Pidgin bortom förenklingar

”När man översätter från engelska, vår tids lingua franca, rör man sig genom ett språkligt fält som är vidsträckt och variationsrikt. Författarna man översätter kan komma från vilken kontinent som helst, lika gärna från en kolonialmakt som en före detta koloni, och detta präglar naturligtvis den specifika engelskans form och laddning. Om måttstocken utifrån vilken man definierar. språklig norm respektive stilistik konsekvent är den brittiska eller amerikanska standardengelskan kommer texter från vissa platser alltid att bli lästa som ’avvikande’.”

Nika Abiri om att översätta nigeriansk pidgin och försöka förstå och fånga nyanserna i ett språk som ofta får representera den Andre och det avvikande.

II Arinze Ifeakandus novellsamling God’s children are little broken things skildrar författaren varsamt nio queera livsöden i ett samtida Nigeria, och genom var och en av novellerna löper en lågmäld men intensiv känsla av saknad och överhängande förlust. Titelnovellen, som är skriven i andra person, följer studenten Lotanna och den omvälvande relationen som växer fram mellan honom och hans orgelspelande kursare Kamsi:
”You met him again. At Christ Church Chapel, where he played the organ so well on Mothering Sunday, the entire church was filled with a tender light, the women burst into tongues in the middle of hymns, and the chaplain for once didn’t say, First and last verses only. He did not look fragile on the organ.”

Första gången jag läste titelnovellen kände jag en omedelbar närhet till texten, så när jag kort därefter bestämde mig för att översätta den till svenska förvånade det mig att översättningsprocessen, i motsats till läsningen, präglades av ett påtagligt avstånd. Jag kunde inte dyka ner i det runda, mjuka språket eller ägna mig åt att försöka återge den starka men diffusa längtan som ligger inbäddad i nästan varje mening, utan fastnade istället på en nivå ovanför – i teori och formalia. Frågan som gnagde i mig var hur jag, rustad med mina engelsköversättarverktyg, skulle kunna översätta nigeriansk pidgin till svenska utan att förvanska textens förankring i platsen, språken och relationerna som till stor del formar den.

Under arbetet med novellen Guds barn är små trasiga ting, som 2021 skulle komma att bli min första (fin)litterära översättning, insåg jag att metoderna som jag såg i andra översättningar av nigerianska författare – kursiveringar, talspråklig stavning, bevarade diskurspartiklar och grammatiska avvikelser – skavde i mig på olika sätt. Samtidigt grämde det mig att jag själv inte kunde formulera något bättre. Det visade sig vara svårare än jag hade trott att omsätta den postkoloniala översättningsteori som lagt grund för min översättningsvetenskapliga ideologi i översättningspraktik.

Illustration: Christoffer Pettersson

Sakta gick det upp för mig att det rörde sig om ett slags översättarmoment 22: metoderna som tog vara på ordens funktion och innebörd kunde anklagas för utslätning medan de som istället tog vara på de språkliga egenheterna kunde anklagas för exotifiering. Hur jag än vred och vände på språket hade jag aldrig översättarryggen fri.

Det som försvårade översättningen var delvis att ett framträdande drag i Ifeakandus författarskap och noveller är hur karaktärerna navigerar mellan de olika språken som talas i Nigeria. Läsaren påminns gång på gång om att språket inte är något fast, utan föränderligt, och att dessa skiften också förändrar karaktärernas sociala premisser. I novellen Dreamer’s litany är en stor del av dialogen skriven på nigeriansk pidgin, men plötsligt kan en enda mening – ”He spoke English, decidedly, because to slip into Hausa would be to slip into a language that had become, for them, a language of fondness.” – få läsaren att förstå att relationer som man trott har utspelat sig på ett språk i själva verket kan ha pågått på ett annat. Denna sorts förskjutningar förstärks i formuleringar som: ”She spoke Igbo to Nnamdi, persistently, even though he responded in pidgin, and she stared him down with a fierceness.” Här framgår tydligt att karaktärerna kopplar de olika språken till olika värden och världar: till intimitet och distans, formalitet och informalitet, inkludering och exkludering. Ibland är språken som orden uttalas på viktigare än själva orden – men ibland inte. 

Ytterligare en försvårande faktor låg i att nigeriansk pidgin, trots sitt namn, inte bör misstas för ett pidginspråk. Pidginspråk kännetecknas av förenklade grammatiska strukturer och begränsade vokabulärer, och de fungerar som tillfälliga kommunikationsverktyg som ska överbrygga språkbarriärer i situationer där talarna saknar ett gemensamt språk. När ett pidginspråk däremot utökas, stabiliseras och förs vidare till en ny generation är det per definition inte längre ett pidgin-, utan ett kreolspråk. Alltså, och det här var viktigt för mig, är nigeriansk pidgin inte en bristfällig, förvrängd eller bastardiserad form av engelska, utan något alldeles eget som måste förstås, läsas och inte minst översättas utifrån och inom sina egna ramar. 

Karaktärernas kodväxling säger något avgörande om platsen och den känslomässiga kontexten som texten skapar. Språkvalen är inte dekorativa, utan bär på värden, och därför är frågan inte bara hur man får läsaren att förstå att talaren har bytt språk, utan hur dessa värden kan motsvariggöras i översättningen.

