När det sagda är det gjorda

Det finns ord som inte bara beskriver eller påstår utan faktiskt får något att hända, bara genom att sägas. Men hur översätter man talakter med den nödvändiga exaktheten, trots att orden alltid är på glid mellan språken? Och hur gör man när den filosofiska texten som ska översättas i stora delar är skapad av redaktörer, efter lösa efterlämnade anteckningar.

John Haglund och Johan Blomberg skriver om sitt arbete med J.L. Austins texter.

Illustration Christoffer Pettersson

Innan domaren säger att den tilltalade är skyldig är den inte skyldig; innan prästen säger att brudparet är gifta är de inte gifta; innan vi lovade att åta oss detta var vi inte förpliktade att så göra. I samtliga fall har världen förändrats, bara för att någon sade något.

Hur dylika ting överhuvudtaget är möjliga är utgångspunkten i den brittiske filosofen J.L. Austins Hur man gör saker med ord (Thales, 2026). Att säga ”Jag lovar…” är inte att beskriva något i världen, inte att påstå något som antingen är sant eller falskt och inte heller något som kan reduceras till kommunikation. Men om det varken är beskrivning, påstående eller meddelande, vad är det då? Nå, att säga ”Jag lovar…” är att lova. Det är en handling – eller, med Austins ord, en talakt.

När Austin på detta vis tar fasta på språket som handlande fokuserar han på vad han kallar det performativa yttrandet. Innan begreppet performativitet kom att beteckna uppträdande, iscensättning eller subjektets tillblivelse, avsåg det hos Austin någonting helt annat: yttrandets kraft. Denna kraft är förmågan att genom själva uttalandet handla, givet att vissa villkor är uppfyllda.

Att filosofiskt undersöka språket som handlande ställer oss som översättare inför en speciell typ av problem. När en domare i anglosaxisk rätt säger ”I find the defendant guilty” händer någonting specifikt: domen faller, med allt vad det innebär. Men om en domare i Sverige skulle säga ”Jag finner den tilltalade skyldig”, vad skulle hända då? Ja, vem vet? Kanske skulle ingenting hända. Kanske skulle det passera obemärkt förbi. Kanske skulle domaren i fråga bli ombedd att förklara sig. Man säger ju inte så på svenska. Hur säger man egentligen? Ja, aldrig har vi behövt ta denna fråga på så stort allvar som under arbetet med den här översättningen. I det här fallet är till exempel den svenska motsvarigheten ”Rätten finner den tilltalade skyldig”.

Men är inte detta trivialt?
Långt ifrån. Och det handlar inte om nyanser, stil eller korrekthet, utan om – och i så fall vad – som sker när man säger en viss sak. Ett yttrande kan vara begripligt, korrekt, välformulerat – och alldeles verkningslöst. För Austin är detta inte något randfenomen. Om ingenting händer, då har talakten misslyckats. Det är därför avgörande att exemplen är performativt likvärdiga i målspråket, annars går själva den filosofiska poängen förlorad.

”Hur säger man egentligen?”
För Austin handlar denna fråga om vad som måste vara på plats för att ett yttrande ska fungera som handling med den avsedda effekten. Detta beror på kontexten. Det räcker inte att performative är grammatiskt korrekt eller semantiskt transparent. Det måste uttalas i rätt situation, av rätt person och enligt en vedertagen procedur. Språket är intrasslat i institutioner, ritualer och sociala praktiker. På denna punkt skiljer sig inte bara språk åt, utan även språkliga miljöer eller praktiker, vilka i sin tur förändras över tid. Dessa kontextspecifika villkor för att ett yttrande ska fungera performativt innebär ett slags utvidgning av själva begreppet ”(svensk) motsvarighet”. Översättningen var tvungen att, i det specifika avseendet, förse läsaren med en motsvarande kontext, med motsvarande sak som sägs, på motsvarande sätt, av en motsvarande person, som del i en motsvarande procedur: mindre ”vad det står” och mer “vad det gör”, skulle man kunna säga.

Hur dessa villkor ska identifieras och prövas är dock inte något Austin lämnar åt intuitionen. I sina klassificeringsförsök använder han bland annat språkliga formler som test – kodade fraser som ofta förekommer i performativa yttranden. En sådan formel som vållade oss en del huvudbry är ”In saying.…”. I ”In saying I would shoot him I was threatening him”, visar ”in saying” att det yttran.de som refereras till ”I will shoot you”, var ett performativt yttrande, i detta fall ett hot. Samma formel fungerar dock inte med verb som uttrycker hur yttrandet tas emot snarare än vad talaren gör. Man kan inte säga ”In saying I would shoot him I alarmed him”. Här används istället en annan formel, ”By saying.…”. Översättningen måste då hitta motsvarande formler på svenska, med motsvarande exempel och motexempel. Till slut kunde vi lösa detta med ”När jag sa.…” respektive ”Genom att jag sa.…”.

