olika tänkare, lärare, andra översättare och poeter som jag har stött på längs vägen. Muschiettis essäer, hennes tankar kring det omöjliga och det märkliga, hennes beskrivning av översättarens olika positioner, har alla varit en del av att väcka mitt intresse. Dessa praktiker har skapat en upplyst utgångspunkt, en plats där det har varit möjligt för mig att vistas i och översätta från.

Adriana Aires Rastén

Illustration Christoffer Pettersson

Bibliografi

Benjamin, Walter. The Translator’s Task. I Translation studies reader, redigerad av Lawrence Venuti, översatt av Steven Rendall. Taylor and Francis, 2012. 

Luque, Rocío. La identidad de Delfina Muschiet.ti a través de sus traducciones de dos poetisas italianas. Oltreoceano – Rivista sulle migrazioni, nr 7 (januari 2022): 181–91. 

Muschietti, Delfina. Poesía y Traducción: mapa rít.mico, partitura y plataforma flotante. Cuadernos LIRI.CO, nr 9 (september 2013). Muschietti, Delfina. Traducción de poesía: forma, repetición y fantasma en el estudio comparado de traducciones de Emily Dickinson (Silvina Ocampo, Amelia Rosselli). Orbis Tertius 11, nr 12 (2006): 12

Artikeln är publicerad i nummer 126 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.