Jag ser översättning som en ändlös övning i att lära sig att urskilja källspråkets särdrag från författarens egen stil: källspråkets särdrag och lingvistiska normer översätts till målspråkliga sådana medan författarens stilistiska särdrag motsvariggörs på andra sätt. Men källspråkets särdrag går förstås inte att urskilja om man inte först har stiftat bekantskap med språket och lärt känna många av dess nycker och förtjänster. Och här är den springande punkten: Att jag har en nära relation till standardengelskan – vad det nu är – betyder inte att jag för den sakens skull är bekant med rådande normer inom nigeriansk pidgin. Jag skulle aldrig kunna skilja en stilistisk krumbuktformulering från en intetsägande och platt replik på pidginengelska – så varför tas det för givet att jag, en ”engelsköversättare”, ska kunna göra det rättvisa?

När man översätter från engelska, vår tids lingua franca, rör man sig genom ett språkligt fält som är vidsträckt och variationsrikt. Författarna man översätter kan komma från vilken kontinent som helst, lika gärna från en kolonialmakt som en före detta koloni, och detta präglar naturligtvis den specifika engelskans form och laddning. Om måttstocken utifrån vilken man definierar språklig norm respektive stilistik konsekvent är den brittiska eller amerikanska standardengelskan kommer texter från vissa platser alltid att bli lästa som ”avvikande”. Och betraktar man då dessa avvikelser som litterära egenheter, stilistiska särdrag som bör motsvariggöras i översättningen, löper man risken att översättningar från dessa platser – platser som inte sällan har blivit påtvingade engelskan under kolonialismen – börjar låta mer främmande än vad de kanske i själva verket är.

Om användningen av nigeriansk pidgin skildras som något främmande och avvikande i texten som man översätter ska det självklart överföras som något främmande och avvikande, men skildras det som en del av vardagen borde det väl motsvaras av något lika vardagligt?

När jag började översätta novellen var det för mig självklart att replikerna på igbo – ”Nwoke, a na-eme kwa?” – skulle lämnas oöversatta, för kontrasten mellan språken var viktig för texten och behövde bevaras. Varför behandlade jag då inte nigeriansk pidgin med samma försiktighet? Ja, förmodligen beror det på att nigeriansk pidgin är så lik standardengelskan att den delar form såväl som ord med den. Det är denna likhet som gör textens språkliga gränser diffusa, och så även konturerna runt mig som engelsköversättare.

Illustration: Christoffer Pettersson

”I no know o, but I know something is up. After that day, na so she go dey for phone everytime, laughing like one amaria.”
Om jag ska generalisera tycker jag mig se två framträdande metoder i svenska översättningar av nigeriansk pidgin. Den ena spränger in oöversatta ord och diskurspartiklar i annars korrekta, svenska meningar: ”Jag vet inte o, men något är det. Sedan den dagen na satt hon jämt dey med telefonen och skrattade som en amaria.” Mitt problem med den här metoden är att de många inskotten bryter upp replikens själva innebörd och reducerar pidgin till en serie av avvikelser i en övrigt svensk språkyta.

Den andra metoden lutar sig mer mot slang, grammatiska fel, talspråklig stavning och lägre stilmarkörer för att skriva fram en, säg, svensk pidgin: ”Ja vet inte men nåt äre. Sen den dan hon satt hela tin me telefon å skratta som en rikti jäntunge.” Problemet här är att man lätt läser det som dålig svenska (och för den medvetna läsaren i förlängningen dålig engelska) och inte som att talaren har växlat kod och språk. Dessutom har dessa översättningsgrepp länge använts som markörer för fattigdom, låg utbildning, lantlighet och dialekt, vilket laddar dem med ”översättningsbetydelser” som inte nödvändigtvis finns i originalet.

När jag nu bläddrar i Guds barn är små trasiga ting ser jag flera lösningar som jag förmodligen inte skulle ha valt idag – kursiveringar, talspråklig stavning och bevarade diskurspartiklar. Jag är fortfarande nöjd med översättningen, men samtidigt ser jag vad mina beslut har fått för följder. Ett exempel är reduplikationerna ”small-small” och ”softly-softly”, som jag översatte till ”lite lite” och ”mjukt mjukt”. 

Men på nigeriansk pidgin är detta, enligt lingvisten Nicholas Faraclas, ett vanligt sätt att lägga emfas. Och om detta är ett ”naturligt beteende” för språket är det väl skevt att inte översätta det till en svensk motsvarighet, till exempel ”jätte-”? Jag tycker om de svenska reduplikationerna, tycker att de låter fina, men jag kan inte bortse från vad de gör med min översättning. De gör om det som i originalet är en lingvistisk norm till ett stilistiskt särdrag och markerar något neutralt som avvikande. 

Jag kan som bekant inte nigeriansk pidgin, men eftersom jag däremot kan engelska vet jag att det är högst osannolikt att jag skulle tolka till exempel engelskans påhängsfrågor – ”That’s not really the point, is it?” – som ett stilistiskt drag som bör bevaras i översättningen.

Om engelskan konsekvent översätts med omsorg om innebörd, nyanser, bilder, rytm och ljudlighet medan nigeriansk pidgin inte ägnas mer analys och eftertanke än att den ska skära sig mot engelskan uppstår en asymmetri. Då accepterar vi att vissa språk, platser och människor översätts med vissa metoder, och att Andra språk, platser och människor översätts med Andra metoder – mindre överlagda sådana. Och i den asymmetrin riskerar vi att återskapa hierarkier som vi översättare kanske tror oss stå utanför. 

Jag vet inte vilket janusansikte till metod som är bäst, eller minst problematiskt, men kanske borde vi fråga oss om det viktiga är att få nigeriansk pidgin att låta avvikande, eller om det viktiga är att visa läsaren att talaren har kodväxlat från ett befintligt, naturligt och samtida språk till ett annat.

Nika Abiri

Artikeln är publicerad i nummer 127 av Med andra ord. Numret går att beställa i vår butik.