Men i andra fall gick vi bet. Eller, rättare sagt, vi fick acceptera oöversättbarheten. Austin särskiljer performative genom att de inte kan uttryckas med presens progressiv. ”I am promising” är inte att lova, utan en beskrivning av att jag lovar. Hur översätter man det här resonemanget i ett språk som saknar motsvarighet till ing-formen, när själ.va poängen är ing-formens funktion? Det går inte. Istället skapade vi ett appendix där vi samlade de fall där översättningen var tvungen att avvika markant från originalet.

Som ytterligare en speciell översättningssvårighet vill vi också nämna Austins fäbless för att tvinga ihop två befintliga idiom till ett nytt superidiom – eller snarare Frankensteins monster. Ett sådant är ”Let some of my cats on the table”, ett amalgam av ”Let the cat out of the bag” och ”Put one’s cards on the table”. Den retoriska signifikansen hos dessa ”austismer” som vi har kallat dem tor.de vara att visa på vad vi kan göra med språket och uppmärksamma det i ett filosofiskt sammanhang. Som översättare kan det vara klurigt nog att hitta ett motsvarande idiom, men att hitta två som funkar tillsammans … I detta fall landade vi i ”lägga ut korten ur garderoben”.

Sammanfattningsvis var översättningen tvungen att värna vardagsspråkets roll i Austins tänkande. Enligt Austin kan vi inte komma undan att ordinary language är ”det första ordet”, utgångspunkten för varje systematisk reflektion kring språket. En språkfilosofi som fullständigt abstraherar bort från detta kommer därför till slut att ha förfrämligat sig från sitt eget studieobjekt. Austins lekfullt groteska terminologi är, som vi ser det, ett försök att tvärtom ligga så nära det konkreta språkbruket som möjligt. Till vardags talar vi lika ofta i termer av att något var ”lyckat” (happy) eller ”olyckligt” (unhappy) sagt, som om det var sant eller falskt.

How to do things with words gavs ut postumt (1962, 2:a rev. utg. 1975) huvudsakligen baserad på anteckningar från en föreläsningsserie vid Harvard år 1955. Efter att ha tagit del av detta anteckningsmaterial, som finns bevarat i Oxford, blev det tydligt till vilken grad texten är resultatet av redaktionella beslut. Detta skärpte frågan om vad det egentligen är vi översätter: Austins ord, eller redaktörernas sammanställning av dem? Lite mer tillspetsat: Vem är författaren till boken? En fråga som på ett visst sätt alltid är i spel i varje översatt text, men som kan kompliceras ytterligare, som till exempel i detta fall när vi översätter en redaktionell reproduktion av manuskripten till en föreläsningsserie, som i sig var del av ett pågående arbete med en monografi som Austin aldrig hann skriva klart.  

Detta var inte bara en filologisk kuriositet utan ställde konkreta krav på vårt arbete. Framförallt behövde vi förhålla oss till två röster: Austins och redaktörernas. Ofta passerade denna dualitet obemärkt förbi, som ett subtilt korus, men emellanåt skorrade den en aning. Särskilt påtagligt blev detta naturligtvis i de partier som krävt omfattande redaktörsarbete, exempelvis i den sista föreläsningen, som i manuskripten främst består av listor och provisoriska kategoriseringar. Den tryckta utgåvans sammanhängande argumentation är redan resultatet av en tolkning – att översätta den är i sig en tolkning.

Vår lojalitet som översättare var således inte bilateral utan triangulär. Skulle vi följa det publicerade originalet strikt även där vi själva fann rekonstruktionen oklar? Skulle vi göra avsteg från reproduktionen där vi ansåg det motiverat? Ytterligare en fråga: vad hade Austin tyckt om den reproduktion som vi översätter? Oavsett hur dessa frågor behövde besvaras i det enskilda fallet, innebar de för oss en inskärpning av översättandets icke-neutralitet och det ansvar som detta medför.

En bra översättning måste i alla händelser få fram poängen. Den måste kännas som originalet. Den måste hålla – och hålla sitt trohetslöfte till måltexten. Översättaren måste göra något med författarens ord, åstadkomma samma effekt. Huruvida det finns sanna och falska översättningar är en svår fråga – och eventuellt missriktad. Att det finns lyckade och olyckliga står däremot klart. Precis som ett performativt yttrande inte är ett performativ om det inte har någon verkan, är en översättning i denna mening ingen översättning om den inte gör något. 

Åtminstone är den inte bra.

John Haglund och Johan Blomberg

Illustration Christoffer Pettersson

Artikeln är publicerad i nummer 126 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.